tisdag 6 januari 2015

Dammvippa

Bloggen dammar igen, vilket beror på att jag kommunicerat på olika sätt på andra håll och det finns bara så många ord i mitt huvud.

Hade ett samtal i fredags med Mannen om allt möjligt och kom in på gamla tider, och han berättade om en obehaglig händelse han varit med om. Nästa dag råkade jag titta in på ett sånt där forum som jag bara besöker ibland, med veckor eller månader emellan. Just denna dag har det startats en tråd som diskuterar samma ämne som Mannen pratade om, och som även har mycket att göra med mitt eget förflutna. Både mycket hemska och mycket intressanta inlägg.

Men jag kände en tydlig skillnad mot förr, efter de senaste samtalen med Syster M2. Jag kan separera dåtid från nutid, och jag kan tala om saker på ett mer avspänt sätt. Så jag slängde in ett par inlägg om egna erfarenheter och fick bra respons. Då tänkte jag äsch, jag ska skriva att jag är psyksjuk och lite om vad det innebär i mitt fall. Det kan ju vara känsligt i många kretsar, och i det här sammanhanget är det lite extra tabu. Jag har hållit tyst om det i ca 15 år. Men all rädsla var borta, och med tanke på att jag förstått att vissa av dem som skriver eller bara läser på forumet själva kan ha erfarenhet av psykiska problem men få vill nämna det, så tänkte jag att kanske hjälper det någon. Det gick jättebra, jag fick många positiva svar. För mig känns det befriande att ha "kommit ut". Tråden är uppe i 47 sidor nu men nu orkar jag inte hänga med...

På söndagen kände jag mig både piggare i kroppen och glad över gårdagens utveckling, gav mig ut i världen igen och träffade en vän en ganska lång stund. Måndagen träffade jag en annan vän på stan. Idag träffade jag en vän igen, men nu blev det stopp. Slocknade när jag kom hem och sov i två timmar. Det får bli marsch pannkaka tillbaks in i grottan igen.

10 kommentarer:

  1. Fast så länge du är helt anonym på den där forum så borde väl inte någon respons betyda någonting alls för dig även om det vore en negativ respons. Sen vill man ju kanske inte skriva om allting eftersom det är ju privata grejer och så tvingas man ju att återuppleva det medans man skriver... Psykiska sjukdomar är ju vanliga och det vore konstigt om ingen i den där tråden hade några så du har säkert hjälpt några personer också =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, men jag är inte det minsta anonym där. Folk vet vad jag heter, var jag bor och hur jag ser ut. :) De flesta är bara inte svenskar.

      En käck detalj är att förutom de personer som skriver på forumet, och som jag i stort sett kommer överens med, så finns det andra som håller koll på allt som skrivs och som absolut inte gillar mig. Det är en av anledningarna till att jag varit försiktig. Men nu skiter jag i de jävla idioterna, de kan inte längre göra mig något. :)

      Radera
    2. Ah ok ett lite slutet forum alltså. Ja då fattar jag varför du har varit så försiktig. Reagerar lite på: "de kan inte längre göra mig något.", misstänker att dom där åsiktsregistrerarna kanske inte är helt så "snälla" människor så lite försiktigheter borde du kanske ändå behålla.

      Radera
    3. Jag vet att jag är kryptisk, det beror mest på att jag inte vill att någon som googlar vissa ord ska hamna på den här bloggen.

      Nej, åsiktsregistrerarna är inte snälla, blir man klassad som ett hot så kan det bli mindre kul. Men det är närmare 15 år sedan jag var särskilt aktiv, och jag är en liten fisk i den stora oceanen, har aldrig varit i toppen på deras lista. De tar inte livet av folk, utan kör mest på att sprida rykten och allmänt trakassera och förstöra. Numera har jag bara folk omkring mig som redan känner till det mesta om mig, skulle idioterna skicka runt brev om att jag är ett psykfall så skulle alla bara skratta. För personer som har ett ordnat jobb och fin yta kan sånt vara mycket känsligare.

      Jag har skrivit så mycket som jag vill för stunden, och är nöjd.

      Radera
    4. Ja man ska ju helst behålla sin anonymitet ute på nätet =) Det gör iafjag - så mycket jag kan.

      Ok dom pressar ut människor alltså men om du knappast betyder någonting för dom längre så spelar det kanske ingen roll. Det vore rätt så barnsligt om dom skickade runt brev om dig =)

      Radera
    5. De har varit oväntat milda mot mig faktiskt, har ingen aning om varför. På den gamla goda tiden diskuterade jag dem öppet i media ett antal gånger, folk har fått skit för mindre. Jag fick inte ens en hatsida på nätet. Kanske har jag en osynlighetsmantel. ;)

      Ibland har folk fått riktiga problem, ibland har det mer varit töntiga saker. De gillar inte min man, och tre gånger har de gått runt i grannskapet och delat ut flygblad med hans namn och bild och påstått att han är kriminell och gillar droger, typ. (totalt påhittat) Men det fick mest som resultat att grannarna knackade på och undrade om han visste vad det var för galningar som delat ut flygbladen? :)

      Radera
  2. Så roligt att träffa vänner även om det tog musten ur dig. Tänk vad bra att du finns och berättar om ditt liv. Det kommer att hjälpa många och det är ju sååå bra att vara öppen och det finns många som behöver prata av sig och känna igen sig. Din blogg är viktig.
    Kramelikram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snällaste Badtanten. :)
      Det är trevligt när man kan berätta om sitt liv och känner att man orkar med och det inte blir för mycket jobbiga känslor.

      Kram!

      Radera
  3. Härligt! Underbart. Alltså det första, inte det med pannkakan :)

    Älskar när man bjuder på sina livshistorier och knäcker tabun och bara är vad man inte förväntas vara. Och jag tror på det.

    Det låter också som att det betyder mindre för dig att berätta och då kan man ju tolka det som om du kommit längre själv, på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :)

      Eftersom jag trots allt inte vill vara alltför öppen med min identitet i denna blogg, av några mer förnuftiga skäl, så kan jag inte riktigt förklara exakt vilken stor grej detta var. Att jag nu känner mig helt lugn är fantastiskt.

      Många av våra fängelser är imaginära...

      Radera