Känner mig ungefär som januarihimlen, inte riktigt deprimerad, men lite grå och blöt. Larvar mig med att vilja sluta med medicinerna för att bli "som vanligt", vilket är mer korkat än det skulle vara att gå på lina över Niagarafallen (och då är jag både höjdrädd och har usel balans). Kanske är det en sorts önskan att kunna ha betydligt mer kontroll än vad jag har. Att i en magisk kittel kunna koka bort de svarta, ogenomskinliga depressionerna och ändå ha glittrande hypomanier kvar.
Det är som sagt larv. Jag vet vad som händer när jag kastar medicinerna, och det är inte något bra. "Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results." Så jag ventilerar det lite, laddar ur en del av kraften. Håller mig till rutinerna: tar medicinerna i hyfsat rätt tid varje dag och har noggrann koll på doser, köper hem nya innan de hunnit ta slut, sköter provtagningar och läkarbesök. Det är verkligen mycket viktigt att jag inte missar medicinerna en enda dag, inte så mycket för att det förstås kan bli lite störande fysiska effekter, sådant har jag hög tolerans för, men min hjärna kan uppfatta det som fingret den behöver för att ta hela handen.
Träffade en vän på stan igår alldeles för länge. Jag har fortfarande svårt för att vara oartig. Så det blev 11 timmars sömn och jag rör mig under vatten.
Jag skulle lätt kunna sova 24/7.
SvaraRaderaMen man får hushålla med tillvaron så det blir lite över här och var.
Vänner på stan är två komponenter för mycket. Jag är glad om jag tar min egna kropp till jobbet och tillbaka hem till sängen igen.
Detta suger.
Fantiserar också om att bara sätta ut medicinerna, och visst jag är ju snart av med Litiumet. Så. Jag håller ju faktiskt på med det. Men. Intellektuellt vet jag att det bara är en tidsfråga till en ny medicin ska in.
Allt från klagomuren idag!
Att du tar dig till jobbet är värt all beundran! Fast jag vet, när allt det där som bara borde flyta på automatiskt blir *ett projekt*. All förbaskad trög tankemöda för att diska.
RaderaBra ändå att du trappar ut litiumet, det är inte en medicin man ska tvärsluta med, om man inte vill riskera att uppträda som ett rikspucko. Jag håller tummarna för att det ska trassla ut sig någon gång.
Kan förstå att du känner frestelsen men det är kanske någonting som kommer å försvinna ju längre du är i "vanlig" tillstånd, ungefär som ett psykiskt beroende, dock så försvinner kanske suget aldrig helt och hållet.
SvaraRadera"Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results."
Haha det fick mig att inse en sak nyss när jag värmde kaffe i mikro... Har ingen vattenkokare eftersom det är ytters sällan jag dricker kaffe och då värmer jag den alltid i mikro och varje gång jag ska ta ut koppen så är handtaget alltid vänd bort från mig så att jag alltid är tvungen att vrida på den heta koppen för att kunna ta ut den- vilket irriterar mig så jäkla mycket.... Men vad ska man annars förvänta sig om man alltid ställer in koppen på samma sätt och låter den alltid stå lika länge i mikro?? =)
Heh man kanske borde börja med mikro-testet för diagnostisera patienter =)
Tror inte att frestelsen helt kommer att försvinna, det är kanske som om en person har varit riktigt förälskad någon gång, den känslan glömmer man aldrig. Jag får nog bara fortsätta att utöva kombinationen gnäll och självdisciplin. ;)
RaderaHaha, hade exakt samma mikroproblem när jag värmde mjölk till varm choklad i mikron! Tog hur lång tid som helst innan jag kopplade att mikroplattan snurrar med en viss hastighet så koppens rundtur blev alltid lika lång...
Å andra sidan kanske man skulle låta läkarna genomgå mikrotestet också för att se hur det står till med logiken. ;)
Läst din blogg ett tag, och det här inlägget är så träffande, jag tror till och från att jag klarar mig utan mediciner och det har aldrig slutat bra, varför är det så ??!!?? Lika korkat att som diabetiker sluta med insulin... Hoppas jag lär mig att inse vikten av att ta mina piller ....
SvaraRaderaVälkommen :) Det här verkar vara ett riktigt klassiskt bipolär-fenomen... Folk i allmänhet kan också ha svårt med medicinerna, då tycker jag att det mycket verkar som att man inte vill låtsas om att man är sjuk, man vill känna att man klarar sig själv. Det tog åratal för min man att lära sig sköta astmamedicinerna. Ändå finns det ofta någon sorts skillnad - om man slutar ta astmamedicin eller insulin brukar det snart kännas obehagligt. Men sluta med bipolärmediciner och du kan - beroende på din personliga symtombild - få en riktig jäkla kick. Mer eller mindre kortvarigt, visst, men svårt att motstå.
RaderaPå sätt och vis får jag vara tacksam över att jag kastade medicinerna för några år sedan och blev riktigt snurrig. Jag kan påminna mig själv om att jag faktiskt inte vill ha LPT i tre månader en gång till. Får hoppas att det räcker som övertalning...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera