Jag försöker förgäves minnas de senaste dagarna. Jo, igår vet jag att jag var till frisören, och att jag åt en bit prinsesstårta, vilket väl var nog så trevligt. Resten är täckt av dimmor, som jag antagligen kunde skingra om jag verkligen ansträngde mig, men jag ser ingen anledning.
Idag gick jag upp ordentligt efter nio timmars sömn. Har inte druckit kaffe eller något annat aktiverande men ångesten envisade sig med att visa upp sitt fula tryne. För det mesta bara biter jag ihop, jag är faktiskt rätt bra på det numera, men det finns enstaka dagar då jag bara måste få lite andrum, särskilt när "bilderna" jagar mig så mycket som de gör nu, så efter lunch tog jag två stesolid och somnade om i över två timmar.
Står bredvid mig själv när jag pratar och skrattar med andra människor. Det är inte riktigt depression, men jag känner mig lite vilsen. Jag har känslor, men det är inte mina känslor. Vet inte hur många gånger jag har hört "man ska inte identifiera sig med sin sjukdom" alt. "jag identifierar mig minsann inte med min sjukdom" och det låter ju så fint, ansvarsfullt, moget. Och visst, jag tror inte att min sjukdom direkt bestämmer vilka filmer jag gillar, vilken mat jag föredrar, hur jag röstar i kommunalvalet och vad jag väljer att läsa på DN:s kultursida.
Men därunder, där jag verkligen upplever vem jag är, så är det mina tankar och känslor som bygger upp min jag-känsla. Och ruckar man på dem så morfas bilden av mitt jag. Att ha kunnat känna något speciellt tidigare och inte kunna det längre, eller att uppleva en ovan känsla. Att ha tankar och attityder som inte känns igen. När man medicinerar som jag gör så är man inne och trixar med sådana här saker. Det behöver inte i sig betyda något negativt! Om ens ursprungliga tankar och känslor leder till att man hamnar i helvetet på jorden så måste man åtminstone försöka förändra. Men det är inte alltid smärtfritt, och ibland känns det lite ensamt...
Jag önskar att jag kunde glömma bort dom senaste dagarna och fortsätta att leva i en dröm.
SvaraRaderaSåvida jag förstår det så består jaget av många olika saker varav känslor är bara en ingrediens- men om en sjukdom anses inte vara ett del av jaget om den förvandlar friska känslor till sjuka (om den ändrar den aktuella människan och alltså inte är en ursprunglig del av denne) varför skulle den då bli ett större del av "en själv" bara för att mycket tid har förflutit?
Tror att det handlar till viss del om perspektiv och syn på "vem är jag"- dessvärre är jag för ung för att veta så lite som vem jag är och hur skulle jag då kunna veta vem alla andra är? =)
Jag är ledsen att du haft det besvärligt.
RaderaVisst är jaget, personligheten, identiteten, ganska oklara begrepp med många teorier. Och jag orkar inte vara teoretisk nu, det jag säger är bara subjektivt och inte vetenskap. Men ungefär så här: om man varit sjuk sedan innan tonåren tog slut, och sedan varit sjuk en bra bit mer än halva livet, så nog blir det en stor del av en själv. Även om nu min sjukdom är sådan att jag har perioder som inte är så uppenbart sjuka, och det är jag glad för, så hänger många av mina mest intensiva livsminnen ihop med tillfällen då sjukdomen varit väldigt aktiv, och ja, att reda ut det där blir ett enda trassel.
Just nu är det inihelvetes jävla skitsvårt att acceptera att jag inte får bli hypoman, att det här ska bli mitt nya liv, hur mycket jag än förstår det intellektuellt.
Visst är det nog mycket en perspektivfråga. Kanske de som tvärsäkert vet vem de är snarast är de som inte funderar på saken? ;) Jag vet inte.
Haft en jobbig dag, mycket ångest (ångestsvett luktar hemskt!) och inte kunnat koppla av alls. Bakat i tre timmar och haft besök som jag babblade sönder. Alltså ännu mer ångest!
SvaraRaderaJag sover i snitt 3 timmar/dygn sedan månader, nu är det lite hallucinationer som spökar. Men ingen hjälp!
Jaget är en underlig figur. Om man frågar någon (frisk) svarar de med jobbet. Om man inte jobbar är man inget! Jag är inte mina sjukdomar, men de ställer till det för mig.
Det är konstigt att det fortfarande är tabu att tala om att man mår psykiskt dåligt. Det kan man bara göra med andra i samma sits. Råkar man annars nämna ett psykiskt symptom så pratas det bort eller så avviker "vännen".
Jag har haft många vänner och fler bekanta, nu finns ingen vän kvar, bara ett par bekanta. Inte någon man bjuder hem eller går ut och äter med. Livet är torftigt!
Bloggen är min ventil, men jag har spärrar. Skriver långt från allt och ytterst sällan om familjen. (Skulle vilja lägga in bilder och har testat flera gånger, men "det skiter sig")
Tack för alla fina kommentarer hos mig!
Kram
Usch, det låter jobbigt. :( Att sova så lite så länge kan väl i sig ge upphov till alla möjliga konstiga psykiska fenomen.
RaderaJo, nog är det lite intressant att jobbet=identiteten, och byter du jobb blir du en ny person! ;)
På något sätt har jag rationaliserat, de vänner jag träffar har alla någon sorts psykiska problem själva. Och min familj och min mans familj har tack och lov accepterat mig, fast jag sitter ju inte på stora familjemiddagar och berättar hur jag mår, men det gör sällan någon annan heller så...
Men som du har det verkar det tufft, särskilt när du dessutom inte kan röra dig helt fritt. Det är skönt att kunna skriva av sig ibland, men jag har också spärrar. Min man skriver jag ju om, men han läser alltid bloggen så han kan säga ifrån om det är något han tar illa upp av, resten av familjen berör jag ganska ytligt. Och kommer aldrig att lägga upp bilder på personer. Folk gör olika val, så gör jag.
Tack själv för en intressant blogg!
Kram!
Kan inte riktigt formulera mig just nu, men jag tror du är inne på något viktigt när du skriver om att mediciner mixtrar med ens jag...
SvaraRaderaKram!
Det är ju avsikten att psykmedicinerna ska påverka sådant som nedstämdhet, nivå av rädsla, aggressivitet, impulsivitet, överaktivitet, underaktivitet, verklighetsuppfattning, o.s.v. Sådana saker som starkt bidrar till hur vi uppfattar tillvaron och omgivningen. Såvida sjukdomen inte bara har varat en väldigt kort period så blir det en skum omställning, även om andra kanske tycker "hurra, nu är hen normal!" och även om en själv vill bli "normal" så är det inte bara att knäppa med fingrarna.
RaderaKram!
Sjukdomen är en stor del av vem man är, kan ibland vara svårt att veta vad som är vad.... sjuka tankar/friska tankar.....man identifierar sig gärna lätt med vad man tänker ju...... Depp - känslor av värdelöshet i deppets kölvatten -> man ÄR värdelös..... känsla av oövervinnerlighet i hypomani/mani -> man ÄR vad man tänker/känner....... Det är lurigt med tankar känslor och hur de kan färgas in av sjukdom.......
SvaraRaderakram!
Vissa tankar man har kan man lätt avgöra att de är sjuka, att de känns främmande. Men vissa sjuka tankar känns självklara. Att något känns självklart betyder inte att det är sant (The certainty bias) så det är inte lätt att trassla ut detta nystan...
RaderaKram!
Låter otroligt gott med prinsesstårta i alla fall och är det någon som behöver gå till frissan så är det jag. Har liksom ingen frisyr längre, bara en massa slitna solblekta testar. Hoppas din dag varit bättre!
SvaraRaderaKramar
Det är nog många som går omkring solblekta denna sommar :)
RaderaHar haft fullt upp idag, men det är väl hyfsat.
Kram!