Non-shop

En sån där konstig dag som verkar bortslösad, men ändå känns acceptabel. Sov 10 tim kemiskt, och det kändes bra. Klickade runt på datorn en stund, såg klart avsnittet av Medium som jag somnade från igår, plockade upp en bok, Jag är med bandet av Paula Des Barres, om hennes vilda liv som groupie med alla kändisar under 60-70-talen. Hon framstår som en evigt kåt romantiker, låter rätt nöjd med sin historia, ursäktar sig inte. Får se om jag läser ut boken.

Nåväl, sen ville jag ut, kunde ha ringt en kompis som sökte mig i förra veckan, men ibland spyr man på förtroenden och elände (har inget med henne som person att göra, och jag förstår om folk känner så när det gäller mig ibland). Jag åkte till shoppingcentrat istället. Spanade efter något jag visste var svårt, ett par mörkbruna byxor i min storlek, och när jag till slut hittade dem bestämde jag mig för att tänka på saken. Totalt bortkastad tid antar jag, men ibland är det just den bortkastade tiden som är värdefull.

Jag köpte grillat kycklinglår och vindruvor på vägen hem, och kände mig avslappnad och fri från tankar.

Kortrapport2

Kanondag igår. De allmänna kommunikationerna funkade, äldste sonen mötte vid stationen och efter att ha lämpat av packningen hos honom tog vi en thailunch, yngste sonen och hans sambo kom precis lagom. När vi kom hem igen rörde vi ihop en chokladkaka till senare, och sedan blev det givetvis brädspel, det hör liksom till. Notre Dame, och jag blev inte sist! Kvällens begivenhet var middag på en mysig fiskrestaurang, hur god mat som helst. Avslutat med tårta hemma. Jag hade köpt en rätt dyr väska åt honom i födelsedagspresent, visste inte exakt vad han ville ha så det var en chansning, men han storgillade den. Det är så roligt när man träffar rätt. :)

Jag borde inte sitta uppe nu, om en timme är det dags att stiga upp så vi hinner med tåget. Det är knepigt det där, jag har sovit fem timmar så jag är inte supertrött, men inte utsövd. Är bara svårt att varva ner när man är ute och far.

Mot Hälsingland!

Apelsinskal

Jag är fascinerad över mig själv, hur bra jag sköter sömnen. Sitter inte uppe tre på morgonen. Lägger mig 22-23, upp 7-8. Känner efter varje kväll om jag tror att jag kommer att sova, kan liksom känna i kroppen att det går att slappna av. Om inte, tar jag sömnmedicin, vilken och hur mycket beror på hur det känns. Det känns verkligen bra att inte ta medicinen på slentrian eller känna sig psykologiskt beroende, men ändå ha möjligheten så sömnen inte spårar ur nu när jag bytt till Abilify. Men hittills har det känts ganska lugnt trots att jag gått upp till 15 mg. Sömnen är ett gigantiskt spöke för mig, så det är intressant att se att jag kan hålla det under (konstruktiv) kontroll.

Har köpt god marmelad, ekologisk, apelsin med fläderblom. Onödigt med mer socker men det skiter jag i, är så gott med en liten klick på ostmackan. Annars är det lite knepigt med maten när man är bortbjuden... hälsade på en kompis som gjorde en stor gryta och jag åt dubbelt så mycket som jag orkade bara för att hon fortsatte att äta. Plus efterrätt. Svårt att tacka nej till mat när folk har gjort sig besvär, mat är liksom ett tecken på kärlek från många och en ingrodd del i socialt umgänge. Jag kan inte ens skylla på att jag bantar för det gör jag inte, bara försöker tänka mig för så jag inte växer ännu mer. Men det är svårt när man är bland folk. Och jag tänker verkligen inte lägga av med allt som är gott, inte varje dag men någon gång ibland ska jag absolut ha en godispåse! Så där riktigt motiverad är jag inte.

Äh, skit i det. Jag mår ju rätt bra, det är därför jag orkar tänka på mindre viktiga saker, har inte all hjärnkraft inställd på frågan hur man överlever dagen!

Dagsverke

Besöket på muséet blev en hit. Jag kom lagom till visningen av två utställningar, vi var bara fyra resp. två personer plus en fin guide, så det kändes väldigt personligt.

Andra rum
Passion

Sedan bestämde jag mig för en helt bantningsfri dag och åt prinsessbakelse på ett fik som det ett tag gick utför med men nu verkar ha hämtat sig igen med lite nytänkande.

Så dök Mannen och hans brukare upp. Det var gubevars stadsfestival, komplett med langoskärror, Barbados reducerat till murriga basgångar som vibrerade i barstolarna hundratals meter bort. Och så då spyorna utanför Knutpunkten. Jag är inte så förtjust i stadsfestivaler... Men ok, fick i mig ett par glas vin och en planka (åratal sen sist) så kvällen var inte helt förstörd.

Nu sitter jag iallafall hemma i värmen och tittar ut på regnet, sämre kan man ha det!

Drogätande

Snacka om att mat är ett bra lugnande medel. :/ Jag blir så mentalt rastlös när jag inte tillåter mig själv att äta hur som helst (obs! jag svälter mig inte, bara äter mer sansat), mer rastlös än hungrig. Suget efter kaffe ökar också kopiöst, det känns som det enda sättet att hålla mig under kontroll utom att dyka ner i stesolidburken, vilket jag avstår från. Ett rätt intressant experiment egentligen.

Glad för att jag hittade equalizern i iTunes (inte för att jag har letat förut).

Nattdjur

Sömnmönstret är uppåt väggarna. Det tar plötsligt en timme eller två att somna, istället för fem minuter, och ibland vaknar jag till på natten, som i natt. Men ofta somnar jag också om frampå morgonkvisten och sover gott till tio-elva. Det är medicinförändringen, gud så skönt att alltid kunna skylla på sånt. ;)

Är trött på min kroppshydda som bara byggs ut med fler rum. Nu ska jag, så länge jag orkar, tänka mig lite för. Mer lagoma portioner och så. Någon fullskalig bantning ger jag mig inte in på. Bara det att jag bestämt mig för att vara lite försiktig gör att jag tänker mer på mat och alltså känner mer att jag är hungrig, rätt värdelös situation. Ska inte börja leta kalorivärdet på gurka. Men jag är fet enl. BMI så det är inte enbart ett lyxproblem. Skulle inte vara något vidare att dra på sig diabetes också. Suck. För fem år sedan var jag normalviktig. Att det ska vara så j-a svårt.

Mycket klagande på sistone. Jag är lite halvdyster ibland, fast inte riktigt låg. Ska träffa en kompis idag, gå på en födelsedagsfest hos en av Mannens brukare på fredag, och så är det släkttjosan i helgen. Det är lite för mycket umgängesliv på sommaren. Är ändå inte alls så illa som det skulle kunna vara, jag har ju Mannen som alltid finns där och stöttar!

Nu känner jag ändå ett visst välbehag sprida sig i kroppen. Jag mår bra när jag vaknar kl 3. Ska väcka Mannen om 1,5 timme och sedan kanske somna om i den stora lyx jag har, att inte behöva passa tider på morgonen. :)

Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Upptagenhet

Disken har fortfarande inte inträffat. Nåja.

Midsommar. Jag känner mig lite lätt vemodig. Nu vänder det. Det har känts så underbart med sommar efter den långa, kalla vintern. Jag har gått omkring var och varannan dag och viskat till mig själv "jag överlevde". Bara tanken på att det åter ska bli vinter får mig att rysa. Men man har ju inget att säga till om...

Hackandet av tänder gör mig galen. Jag hoppas på ett sätt verkligen att det är medicinen och går att göra något åt. Är det bara en plötslig ovana vet jag inte hur tusan jag ska komma åt det, kan inte gå och koncentrera mig på att slappna av i munnen vareviga minut.

Mindre ludd i huvudet idag. Bakvänt, igår drack jag ju vin, inga mängder men ändå. Trött trött trött igår. Igår: Görakaffeätamackapåmedkläderätalunchute(gott!)köpajordgubbar - systembolagethemolastaavinjektionhandlamatplockain - pust - åkaochfixamednyabilensäckaihopframförtv:nframförtv:nframförtv:n - ätamackaätajordgubbardrickabubbel - pånågotsätthållasigvakentillmidnattsnark.
Inget extremt för en normal person men mer än ett dagsverke för mig.

Finfint

Folieklädd i ugnen och fisken blev jättefin! Fick spotta lite ben men det tar man när det är egenhändigt fiskad fisk. Har jordgubbar som väntar, men vi är så mätta så det får bli senare.

Motståndskraft

Kämpar barnsligt emot mitt sömnbehov, men förlorar. I morse var jag uppe tidigt, före 6, med ursäkten att väcka Mannen som skulle iväg. 7 timmars sömn borde ha räckt, i mitt sinne. Men när han gått kröp jag ner igen och sov 2 till. Jag behöver helt enkelt 9-10 timmar nu, vare sig jag vill eller inte. Synd, 3 timmar kändes så bra, men jag vet ju innerst inne att det är vägen till fördärvet...

Jag har små ryckande och tuggande rörelser i munnen. De verkar delvis ha ersatt benryckningarna. Medicinbiverkning (antipsykosmedicinen). Hur mycket ska jag bry mig, är frågan? Blir det värre? Är det början på TD (kronisk muskelbiverkning) eller "bara" akatisi (störande rastlöshet i kroppen). Varför funkar det inte att bara ta Akineton (motmedicin)? Skit också att min ordinarie läkare är borta, sjuk antar jag, på obestämd tid. Skit för mig men jag är förstås också orolig för henne. Tänk om hon har fått cancer? Och för min egen lilla del, vågar jag utsätta mig för en sommarvikarie, det brukar inte vara någon hit?

Tröttsamt att medicinerna inte bara kan verka i bakgrunden utan att man alltid måste mecka med dem hit och dit. Det räcker med att jag måste få injektioner varannan vecka, mer än så vill jag inte behöva umgås med vården i sommar.

Nu väntar jag på att Mannen ska komma hem med färskfiskad fisk. Jag är inte så bra på att laga fisk annat än laxfiléer, men antar att det funkar att bara rensa och slänga in i ugnen. Experimentdags!

5-2

Heja Sverige! Ishockey-VM alltså. För att vara en någotsånär tjejig tjej har jag rätt manliga nöjen ibland. Kan svinga en sejdel och vråla "MÅÅÅÅL". Och inte har jag PMS heller. Vad det nu betyder (utom att jag är jäkligt glad att slippa).

Idag har jag diskat, lyssnat på Bridge over troubled water och Jesus to a child och gråtit. Jag är en sucker för sentimentalt tjafs. Tvättat har jag också gjort, annars inte ett skapandes grand. Dagen har bara gått. Inte ens ute har jag varit. Slött. Men skönt. Jag sov natten som var också, med lite kemisk hjälp men ändå, doktor A har tjatat och tjatat om sömnen. Nu ska här bli ordning och reda. Promenad imorgon. Inte äta nonsens.

Fast först en kväll med rosa bubbelvin och grönmögelost. Något hälsofreak blir jag knappast. Tänk om jag dör imorgon knall och fall och aldrig druckit champagne.

Omstoppad

I Heberleins bok pratar hon någonstans om "snäll mat", om jag minns rätt. Vaniljpudding måste vara den snällaste mat som finns. Ljusår ifrån grillad flintastek, vinägrett, svarta bönor och svart kaffe. Säkert kan man göra själv, typ crème brûlée utan socker på. Men jag nöjer mig med färdigt fabrikslagat. Vaniljpudding känns som rätt sätt att ladda inför ett läkarsamtal.

Harkrankar

Regnar. Någonting känns hotfullt med ljuset, klart och dunkelt samtidigt. Såg jag det på bio skulle jag veta att nu händer något snart.

Antagligen är det bara mina fjärilar i magen (vadå fjärilar - myror kanske, getingar, harkrankar...) Har ingen aning om vad jag är rädd för idag. Händer inget särskilt. Tandläkaren klarade jag av i måndags, liksom veckans dos av socialt umgänge. Får spruta och läkarsamtal imorgon men sånt är jag ju van vid (och van vid och van vid). Kanske är det bara ångest för ångestens egen skull.

Det börjar dra i mig att åka iväg. Göteborg... Vet inte alls om jag egentligen skulle orka, det blir så intensivt, men vill träffa mina barn. Lite normalitet.

Gick upp ännu mer i vikt när jag var inlagd (noll aktivitet, en massa tröstätande), så jag känner pressen att försöka gå ner samtidigt som jag får ångest av att tänka för mycket på mat. Jag vill att mat ska vara kul och inte ytterligare ett område av pekpinnar. Men jag lär bli tvungen att ändra mig.

Utåtriktning

Utskriven!! Läkarsamtal igen nästa vecka, dr A verkar noga med att följa upp. Typiskt nog är Mannen upptagen just nu. Får i värsta fall ta taxi med tre fullproppade tunga väska/kassar, datorväskan och stor handväska. Man samlar på sig en del på två månader... Men jag stannar först och äter sista måltiden institutionsmat, kokt fisk med senapssås, och håller tummarna för att Mannen ska vara klar framåt ett.

Ingen som helst sentimentalitet över att lämna det här stället. Har varit här så ofta att det har ett vardagligt skimmer, mest odramatiska timmar av uttråkning. Kanske var detta sista gången, kanske hamnar jag här igen. Skit samma.

Övermäktigt

Riktigt schysst morgon. Plättar med blåbär och grädde. Mysigt sällskap.

Ändå trevar jag efter Stesolidburken. Allt är för mycket. Jag klarar inte riktigt av att ha kul.

Vill inte tillbaka till tristessens fästning heller. Vill vara någon annan. Eller kanske mig själv, fast i Stålkvinnan-kostym.

Hellner

I mina försök att skapa en härlig dag på avdelningen har jag kommit till slutstationen Stesolid. Jaja. Pratade en lång stund med min ena kontaktperson om hur jag mår och funkar, bra men lite för jobbigt.

Väntar. Väntar på tisdagen, då ska de ta blodprov och bestämma serumhalten av Cisordinolen för att justera dosen innan jag får ytterligare en spruta i häcken. Väntar på imorgon, då är det säkert mer skid-VM, min för stunden favvo-hjärndödare. Väntar på kvällsmaten, för att den väntar man på när man är inlagd, dagen indelas efter måltiderna, och vad är ett kilo plus när man redan gått upp flera. Väntar på att mina tankar ska klarna. Inte medicingråsörja (konstigt nog) utan ett sammelsurium av nu och då som inte vill släppa greppet om mina axlar.

Leverkorv

Nä, dr A var inte så lättcharmad. Jag har fått stanna på avdelningen hela dagen och haft tråkigt, och har sträng order om att ta Nozinan ikväll. Suck.

Har åtminstone fått en timmes promenad. Turligt nog är en av mina kontaktpersoner förtjust i att promenera.

Märklig mat ikväll, salami, leverkorv och rödbetssallad?? Annars är maten oftast ätbar. Vill ha kaffe, men det är en timme kvar tills kaffevagnen seglar ut till de nödställda.

Borde samla tankarna så jag kan läsa en tidning eller se ett avsnitt av Lie to me eller se på tv, men allt jag orkar är att slösurfa än hit, än dit. Titta lite förundrat på Facebook, jag har aktiverat mitt konto där igen mest för att jag ville kolla något, men så dök vänförfrågningarna upp. Men man behöver väl inte skriva något. Och det är ju praktiskt att det dyker upp påminnelser om folks födelsedagar. :) Vill mest hem och fortsätta röja, göra konkreta saker som syns och känns. Men får bara komma hem en kort stund imorgon, Mannen jobbar en del. Känner mig redan uttråkad å morgondagens vägnar.

Känslan. Att bara jag var helt fri att göra det jag vill så skulle jag må jättebra, jaga dammråttor med ett stort leende. Irritation över att det står hinder i vägen, vill inte acceptera att det kan ligga något i det de säger om att ta det lugnt. Men jag är så jävla medgörlig så jag sitter här på ändan iallafall. Och hur som helst, ytterdörren är låst inifrån.

Utomhusskap

Kom på hur jag skulle logga in på bloggen. Är en massa knepigheter med IE och den här uppkopplingen, men en borde väl inte klaga, kommer ut på nätet iallafall.

Jag mår rätt bra. Är grymt uttråkad, det brukar vara ett bra tecken. Stickar, lyssnar på musik, sitter vid datorn och funderar över inredning. Jag har fortfarande tankar och planer på att göra om hemma, det var inte bara ett överspeedad-ryck. Ska lägga alla pengar jag vanligtvis lägger på lyxkonsumtion som kläder och skor på möbler och sånt istället, det blir faktiskt en del. Och roligare, det är ju saker man har omkring sig varje dag under en längre tid. Det trista är att väldigt mycket av jobbet kan jag inte göra själv, som att plocka ur och nedmontera Mannens elektronikgarderober, så jag känner mig som en slavdrivare. Det är ju min idé.

Permis i helgen! :D Känns som att jag äntligen är på väg ut härifrån. Nu har det ju varit stabilt i sådär en vecka. Gissar att jag får träffa dr A på måndag så får vi se. Hon ska förresten bli min PAL (patientansvarig läkare) nu, hon hade diskuterat saken med dr B. Så tyvärr får jag inte träffa honom mer, men jag tror det här blir bra, dr A känns väldigt engagerad och också som någon man kan lita på. Får hoppas första intrycket stämmer.

Det är helt underbart att äääääntligen få gå ut, även om jag måste ha någon i sällskap, men jag och Mannen var på apoteket igår och handlade ansiktsvatten (ack de glädjeämnen som litiumet för med sig, får jaga för att hålla undan finnarna). Sedan McDonalds. Sällan har en jordgubbsmilkshake smakat så gott!

Myskudde

Oj, vart försvann den dagen? Vaknade pigg men blev sömnig fram på eftermiddagen. Är fortfarande lite mör efter förra helgen. Och nu far vi till Göteborg på lördag. Men det är så roligt, det går nog bra. Har köpt julkort idag, och fin choklad att ge bort. Men jag missade jympan, precis när jag kom på att det var så hade Mannen gjort en ytterst smaskig omelett med kräftstjärtar så jag slängde nyttigheten åt sidan och frossade istället. Har inte särskilt dåligt samvete. Avslutade kvällen med långt telefonsnack med en vän. Bra att ha, vänner.

Nu ska jag strax lägga mig i mitt iskalla sovrum. Vi har det varmt i lägenheten, så jag låter fönstret stå på glänt i sovrummet för att kunna sova, vill kunna gosa in mig under dubbla täcken. När jag mår bra som jag gör nu känns det väldigt trevligt att gå och lägga sig, det är bekvämt och skönt, jag somnar snabbt och jag har inte haft så värst mycket mardrömmar på sistone. Jag har kanske inte helt lärt mig att sömn=bra men jag är på väg.

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.