Apelsinskal

Jag är fascinerad över mig själv, hur bra jag sköter sömnen. Sitter inte uppe tre på morgonen. Lägger mig 22-23, upp 7-8. Känner efter varje kväll om jag tror att jag kommer att sova, kan liksom känna i kroppen att det går att slappna av. Om inte, tar jag sömnmedicin, vilken och hur mycket beror på hur det känns. Det känns verkligen bra att inte ta medicinen på slentrian eller känna sig psykologiskt beroende, men ändå ha möjligheten så sömnen inte spårar ur nu när jag bytt till Abilify. Men hittills har det känts ganska lugnt trots att jag gått upp till 15 mg. Sömnen är ett gigantiskt spöke för mig, så det är intressant att se att jag kan hålla det under (konstruktiv) kontroll.

Har köpt god marmelad, ekologisk, apelsin med fläderblom. Onödigt med mer socker men det skiter jag i, är så gott med en liten klick på ostmackan. Annars är det lite knepigt med maten när man är bortbjuden... hälsade på en kompis som gjorde en stor gryta och jag åt dubbelt så mycket som jag orkade bara för att hon fortsatte att äta. Plus efterrätt. Svårt att tacka nej till mat när folk har gjort sig besvär, mat är liksom ett tecken på kärlek från många och en ingrodd del i socialt umgänge. Jag kan inte ens skylla på att jag bantar för det gör jag inte, bara försöker tänka mig för så jag inte växer ännu mer. Men det är svårt när man är bland folk. Och jag tänker verkligen inte lägga av med allt som är gott, inte varje dag men någon gång ibland ska jag absolut ha en godispåse! Så där riktigt motiverad är jag inte.

Äh, skit i det. Jag mår ju rätt bra, det är därför jag orkar tänka på mindre viktiga saker, har inte all hjärnkraft inställd på frågan hur man överlever dagen!

Reklamnissar

Reklam i högerkanten av min gmail. "Vill du vara otrogen?" och "Skilsmässa online". Så j-a sorgligt.

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Jorduttag

Har köpt ett sommarkort på Skånetrafiken (så om någon i Skåne vill träffas, säg bara till :))

Det som drar just idag, och jag vet inte om det är konstruktivt eller destruktivt, är att åka till Malmö och gå på samma ställen som jag gick på i januari. Händelsen är rätt vag i mitt minne och jag vill på något sätt fånga upp den, sätta den på den medvetna kartan.

Jag vet att det är att älta. Jag tycker att ältande kan vara rätt bra. Ingen quick-fix, men när jag grävt mig igenom jordhögen och ser ljuset på andra sidan så kan jag släppa mycket, blir inte så bitter. Jo, en grej fortsätter jag vara bitter över, och det är att jag aldrig fick någon utbildning och nu är det försent. I övrigt kan jag nu acceptera dåliga förhållanden, flyttar, tiden i sekten - t.o.m. mina halvhjärtade självmordsförsök. Känner mig inte nöjd med tillvaron men ganska tillfreds ändå.

(förlåt ev. stav- eller syftningsfel eller konstiga prepositioner, det är verkligen skitsvårt att skriva idag)

Halvbra

Idag är känslan rostig bil med repor i lacken. Tänker att jag är inkompetent. Har aldrig varit riktigt kompetent. Halkar in på saker på ett bananskal, och ut lika fort igen. Jobb, studier. Har inte ens en vettig hobby, eller husdjur.

Okej, vissa saker har hållit. Barnen (fast dem släpper man ju aldrig helt). Kärleken sedan -98. Det kan väl ses som en framgång, men prestationsångesten är också värst här. Hur kan man någonsin älska tillräckligt mycket?

Andlöst

Landar lite lugnare idag. (Fy f-n vad jag tappar bort stavelser och ord idag, måste använda stavningskontrollen. Suck.) Såg t.o.m. till att komma iväg och ta ett cellprov, duktiga mig.

Jag har fått tio röda rosor av Mannen. :)

Känns som om jag vandrar på vår-is. Hur länge ska det hålla? Jag som är så dålig på att hålla andan.

Myra

Känner mig lite vinglig, mentalt alltså. Först sov jag oroligt. Sedan tittade jag på Discovery channel. Universum med Morgan Freeman som presentatör. Något om gud och skapelsen och vetenskapen. Ganska tungt vinklat, men det var ju ett amerikanskt program. I början någonstans visades en myrfarm och man talade om att människorna kanske är som myror, omedvetna om att vi bor i en artificiell värld. Det kom farligt nära den ena av mina större "andliga visioner" som jag hade för sådär 14 år sedan, obehandlad, fast då såg jag myrorna i flera dimensioner. Lite senare i programmet talades om parallella universa, den andra av mina "visioner" från ännu längre tillbaka, när det kommer så där med grafik går det djupare. När jag blivit psykotisk har jag upplevt att varelser från en annan dimension försöker styra mig. Nu känner jag mig både utspejsad och otrygg. Löjligt, bara ett j-a tv-program. Önskar Mannen var hemma.

Under

Svävar omkring i en undervattensfarkost. Tittar lite på korallrev och fiskar men pansarglaset emellan oss är tjockt. Det gör inget. Utan tid, utan uppdrag, allt jag kan göra är att vara. Evighet.

Filt

Ännu ett "jag är slut i huvudet"-inlägg. Har haft långväga besök, fast jag inte riktigt kände mig i form för det. Lite abstinens efter att ha minskat på medicinen, inget extremt, bara en luddig känsla i huvudet och lite extra ångest. Fast ångesten kanske bara är existentiell ågren över att umgås med människor som lyckas med sina livsprojekt, till skillnad från en annan. Jag har liksom inget att säga längre.

Svar2

Ytterligare en fråga, denna från Charlyene

Har du sett Stephen Fry's program om bipolaritet? Där han frågar bipolära personer "om det fanns en knapp som skulle göra dig frisk precis här och nu, skulle du trycka på den?" Jag slänger den frågan vidare till dig. :)

En komplicerad fråga. Ett argument emot jag har hört är "men då skulle jag inte vara den jag är idag". Men vad är det som säger att jag idag är den bästa människa jag kunnat bli? Har ju inga parallella liv att jämföra med. Inte heller köper jag riktigt det där med att mitt lidande har gjort mig mer empatisk. Inte alla som lider blir empatiska, en del blir bittra och självupptagna. Ibland gör mitt lidande mig kallsinnig mot dem jag tycker lider mindre än jag. Ingen snygg egenskap. Mer kreativ tror jag inte att jag är, och absolut inget galet geni, bara lite galen. Ingen äkta romantik vilar över det. Min sjukdom har förstört så mycket för mig (särskilt sörjer jag att jag aldrig blev utbildad). Bara den senaste psykosen räcker för att jag ska säga ja, jag trycker på knappen.

Svar

Fick frågor från Pia som jag ska försöka svara på:

Undrar över din diagnos och när du fick den?

Jag fick bipolärdiagnosen i slutet av 2007. Min dåvarande läkare funderade fram och tillbaka, tyckte inte att den diagnos jag hade riktigt passade, frågade ut mig mer om min bakgrund, och så tyckte han att vi testar en humörstabiliserande medicin och ser. Och det blev snabbt bättre.

Hur länge innan dess var du sjuk, utan diagnos?

Hade några inte extremt allvarliga depressioner i tonåren. Minns min första hypomani när jag var 19, följt av ett rejält djupdyk, så man kanske kan säga att det bröt ut då. Men just då umgicks jag i kretsar där det var helt otänkbart att man skulle söka vård, man skulle använda alternativa metoder istället. Sedan fortsatte jag ha problem av och till, tyvärr krånglade det till livet, bl.a. sabbade jag min utbildning. Men vård sökte jag först 1999 (då jag var 36 år) efter en totalkrasch. Fick olika diagnoser vid olika tidpunkter, depression, ångesttillstånd, PTSD, borderline. Det var först efter bipolärdiagnosen och behandling med humörstabiliserande mediciner som det började bli någon ordning.

Har du bipolär 1-diagnos? 

Jag har faktiskt inte diskuterat siffror med läkaren. Senast jag såg på något intyg stod det "bipolär sjukdom UNS" (utan närmare specifikation) som skulle betyda att jag inte exakt uppfyller kriterierna för 1 eller 2 men ändå är bipolär.

Hur lärde du dig att acceptera diagnosen?

Det är något som pågår hela tiden. Vissa dagar kan jag inse att jag måste sköta mig med sömnen osv. och ta mina mediciner. Andra dagar skriker hela mitt väsen i protest mot att jag skulle behöva följa några regler, och så slutar jag tar medicinerna. Och blir sjuk. Det borde ju vara lätt att lära sig, men ändå så svårt. "Du har haft problemen hela ditt vuxna liv, du är 48 nu, vad får dig att tro att de plötsligt ska försvinna?" Men man slutar inte hoppas...

Är du sjukskriven nu? Tillfälligt eller tills vidare?

 Jag har tills vidare sjukersättning.

Jag funderar lite på dina barn, förstår om du inte vill berätta så mycket om dem men typ hur gamla är de/hur länge sen var det de flyttade hemifrån?

 Jag har två söner som är 25 och 23. Det är rätt länge sedan de flyttade hemifrån, de har egna lägenheter, sambor, pluggar. Vi ses bara ibland eftersom vi bor i olika städer, men vi håller kontakten. Jag är mycket stolt över dem som kommit långt trots två struliga föräldrar (jag är skild från deras pappa sedan många år).

Om någon har fler frågor så varsågod. :)

Frågelådan

Har förstått att det är lite av en kutym att hålla frågestund ibland, och varför inte?

Så alla (någon?) som undrar något om mig och mitt liv och mina strumpor får fråga fritt. Var inte blyga. ;) (Är det något jag absolut inte vill svara på så säger jag ifrån.)

Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Energibrist

Sov först 12-13 timmar, och har sedan jäst på soffan hela dagen. Jag mår inte dåligt, men min kropp är helt tömd på energi. Lyckades dock ta mig in i duschen för en stund sedan, så alltför illa kan det inte vara.

Gäsp. Nej, inte mycket att säga. Jag har nog med att andas.

Övermäktigt

Riktigt schysst morgon. Plättar med blåbär och grädde. Mysigt sällskap.

Ändå trevar jag efter Stesolidburken. Allt är för mycket. Jag klarar inte riktigt av att ha kul.

Vill inte tillbaka till tristessens fästning heller. Vill vara någon annan. Eller kanske mig själv, fast i Stålkvinnan-kostym.

Livsmedel

Mannen gick iväg och jobbade extra, men jag lyckades med viss ansträngning kränga på sofföverdraget själv och är väldigt nöjd. :) Jag behöver små nonsensgrejer att haka upp vardagen på, kanske är det så för alla. Något som skiljer ut den här dagen från alla andra.

Apropå att skilja ut dagar... jag har kommit fram till att jo, jag mår bra på riktigt. Just idag. Jag kan inte lämna några garantier för imorgon. Kan hoppas och tro, men inte veta. Får känslan på psyk att jag ska kunna intyga att nu är jag bra. Men det går ju inte. Kanske är jag stabil, kanske är det en chimär. Jag får fortfarande tankar på att skada mig men det är ju fan vardag, det är så jag lever, inget jag kan inrätta livet efter. Ibland är ens galenskap rätt banal och oviktig.

Helt har det inte sjunkit in hur illa det stod till med mig när jag blev inlagd. Läser vårdintyget men kan inte riktigt relatera, inte så att det står något fel, men hur kan det handla om mig? Jag blir skakig. Det blir ett sorts trauma i sig när man hamnar i en rejäl episod. Jag har haft flera nära-döden-upplevelser. Det är klart att det förändrar mig som person. Tilliten får sig en törn, tilliten till sig själv och livet. Vad som helst kan hända.

Självbild

Klarvaken 05.58 imorse. Är nog lite på spänn för resan, på ett trevligt sätt. Orosmolnet just nu är tågtrafiken i "snökaoset", verkar vara växelfel och urspårningar och elände. Vi ska dessutom till Helsingborg för att byta, tror det får bli ett tidigare tåg dit än det som står på biljetten, vill inte bli frånåkt. Får hoppas det går på samma biljett, men skit samma, bara vi kommer dit vi ska. Kanske bäst att ladda upp med vatten och müsli-bars, ifall vi blir stående på någon slätt i Halland. Vinter, suck.

Det känns som om något lurar i min kropp. Viskar, en spökröst, ogripbart. Plöstligt undrar jag vem och vad jag är. Återigen. Inte på det vardagliga planet, jag vet vilken tröja jag vill sätta på mig på morgonen, jag vet vilka relationer som är viktiga för mig, jag vet att jag är svag för att shoppa och stark i att vara ärlig mot Mannen, jag vet att jag kan ha fördomar mot politiker men är öppen för människor som bryter mot normalnormen, jag vet att jag hellre kompromissar än slåss, och att jag är blandat logisk och korkad beroende på situationen. I stort sett kan jag leva med mig själv. Men frågeställningen ligger på ett djupare plan. Jag är inte övertygad om existensen av en övernaturlig själ, men låt oss använda själsbegreppet. Den grundläggande identiteten, individualiteten. Finns det något mer för mig att upptäcka, avtäcka? Inte kan resan vara slut här?

Överkänslighet

Mannen har kramat mig mycket och jag har lugnat ner mig. Tror att en anledning till min reaktion är gamla spöken, har flera gånger i livet varit i situationen att något dramatiskt har hänt men jag har inte tillåtits tala om det, inte låtsas om det. Det är en väldigt öm punkt. Andra står inte ut med saker, men jag förväntas ta det. Därmed inte sagt att jag alltid orkar bära andras smärta, jag är ingen ängel. Livet är elakt ibland.

Men men, nu kan jag sätta det åt sidan för idag. Ska snart träffa äldsta sonen, jättekul. :D

Framåtlutad

Mannen jobbar och jag gick och tränade idag igen. Oj, sån träningsvärk jag kommer ha imorgon. Men jag måste verkligen se till att gå någorlunda ofta så jag märker framsteg, annars lägger jag säkert ner det igen om jag känner mig själv rätt.

Snart nyår. Borde ändra på något. Hitta mig själv. Om det finns något att hitta. Jag har redan konstaterat att jaget mer är en flytande mosaik på vattnet än en fast punkt. Men en drömmer ju ändå om att hitta den där platsen där en känner sig vara rätt.