Vinnare

Blommande syren, hästkastanj, rhododendron, näsduksträd. Jag är försommarberusad idag. Tänk att det inte är kallt. Eller snö. Eller äckelgeggamoja på trottoaren. Tänk att vi överlevde, trots att vintern gjorde sitt bästa för att dränka oss i snödrivor och driva oss till mörkervansinne (vissa av oss till bokstavligt vansinne).

Kom igen myggor och getingar, solsting och solbränna, göra bort sig i kortärmat och kvävas av grillos. Vad som helst utom kylan.

Självbild

Klarvaken 05.58 imorse. Är nog lite på spänn för resan, på ett trevligt sätt. Orosmolnet just nu är tågtrafiken i "snökaoset", verkar vara växelfel och urspårningar och elände. Vi ska dessutom till Helsingborg för att byta, tror det får bli ett tidigare tåg dit än det som står på biljetten, vill inte bli frånåkt. Får hoppas det går på samma biljett, men skit samma, bara vi kommer dit vi ska. Kanske bäst att ladda upp med vatten och müsli-bars, ifall vi blir stående på någon slätt i Halland. Vinter, suck.

Det känns som om något lurar i min kropp. Viskar, en spökröst, ogripbart. Plöstligt undrar jag vem och vad jag är. Återigen. Inte på det vardagliga planet, jag vet vilken tröja jag vill sätta på mig på morgonen, jag vet vilka relationer som är viktiga för mig, jag vet att jag är svag för att shoppa och stark i att vara ärlig mot Mannen, jag vet att jag kan ha fördomar mot politiker men är öppen för människor som bryter mot normalnormen, jag vet att jag hellre kompromissar än slåss, och att jag är blandat logisk och korkad beroende på situationen. I stort sett kan jag leva med mig själv. Men frågeställningen ligger på ett djupare plan. Jag är inte övertygad om existensen av en övernaturlig själ, men låt oss använda själsbegreppet. Den grundläggande identiteten, individualiteten. Finns det något mer för mig att upptäcka, avtäcka? Inte kan resan vara slut här?

Klåda

Ett sånt kryp i kroppen idag. Vacklar på den tunna gränsen mellan roligt och obehagligt. På något sätt blir det bara värre när jag aktiverar mig, så jag har försjunkit i datorn och i mycket skidåkning på tv. Lite tvätt. Äta rester. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Blir tillfälligt lugnare av kaffet.

Jag tycker inte riktigt om den här situationen, när jag mår bra, är väldigt nöjd ena sekunden, tittar på den vackra snön, och nästa sekund vill jag skada mig, det är inte ens ångest, inte alls ångest, kicksökande kanske?

Det är ingen risk, jag har för bra koll för att göra något, det är mer en märklig upplevelse när gamla spöken stiger ur sina gravar utan att man förstår varför.

Har ingen lust att ge mig ut i snöfall på oplogade gångvägar, men imorgon ska jag banne mig baka. Någon antydan till jultradition kan man kosta på sig. Lussekatter som smakar saffran...

Svårnavigerat

Snöyra körde vi i igår, visserligen inte riktigt något som kunde klassificeras med det aktuella (rejält uttjatade) begreppet "snökaos", men störande nog för stackars Mannen att köra i. Myrornas krig live. Jag kände lite att vi tillhörde de där "idioterna som nödvändigt ska ut och åka trots väderrapporten" som det inte är synd om ifall de kör fast, men nu var det tack och lov ingen fastkörningsvarning. Bara tillräckligt för att det skulle kännas såååå skönt när man kom hem till en varm ljus lägenhet. (Vi hade varit och hälsat på ett av Mannens barn.)

Mår lite skumt just nu. I grunden har jag varit riktigt glad i ett par dagar, samtidigt som jag är väldigt påverkad av det senaste psykologbesöket i fredags. Via någon sorts långsökt associationskedja som började med att jag var uttråkad och satt och räknade ut i skallen om jag har råd att klippa mig, hamnade vi i en traumatisk händelse i tonåren. Jag har väl nämnt den för Psyko H  i förbigående för flera år sedan, men inte riktigt pratat om den. Hann lagom ramla in i minnet och så var tiden slut. Nu ligger det som en hudlös fläck i mitt medvetande. Samtidigt känns det tveksamt om jag verkligen ska hålla på och prata om det, kanske behöver jag få ha min privata sfär, Mannen vet och det räcker.

Borttappad?

Att minska på medicinen blev mest bara piss, från låg till låg + knäpp. Återgått till ordinarie schema, det känns redan aningens lugnare i skallen. Har också kommit fram till att jag behöver större integritet när det gäller medicineringen, jag bryr mig för mycket om vad "folk" tycker.

Vi hade ett Dead Zone -maraton igår så idag får jag masa mig ut en stund och titta på världen. Havet är fruset nu, långt långt ut från stranden. Tänk om våren glömmer bort att komma?

Besökstid

För en eller två veckor sedan hade vi oväntat besök, en liten gärdsmyg tog sig in genom sovrumsfönstret som brukar stå lite på glänt eftersom jag sover bäst svalt. Den flaxade vildsint runt i lägenheten, tills Mannen lyckades greppa den och sätta ut den. En stund satt den bara, verkade helt chockad, men till slut flög den iväg.

Så idag när vi satt uppkrupna i soffan skymtade plötsligt något mörkt förbi under soffbordet och det hördes ett lätt prassel. Return of the gärdsmyg! för jag har svårt att tro att det var en annan gärdsmyg, så gott om dem har vi inte. Den verkade inte lika panikig denna gång och när jag öppnade balkongdörren på vid gavel så hittade den snabbt ut.

Man undrar vad den skulle in och göra. Kanske letade den efter värme? Hoppas den klarar vintern!

Idag är jag inte ensam hemma och känner mig tryggare och mer distraherad. Har inte stor lust att göra något men försöker hålla mig igång, det lär ju vara bra. Kanske är jag lite för dämpad, minskar på Risperdalen idag, fast det är väl mer en skenmanöver för mest handlar det nog om tiden på året, och där finns ju inte mycket att göra annat än att härda ut.

Plånboksjympa

Har lufsat runt i mina egna hjulspår ett par dagar och mått bra. Fick nya glasögonen igår, väldigt trevligt att se skarpt. Jag hatar vintern men det tillhör ju liksom standardrepertoaren, inget att hetsa upp sig över.

En av mina hemliga laster upphöjdes till trend(?) imorse då Jessika Gedin i SVT:s morgonsoffa bekände att när hon behöver stressa av så tittar hon på TV8:s "En plats i solen" och "En plats på landet". Det är underbart hjärndöda program där personer i rätt makligt tempo tittar på hus. Sen bestämmer de sig för ett som de kanske skulle vilja köpa. Eller inte. Jag är jävligt ointresserad av hus, har aldrig haft något och kommer aldrig att skaffa något. Kanske just därför blir det som någon sorts zen-meditation.

Praktiserar att gå på långa shoppingrundor utan att shoppa mer än någon enstaka smågrej. Nyttigt nyttigt. Det är inte så utpräglat svårt dock när man inte är hypoman. Dagens inköp landade på 40 kr för ett läppglans, det kan jag leva med. Har en kreditskuld från när behovet upplevdes som större än plånboken som jag pytsar in lite på då och då, annars känns det lugnt den här månaden nu när jag inte planerat att resa någonstans. Trots att jag har rätt låg ersättning från FK (och dessutom en tröstshoppande läggning) och Mannen har ett lågstatusjobb (får man säga så? det är ett jävligt viktigt jobb, bara inte så fiiiiint) så klarar vi oss. Kan inte beskriva hur skönt det är. Har varit med om att leva på luft så för mig är det här extremt lyxigt, att bara köpa det bröd man vill ha och inte det billigaste. Sen blir vi snart fattigpensionärer och får leva på kattmat (allvarligt).

Mitt i min stillsamt nöjda dag slog mig plötsligt, från var vet jag inte, insikten om att jag aldrig kommer att få en utbildning (A. nuvarande bristande mental förmåga  B. även om A inte fanns, inga mer pengar från CSN). Jag sörjer det mer än något annat i livet, det är ett ont som inte för något gott med sig. Känner mig lite mer dämpad ikväll men jag får väl diska eller nåt.

Kallstart

Långsam andning igår, hjärnan i slowmotion, höll mig inomhus i pyjamas hela dagen. Vi blandade hemgjord glögg och åt pepparkakor med grönmögelost.

Idag känns det som om jag ska ge mig ut i snön, snöslask är det väl närmast men iallafall. Jag drömmer om varma junidagar, men det är ju bara att inse att det här är den hårda verkligheten.

Åtskruvad

Trodde jag var vaken i sängen imorse, men sen hörde jag mobilen ringa till på hög volym och flög upp. Den hade inte ringt så jag måste ha varit halvsovande ändå. Har sån jäkla ångest när jag vaknar nu, magen är stenhård och hjärtat bultar, blast from the past, morgonångest har varit lite av min specialitet. Vilket har haft en riktigt bisarr fördel, när jag har skadat mig och behövt åka till akuten så har det ofta varit på förmiddagen när köerna inte är så långa. Det gäller att schemalägga sitt lidande.

Jag blir helt förvirrad, att ha så mycket ångest när jag mår bra, har nästan känt mig en aning uppåt i ett par dagar. Det är väl bara att stå ut. Blir ju bättre efter lunch.

Rastlös. Vill göra något, men inte städa eller sitta i telefon med folk, något utanför huset. Vintern är inte min vän. Snö är snyggt, sett inifrån. Irriterad.

Biokemi

Jag känner mig lite patetisk som går runt och klagar på vintern. Vem gör inte det, liksom? Men det går någon sorts gräns för mig vid ytterkläder, jag vill slippa jacka. Varvid ett par månader av året återstår. Men. Och i sommar ska jag fan skita i tvånget att gå i långärmat, utom vid uppenbart känsliga tillfällen. Ärren är stora men åtminstone på väg att ljusna. Lite exhibitionism involverat, "jaså, ni tycker att jag verkar normal, här ska ni få se på galen". Det är mycket ambivalent, jag vill smälta in och bli accepterad, men jag vill också att galenskapen ska få ta plats, bli bekräftad som ett faktum, något som faktiskt finns i mitt liv. När en liten del av min galenskap är konkret och synlig fastnar mina tankar vid den. "Det här är min verklighet, och nu är det en del av eran också." Som om det skulle spela någon roll.

Vill sluta eller iaf minska på Risperdalen nu. Pratade ju om det med Dr B i höstas, men så skulle vi först ställa in litiumet. Jag blir så gränslöst hungrig på kvällarna. Vi pratar inte ett par fåfänge-kilon utan fetma. Jag gnäller och gnäller om det till Mannen och alla som vill höra på, sen äter jag lika mycket ändå, noll karaktär. Tror att jag skulle klara mig utan just den medicinen. Kanske gillar jag bara att meka med piller. Kemiska experiment är skojiga. Jag återkommer säkert med en labrapport.

Apropå smälta in så satt jag mig igenom Let's Dance igår så jag kan hänga med i snacket runt fikabordet på jobbet. *asg*

Gråblek

Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.

Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.

Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.

Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.

Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.

Linolja

Konstigt väder, en dag iskallt och klart, nästa dag grått och nollgradigt. Igår var det jättevackert och -10. Jag skulle ha fått skjuts till jobbet men bilen vägrade starta, så jag fick gå, men det var faktiskt rätt skönt. När jag slutade vid 12 gick jag och fikade på stan med C, och efter det var jag helt slut och somnade framför tv:n. Även om jobbet är icke-intellektuellt så tar det på min hjärnkapacitet. Emotionellt också, känner mig liten och obetydlig och rädd för att vara i vägen, även om folk de facto är snälla mot mig.

Men en sak är jag lite nöjd med. I söndags grävde jag fram målargrejorna, för första gången på flera år. Jag är ingen konstnär och har aldrig gjort några seriösa ansträngningar, kluddar lite bara efter känslan, eller egentligen mindre för att uttrycka mig och mer för att muntra upp mig själv. Mest fantasilandskap. Många av färgtuberna hade torkat, de var urgamla, typ 15-20 år, men hade också ett enkelt färskare set, oanvänt, som funkade. Hittade också bordsstaffliet inkilat bakom Trivial Pursuit. Det som saknas är bra ställen att sätta tavlorna på tork (jag gillar olja bäst), tur att jag bara målar små, mindre än A4.

Trodde knappt att jag någonsin skulle måla igen. Ibland har folk frågat efter det, jag brukade ge bort tavlor ibland, men det har kännts så otroligt långt borta, bara ångest och brist på kreativitet. Så skönt att ha tillgång till det igen.

Kylslaget

Vaknade flera gånger inatt, drömde massor. Har den där känslan i kroppen av att ha jobbat hårt, men minns bara fragment. 

Fortfarande kallt ute, jag fryser bara av att titta ut genom fönstret. Jag är ingen vän av vintern. Det där omständliga med att klä på sig lager på lager. Den råa vinden som letar sig igenom de där lagren man mödosamt byltat på sig. Våra förfäder måste ha varit rätt desperata som bosatt sig på dessa breddgrader.

Men ok, det är vackert med snö.

Har min favoritsysselsättning framför mig idag: terapi. Ångest. Samtidigt någon sorts beslutsamhet; jag ska förstå mig på det här. För jag har ju varit med om det förut, att det funnits något bakom mina starka reaktioner. Så än ger jag inte upp. Men det tar emot.