Efter

En bra bit över hundra bloggar i min feed, inte en chans att jag hinner ikapp. Får börja om. Inte ikväll.

Sitter nu på hotellet, elfte våningen men det går att öppna fönstret lite, skönt! Jag njuter av att vara ensam, även om jag haft stor glädje av att ha min äldsta son med på resan. Hemma hos min mamma är allt så artigt och ytligt, det blir rätt frustrerande i längden. Min son kände likadant och på hemresan satt vi hela vägen och pratade om allt möjligt, psykologi, världsproblem, saker som hänt tidigare i livet, riktiga samtal. Skönt!

Saknar Mannen mycket förstås. Väntar på att han ska ringa och säga godnatt innan jag kryper till kojs, fullproppad med sömnmediciner för nu måste jag äntligen sova ordentligt efter en vecka då jag snittat 5 tim vilket är alldeles för lite för mig.

Hotellfrukost imorgon! :)

Regionalintresse2

Som tidigare omtalats har jag en fejd med Region Skåne. Imorse kom jag till slut fram på telefon. Ett långt lite virrigt samtal ledde till att hon skulle skicka över ärendet till en kollega med högre behörighet att komma in i datasystemet, och som sedan skulle ringa mig under förmiddagen. Inte f-n ringde någon. Vid 15.00 lyckades jag komma fram igen, efter några försök, men hon som svarade då kunde inte se något på mitt personnummer. Hon sa att de hade haft så väldigt många telefonsamtal idag så de hade nog inte hunnit. Håhå jaja. Hör jag inget från dem imorgon skulle jag höra av mig igen. Får se hur lätt det blir. Annars bussar jag Mannen på dem, han kan vara mycket mer aggressiv än jag.

Har suttit hemma hela dagen ifall de skulle ringa, även om det är på mobilen så behövde jag ha alla papper tillgängliga. Men det vara iofs en bra ursäkt för att inte gå ut i det väldigt blåsiga vädret. ;)

Myskudde

Oj, vart försvann den dagen? Vaknade pigg men blev sömnig fram på eftermiddagen. Är fortfarande lite mör efter förra helgen. Och nu far vi till Göteborg på lördag. Men det är så roligt, det går nog bra. Har köpt julkort idag, och fin choklad att ge bort. Men jag missade jympan, precis när jag kom på att det var så hade Mannen gjort en ytterst smaskig omelett med kräftstjärtar så jag slängde nyttigheten åt sidan och frossade istället. Har inte särskilt dåligt samvete. Avslutade kvällen med långt telefonsnack med en vän. Bra att ha, vänner.

Nu ska jag strax lägga mig i mitt iskalla sovrum. Vi har det varmt i lägenheten, så jag låter fönstret stå på glänt i sovrummet för att kunna sova, vill kunna gosa in mig under dubbla täcken. När jag mår bra som jag gör nu känns det väldigt trevligt att gå och lägga sig, det är bekvämt och skönt, jag somnar snabbt och jag har inte haft så värst mycket mardrömmar på sistone. Jag har kanske inte helt lärt mig att sömn=bra men jag är på väg.

Sax

Plötslig våg av välbehag och energi. Användes till att diska, hahaha. Springsteens Badlands i lurarna. Blir lite sugen på att måla.

------------

Det blev: (och bekymra er inte med tolkning, jag ville bara känna på de färgerna)

Kontaktuppgift

Höll på och bläddrade bland kontakterna i mobilen och såg dr B:s mobilnummer. Lustigt delade känslor, å ena sidan tycker jag bra om att träffa honom för det känns som om han bryr sig, å andra sidan vill jag inte se eller prata med honom förrän i mars då det är planerat, vill att det ska vara så pass bra under tiden att psykvården inte behövs. Det är väl iofs ett gott tecken att jag inte strävar efter att störa honom i tid och otid, bara för att få någon sorts bekräftelse. Jag vill inte binda upp min identitet kring vårdkontakter, och på det sättet är det skönt att inte gå i terapi längre. Fast ibland är de ju ändå bra att ha... Balans, som med allt annat.

Men jag är trött på att vara medicinerad. Inte på grund av någon särskild upplevelse, bara rent teoretiskt. Eller snarare, den teori som säger att man måste gå till botten med de psykologiska grunderna. Finns en del teorier att välja och vraka bland... Och som vanligt väljer jag egentligen känslomässigt, från dag till annan.

Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.

Karusellhäst

Ibland har jag svårt med balansen när det gäller mitt nätande. I några dagar har jag skrivit och kommenterat på en massa inlägg på olika forum, framför allt några tunga inlägg på "mitt" gamla stamställe (jävlar vilken bra engelska jag fortfarande kan skriva). Och så fylls inkorgarna (jag har flera parallella mailkonton) med aviseringar om svar, som ska svaras på, o.s.v. Plötsligt tar kraften slut. Ska jag fly undan ännu en gång? Kalla det "hushålla med resurserna"? Jag vill ju. Men kan inte. Det är bara några sabla forumdiskussioner, who cares in the scheme of things, men för mig är det kommunikation med verkliga människor. Jag vill göra något som inte enbart är för mig, men det kanske egentligen bara är själviskt bekräftelsebehov, kasta en smula till mig, allt jag behöver är en smiley. Hur det nu än är måste jag pausa, jag blir stressad och tankarna snurrar på det där ohälsosamma sättet. Bläh.

Mångsysslare

Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.

Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.

Delårsrapport

Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.

Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.

Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Inblandning

Mannen är väldigt upptagen med något som kräver många långa telefonsamtal. Lyssnar fast jag inte vill bli involverad, inte tänka på saken. Idiotiskt, för jag kan ju faktiskt bara sätta på musik i hörlurar istället. Ibland är man så trög. En del av mig vill veta allt som sker, en annan del vill bara ha lugn och ro. Jag kommer på för sent att jag får lov att koppla bort mig ibland.

Nej, eftersom den vanliga sängen befinner sig i karantän nu får jag ge mig i kast med att rensa extrasängen från prylar, böcker och elektronik, som har hamnat där för att det är en lättåtkomlig yta...

Nattrusch

Sömnprojektet stötte på problem. Jag lade mig en stund vid midnatt, sedan kom Mannen hem mitt i natten (vilket inte är midnatt utan snarare 2-3). Vi måste förstås prata en stund, sedan började telefonen ringa och sms hagla, av vissa (krångliga) skäl. Jag vaknar alltid omedelbart av telefonsignaler. Vid 8 satte medicinlarmet igång. Gick upp och tog den, och lyckades sedan halvdåsa en stund till. Tills det plingade till i mobilen att jag fått mail. Åh, den moderna tidens underverk. ;)

Vet inte riktigt vad jag vill göra idag. Köpa god mat (apropå vikten ;)) och se på de sista avsnitten av Medium. Kanske inte sitta så mycket vid datorn, stänga ner för intryck. Att kommunicera eller inte kommunicera, det är frågan - får leta upp den där gyllene medelvägen.

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

Bedräglighet

Ibland när jag av nödtvång drar mig undan kontakt blir jag nästan manisk i att spotta ur mig foruminlägg och bloggkommentarer here, there and everywhere. Mitt kommunikationsberoende blir glasklart. När jag inte klarar av att möta folk öga mot öga, eller långa telefonsamtal, eller personliga mail, då vänder jag mig dit jag kan bli ignorerad, där ingen absolut måste bekräfta mig, där jag bara är en av alla knepiga personer i mängden.

Såg lite på TV2 om några engelsmän som begav sig till ett benediktinerkloster i sex veckor, där drar man sig undan världen i konstant samvaro med dussintals personer, dygnet runt. Det fascinerar mig lite. Att människor kan skydda min ensamhet, att jag kamouflerar min isolering genom att sträcka ut alla tentakler.

Egentligen har jag dåligt samvete när jag inte vill vara med. Någon kan bli ledsen. Numera säger jag ofta nej ändå, men lite av skuldkänslan finns där ändå. Det är fult att inte vilja vara med och leka.

Sssssch

Känner redan lite effekt av att jag tagit full dos, tankarna har slutat skutta som kängurur och musklerna slappnar långsamt av. Märkligt att man kan märka skillnad så snabbt, men så kan det vara med neuroleptika.

Däremot känner jag att jag har pratat för mycket på nätet på sistone, bloggen och andras bloggar och div. forum och mail. Jag vet inte, det känns bara obekvämt nu. Tar ett par dagars andningspaus.

Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?

Kommentarsångest

Vet inte om jag lyckas förklara men någonting sånt här: när snälla människor visar omtanke och oro för hur jag mår, och särskilt om de säger att jag inte ska göra skadliga saker, då kan jag bli taggig. Den negativa tankevärld jag lever i just då känner mycket skuld, och om mina handlingar skulle påverka någon annan negativt så är det fruktansvärt att leva med. På samma gång kan det kännas närmast kränkande att någon försöker säga åt mig vad jag ska göra, jag känner mig fast och insnärjd i ett garn när jag inte får skada mig om jag vill, att allt bara handlar om andra människors sinnesro, gör ingen annan obekväm är allt det går ut på, skit i hur jag känner. Det blir dubbelt och tredubbelt och snurrigt.

När jag är sån är det inte så stor vits med att komma med peptalk, jag känner mig mest ynklig som inte kan leva upp till det. Men jag blir fortfarande varm i hjärtat av om någon kommer förbi med en kram.

Läget just nu är att jag inte har så mycket skräckbilder och siffernojjor mm, där tror jag medicinerna hjälper, har inte varit uppvarvad på ett par veckor heller, däremot är jag låg nu, allt är en ansträngning, dumma tankar. Får bara lämna avdelningen i sällskap med Mannen, han är ledig idag så jag fick vara hemma. Alla piller är undangömda och jag har inte shoppat vassa saker, det känns löjligt att vara som ett barn som man måste gömma godiset från, men det är som det är, jag står inte på en högre nivå just nu.

Har sovit en stund på förmiddagen, nu ska jag låtsas att precis allt är som vanligt. Betala räkningar, vattna blommorna, äta toscatårta. Lura mig själv att bli normal.

Kontaktsvårigheter

Jag har haft en nära-döden-upplevelse. Igår försvann vår bredbandsuppkoppling i samband med ett operatörsbyte. Lång historia, men operatören hade kort och gott klantat sig. Efter en radda samtal fick vi till slut idag tag på snälle Daniel på techsupporten som hjälpte till att konfigurera det gamla modemet, och ny kontakt uppstod! Halleluja! Snacka om att man efter 15 år har byggt upp sitt liv på att ha nätet till hands när man önskar. (Jaja, jag kunde ju koppla upp mig på mobilen och läsa mejlen, så där riktigt synd om mig var det inte, men man vill ju komma åt internetbanken m.m.)

Annars äter jag godis, ser på film och sover, och inte så mycket mer.

Samtalsterapi

Fortfarande fantastiskt förnöjd med (de länge uppskjutna) telefonsamtalen jag ringde igår för att få mitt mobilabonnemang så som jag vill ha det. Prata på som en speedad utter kan jag göra när det gäller privatsamtal, men så fort jag ska ha med företag eller myndigheter att göra sätts strypsnaran runt min tunga och tankeverksamheten går på tomgång. T.o.m. när jag är villig att köpa något och alltså de borde vara fullt upptagna med att smöra för mig, så känner jag mig i någon sorts underläge. Jag är den som inte vet hur saker funkar, den som inte vet vad hon kan kräva utan att gå över någon osynlig gräns. Varje gång jag till slut övervinner motståndet ger jag mig själv en mental guldstjärna.

Snacksalig

Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).

Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.

Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")

Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.