Nu börjar lite misstänkt medicinabstinens visa sig, den där luftballong-i-dimma-känslan i huvudet och lite vagt illamående. Det är rätt milt, jag har ju inte tvärslutat utan bara sänkt lite, så jag är hyfsat säker på att det går över om ett par dagar.
Pratade med min chef idag, antagligen blir det så att jag går över till att jobba 2 tim/dag istället för 3,5 tim/varannan dag. Även ett så kort pass som en halv dag gör mig slut i huvudet, hon tror också att jag kommer få bättre överblick av verksamheten om jag är där lite varje dag.
Att jag ska ha så jäkla svårt för att se arbetsträningen som ett framsteg. Lyckas inte tänka "jag gör iallafall 2 timmar mer än ingenting" utan det blir genast "2 timmar istället för 8+, vilken loser". Jag har ju kunnat. Jobba/plugga heltid, småbarn hade jag dessutom. Varför kan jag inte nu? Det är en stor sorg att inte duga fullt ut. Att "skärp dig nu för helvete" inte funkar.
Vi har iallafall bytt bil, från en urgammal Volvo till en annan urgammal Volvo, med förhoppning om att den "nya gamlingen" åtminstone inte ska koka var 10:e minut och ska ha en fungerande hastighetsmätare. Köper man en beg.bil får man i princip räkna med att det är en massa som behöver fixas tyvärr, men finns inga pengar till en nybil, vi ska vara glada att vi kan ha en bil överhuvudtaget.
Med tanken om att kan jag inte fixa mig själv så får jag fixa till det materiella går jag nu och diskar. Och så får det vara nog med dystert grubblande för idag.
Vet du vad? Nu är vi ju inte hundra år, men ändå... Det är väl liksom meningen att man ska bli lite sliten när man blir äldre...precis som en bil...den behöver besiktigas...och ibland är det lite rost, och ibland är det en hjulaxel och fan och hans moster nu kom jag in på bilar som jag inte har någon aning om och inte borde nämna alls, men i alla fall. Man SKA inte orka lika mycket när man är 40 som när man är 20. Det är bara så. Det har jag precis bestämt.
SvaraRaderaJag har trots min pessimism och värdlöshetskänsla faktiskt lyckats tänka att två timmar är bättre än inga timmar alls. Dock tänker jag att om jag bara ger mig tusan på det så ska jag nog kunna jobba åtta timmar, vilket är orealistiskt. Jag blir trött bara av två timmar, vid åtta hade de fått frakta mig både dit och hem, och jag hade fått jobba i liggande ställning.;0)
SvaraRaderaKramar
Kimmi - haha du är för gullig! Puss på dig!
SvaraRaderaBloggullet - jag tycker du är duktig som kämpar på. Kram tillbaka!
Det tar tid att komma tillbaka i arbetslivet. Och om du inte orkar mer än två timmar, vad gör det? Jobb är jobb. Huvudsaken är att DU mår bra.
SvaraRaderaJo jag vet logiskt att det är så, önskar jag kunde känna så också...
SvaraRadera