Talangjakt

Idag känns det som om våren tagit slut och försommaren tagit över. Nåja, i några dagar iallafall. Jag har luktat på nyutslagna syrener och ätit kulglass.

Åh, vad jag önskar att jag vore speciell, talangfull, värd att beundras. Men jag önskar det tydligen inte tillräckligt för att gå ut och göra något beundransvärt. Hmm. Jag gjorde en liten insats för 10-15 år sedan, men det är över och glömt (åtminstone försöker jag glömma). Nu sitter jag bara här som en icke-vis buddha och mediterar över tomheten. Nej, jag känner mig egentligen inte tom inuti, mer tom utanför. Svävar i rymden.

Skit också, på sista tiden har den här beiga tillvaron börjat störa mig mer och mer, men jag orkar inte göra något åt det.

Det är åtminstone försommar.

Städhjälp

Kände mig konstigt darrig imorse. Skyllde förstås på alkoholen igår, fast jag kände mig inte så värst bakfull, var uppe mitt i natten och drack en massa vatten, det brukar ta hand om det mesta. Men en stund efter att jag tagit medicinerna så kändes det normalt igen. Hade glömt dem igår visade det sig. Trots dosett och mobillarm lyckas jag förtränga dem ibland.

Inget förstamaj-tåg (om det ens finns sådana i denna moderat-håla), stack bara ut näsan som hastigast för att handla. Iskall vind. Hejdå värmen. Man blir bortskämd snabbt.

Dagarna flyter ihop. Jag sover mycket. Tänk att man stora delar av livet vaknat av en väckarklocka. Det är en lättnad att slippa att hastigt ryckas upp. Att sova natt efter natt efter natt känns fortfarande ovant. Men kanske behövs det för att städa upp lite på bombnedslaget till hjärnkontor.

Sömnexcesser

Sovit sovit sovit. Ett par tre timmar igår eftermiddag, men det var nog för att jag tagit Stesolid eftersom jag hälsade på hos tandläkaren. Den inflammerade tandroten var fortfarande inflammerad, och tanden bredvid hade jag bitit en stor bit av, blir nog rotfyllning där också. Oh joy.

Nåväl, sov gjorde jag. Sedan vaken ett par timmar och åt jordgubbar, gick därefter och lade mig på vanlig tid och sov i över nio timmar.

Det känns fortfarande underligt allt detta sovande jag ägnar mig åt nuförtiden. Men jag blir faktiskt inte låg av det, som jag annars blivit av mycket sömn. Så egentligen gör det väl inget. Det bara krockar med min sömnfixering. Att inte kunna nöja sig med två timmar. Svär över att medicinerna funkar.

Inga valborgseldar här i år, det är för torrt i markerna. Jag och Valborg får nöja oss med solskenet.

April

Fjärilar. Humlor. Spirande forsythia. Tulpaner. Något slags rosablommande träd. Godisbutiken lockar med säsongens första kulglass.

Rätt trevligt. Tänk bara, vi har överlevt en lång, kall vinter. Jag vet att det är kliché att gilla våren, men jag gör det.

Sover och sover. Nio timmar i natt, sedan två timmar till på förmiddagen, och nu börjar jag gäspa så smått. Konstigt, när jag var inlagd behövde jag starka piller att sova på, nu räcker det med att titta på sängen så börjar jag nicka till. Det känns inte fel, bara... konstigt. Jag är överhuvudtaget ganska letargisk, får tvinga mig ut.

Nu ska jag fixa till mitt turkosgröna nagellack.

Låååångtråkigt

Tråktråktråktråktråk. Lite lustigt, hemma kan jag sitta halva dagen vid datorn och tycka att det är okej, men här känns det riktigt trist. Blir sur på mig själv för att jag ens engagerar mig i forumdiskussioner som jag egentligen inte bryr mig om. Dricker kaffe som rensar huvudet för stunden. Har åtminstone kommit ut på den gemensamma psykpromenaden kl 13 så jag har sett världen och dagens dos av vårblommor. Jag ska ha klänning på mig imorgon så kanske det dyker upp några blommor till.

Aktivering

Blev nitrazepam i natt. När jag vaknat tre gånger på de första två timmarna så är det dags att ge sig. Har trots att jag till slut sov varit lite rastlös och uppåt idag. "Tvingade" Mannen att åka till Ikea för att köpa ett hyllplan till Ivar och några Kassett samt titta på tv-bänk vilket han tyckte var måttligt roligt. Jag dundrar okänsligt på och har röjt gamla tv-bänken på målargrejer (som nu får bo i Kassett-lådor) och brädspelen får nöja sig med en plats i sovrummet. Känner en otålighet att få klart, slutfört, fast kommer hela tiden på nya saker så det blir aldrig färdigt... men det blir bättre hela tiden.

Än så länge är jag inte betrodd med att vara ensam hemma så eftersom Mannen jobbar imorgon ska jag tillbaka till avdelningen nu strax. Jag mår faktiskt bra nu så det känns urkonstigt. Personal som kommer och tittar på en varannan timme under natten. Mat på bestämda tider. Uttråkning. Boken som ligger där halvläst, men Forskning&Framsteg har jag till slut tagit mig igenom. Ikeakatalogen. Jag går verkligen igenom perioder av fixa idéer.

Nej, jag vill inte åka dit. Men är fortfarande på LPT och vet inte om det blir komplikationer ifall jag uteblir. Kanske inte mer än ett telefonsamtal... jag vet bara inte. Har ju också en massa saker kvar där. Och i min erfarenhet går allt smidigare i längden om man löser saker inom systemet. Har ett läkarsamtal på tisdag tillsammans med Mannen, och då blir det säkert så att jag får vara hemma ensam, eller kanske utskrivning. Får bita ihop tills dess.

Det har inte varit jättevarmt idag men jag har ändå gått i klänning för första gången på evigheter. Det är vår det är vår det är vår.

Komihåg

"Jag hinner i god tid" blev "Oops, ute i sista stund" när det gäller tågbiljetterna för helgen. Glömde det där med Kristi Himmelsfärd. Men på sista tåget fanns det sittplatser kvar, tack och lov. Att stå i två timmar känns inte särskilt attraktivt.

Resaresaresa. Längtar, men är lite spänd i axlarna. Det får inte rubba jämvikten för mycket. Jag är lite skakad efter den senaste inläggningen, precis som jag var efter den förra och sen glömde bort. Förlorad kontroll. Känner hur det sprattlar till ibland under ytan. Hajar, havskatter. "Tro inte att några piller kan ta död på oss." En rysning längs ryggraden. Jag är min egen värsta fiende, som det heter. Men det händer ibland att jag är min egen bästa vän. Sköter mig, som det så torrt kallas.

Lite, lite dyslektisk är jag allt igen. Så, nu har jag en medicinbiverkning att stoltsera med. Förra gången gick det över så jag rycker på axlarna. Även om det är en sorts uppenbarelse att inse att folk lever och frodas utan att kunna stava till parallell (och nu förstår jag varför det finns inbyggd stavningskontroll i var och varannat program).

Regnet slår ner körsbärsblommorna i parken, flingor på marken. Jag är ändå på något sätt nöjd bara över att kunna snedda över gräsmattan utan att pulsa i snö. Hellre blomblad.

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Fjunlätt

Lite för mycket tjoflöjt för dr B som inte ville skriva ut mig idag, men jag har permis över helgen så jag hinner visa att jag är stabil. (Ok, jag fattar väl på ett sätt att han inte är helt ute och cyklar, men man vill ju helst att allt ska vara lika bra som det känns, är inte kul att ifrågasätta sig själv, lite kul måste man få ha...)

Jag såg en nässelfjäril idag!! Då tycker jag att det är vår på riktigt. Jag har haft på mig en svartrödblommig tunika och mina röda skor och vårjackan blev för varm fram på eftermiddagen. Delade rum med en extra trevlig tjej på psyk som jag tänkte fika med imorgon, psykvänskaper kan ju bli lite hur som helst... men detta känns ok just nu.

Det jag gillar mest med att må så här är att jag känner mig så välvilligt inställd till alla, har överseende med ungspolingen som cykelsneddar framför mina fötter, blir glad när cafépersonalen kommer med kaffet istället för att tycka att det är väl deras jobb, inte ens virriga sjuksköterskor stör nämnvärt. Det finns inte en partiledare som jag inte skulle bjuda på fika idag, SÄPO är också välkomna tillbaka (alltför lång historia för att dras här men den är rätt rolig :)) Jag kan liksom förstå på riktigt att även om det finns enormt vidriga svin så är den stora massan oftast ganska välvilligt inställd, bara folk inte pressas till den gräns där nästan alla faller igenom. Men en svensk stilla vårdag är det oftast rätt ok att heja på grannen.

Hoppas jag orkar kolla bloggar ikväll, måste röra på mig just nu.

Homecoming

Jag har sett vintergäck och snödroppar, tjoho!

Försöker varva ner. Det jag upplevt de senaste dagarna går i någon sorts loop i skallen. Tankarna smulas sönder, kittlande elektricitet i kroppen. Ibland får man helt enkelt betala priset.

Eftersom jag i kölvattnet av den senaste tidens rubriker utvecklat nära nog en fobi mot att bli sittande fast i ett trasigt tåg någonstans i obygden tog jag bussen till Göteborg och hem, trots att det tar lite längre tid och är bökigare. På hemvägen hade jag blivit smått övermodig efter frånvaron av alla kriser so far, och tänkte att den sista lilla sträckan skulle jag väl ändå kunna ta tåget, så kort bit.

Det första jag möts av är informationsskärmen som deklarerar att det är spårfel på sträckan och vissa tåg inställda. Men mitt tåg skulle gå och jag var trött, så jag hoppade på. Ett par stopp för att vänta in mötande tåg, men så kan det ju vara. Sen stod vi stilla vid en stoppsignal en lång stund. Fick krypa framåt i sakta mak till utkanten av min stad. Och så en tvärbromsning, jag flög över golvet i korridoren (blev bara några blåmärken dock). "Tyvärr är vi strömlösa just nu." Det svajade lite i känslorna då, det här var ju precis vad jag varit rädd för. Någon sorts skyddsängel hade ändå jour och vi kom till slut fram, det tog bara dubbelt så lång tid som normalt. Tack och lov väntade den tålmodige Mannen på mig och körde mig hem till blommor och bubbelvin och en varm famn. Han får följa med nästa gång jag reser.

Borttappad?

Att minska på medicinen blev mest bara piss, från låg till låg + knäpp. Återgått till ordinarie schema, det känns redan aningens lugnare i skallen. Har också kommit fram till att jag behöver större integritet när det gäller medicineringen, jag bryr mig för mycket om vad "folk" tycker.

Vi hade ett Dead Zone -maraton igår så idag får jag masa mig ut en stund och titta på världen. Havet är fruset nu, långt långt ut från stranden. Tänk om våren glömmer bort att komma?

Repris

Spänd, men har sovit 6 timmar så det är godkänt. Ska träffa Psyko H idag. Den där känslan när man önskar att man kunde ta tillbaka allt man sagt. Tal blåser liv i tankar, gör det abstrakta mer konkret, mer organiskt än tysta funderingar eller kalla bokstäver. Jag känner hur det jag talat om väcks upp, knackar mig på axeln och säger "jag är här, ännu outplånad av icke-konfrontationens taktik, zombiearmén det är jag det".

Det har varit några hyfsat bra dagar i solskenet. Har inte direkt firat påsk, Mannen jobbade påskafton och var sen på släktträff på påskdagen. Jag plockade fram min självbevarelsedrift och åkte inte med. Jättetrevliga människor och ett par timmar hade gått bra, men en hel dag, nej. Och det fanns ingen praktisk möjlighet att åka därifrån på egen hand när jag tröttnat. Så jag umgicks med mig själv istället.

Undrar om jag kan sova en timme till nu, det är åtminstone en timme mindre av tänkande.

Värmekälla

Vår. Igår var det tofsvipor och citronfjärilar och doppa fötterna i havet, och lika fint blir det idag. Imorgon har Mannen och jag varit gifta i ett år. :)

Dessa små vänner står utanför min dörr:

Nöjdhet

Känner mig rätt harmonisk, inte slö men lugn trots att jag sover lite. Min chef sa att jag ser piggare och mer skärpt ut nu än för några veckor sen, vilket iofs det vore sensationellt om jag inte gjorde, med tanke på hur jag mådde då... Idag har jag fållat tygprover med en lynnig overlockmaskin. Jag betraktar inte mig själv som särskilt praktiskt lagd så jag blir lycklig när jag fixar såna pyssliga saker.

Har just ätit lunch med Mannen på "vår" restaurang vid havet. Sejrygg med skaldjurslasagne och hummersås - bara så gott! Blommorna blommar i rabatterna, solen skiner, fåglarna sjunger så de storknar - underbart att kunna uppskatta det.

(Mannen har redan läst anteckningarna jag la upp igår och vill ha mer, så det kommer mer efterhand, finns flera år till, haha.)

Blommor på bordet har jag också! Stora cerise gerbera, glada och utåtriktade. :)

Väntetid

Mina blommor: tulpan, ranunkel, hyacint, vaxblomma.


Jag kan tycka att det är lite störande att gå och vänta på ett kanske-samtal. Lite löjligt egentligen för jag brukar ju ändå ha mobilen med överallt, vad är skillnaden? Men ändå. Dr B ska eventuellt ringa. Han har varit sjuk några dagar och sekreteraren trodde att han skulle vara tillbaka idag. Kanske, kanske inte, och om, när som helst på dagen. Störande, som sagt, även om jag inte har ett dugg av vikt som jag ska göra idag.

Det känns inte lika vårlikt, iskall vind idag. Men det är förstås bara mars. Det kommer.

Empatiövning

Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?

Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*

Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.

Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.

Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.

Begynnelse

Shit, det är 8 grader varmt ute just nu! Och titta vad jag hittade hos grannen: