Non-shop

En sån där konstig dag som verkar bortslösad, men ändå känns acceptabel. Sov 10 tim kemiskt, och det kändes bra. Klickade runt på datorn en stund, såg klart avsnittet av Medium som jag somnade från igår, plockade upp en bok, Jag är med bandet av Paula Des Barres, om hennes vilda liv som groupie med alla kändisar under 60-70-talen. Hon framstår som en evigt kåt romantiker, låter rätt nöjd med sin historia, ursäktar sig inte. Får se om jag läser ut boken.

Nåväl, sen ville jag ut, kunde ha ringt en kompis som sökte mig i förra veckan, men ibland spyr man på förtroenden och elände (har inget med henne som person att göra, och jag förstår om folk känner så när det gäller mig ibland). Jag åkte till shoppingcentrat istället. Spanade efter något jag visste var svårt, ett par mörkbruna byxor i min storlek, och när jag till slut hittade dem bestämde jag mig för att tänka på saken. Totalt bortkastad tid antar jag, men ibland är det just den bortkastade tiden som är värdefull.

Jag köpte grillat kycklinglår och vindruvor på vägen hem, och kände mig avslappnad och fri från tankar.

Fredagsmys

Lyxdag. Sovmorgon. Lunch på restaurangen vid havet. Klipp och färg hos frisören, nu har jag hellugg och trivs jättebra, och rödfärg över min beigetristess. Fick kul post också, en bok som en fotograferande kompis har gjort. Ska ringa ungarna snart när pluggdagen deras är över. Universum känns snällt och vänligt, åtminstone i min millimeterstora fläck av tillvaron.

Delårsrapport

Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.

Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.

Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)

Strömförande

En elektrisk känsla i kroppen, jag har haft den i flera dagar, hattifnattig (Tove Janssons bilderböcker var min stapeldiet i riktigt unga år). Som när jag varvar upp fast utan kontrollförlust och eufori, står med fötterna stadigt på jorden, eller kanske "I've got this energy beneath my feet like something underground's gonna come up and carry me" (The Killers?) Tanken slingrar sig frestande inpå att om jag skippade mina piller nu då jäklar skulle det bli fyrverkerier. Håller upp en motbild av ett kalt rum på psyk. Jag har inte råd att leka oövervinnerlig.

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Rytmmetoden

Jag håller min egen rytm ganska bra. Igår rörde det sig snabbt på dagen, jag gick och gick, inget att demonstrera för så jag dyrkade Mammon istället och köpte ett bälte, tog det bra tycker jag själv att numera är det största storleken som gäller. Lite tröttsamt gnäll lär ni få höra ibland om min väl tilltagna vikt (som gissningsvis kommer att bestå eftersom jag absolut inte orkar mentalt att banta), men jag ska försöka att inte låta det ta över, varken i bloggen eller i mina tankar.

Idag kändes det mer söndagsstilla. Jag har målat naglarna och försiktigt läst några sidor (har kommit till början av 1600-talet). Sedan sovit ett par timmar extra. Något gör att jag upplever sanslöst livliga drömmar nu, jag tror det kan vara Cisordinolen. Det är inte mardrömmar, så det gör inget, men det känns lite som ett arbete att sova.

Det märks att jag mår bättre, jag har t.o.m. planerat vad jag ska ha på mig imorgon bitti när jag går till psyk för att se hyfsat fräsch ut, istället för att bara slänga på mig något.

Jag hoppas att det jag känner är stabilitet, men det vet man ju tyvärr inte förrän längre tid har gått. Men just nu är det bra. Bra så.

Högmod

Nackdelen med att vakna kvart över två på natten är att man måste visa hänsyn mot de sovande, inget buller, inte skrapa stolen mot golvet, vakta vid mikron så jag kan ta ut muggen med mjölk precis när räkneverket når noll för att undvika explosionen av pipljud. Nu är det inte särskilt lyhört där vi bor, tack och lov, det är kanske mer en känsla. Det är okej att jag är vaken, bara jag inte väcker. Jag blir nöjd att jag, nattpigg till trots, kan tänka på de sovande, att de existerar i min värld.

Vad som existerar för övrigt? Kände att jag behövde havrefras, och kaffe till efterrätt. Det är fortfarande mörkt ute (förstås), jag är girig som önskar mig en soluppgång, men den kommer väl. Jag läser ytterligare ett par kapitel i Vansinnet och säger mig att jag är inte sjuk, inte sjuk på det sättet, det kan ju vem som helst se, och så absurditeten i att om fyra timmar ska jag inställa mig på psykavdelningen. Jag har 15 minuter kvar att se av True Blood som är ungefär lika sannolik som livet självt (helt beroende förstås på vilket liv man lever och hur många människor omkring sig man räknar in i det där livet). Har inga lättstartade önskade hemprojekt just nu, det jag vill är sånt som involverar att flytta tunga möbler till någon obefintlig fri yta där de kan slipas och målas om, vilket realistiskt sett aldrig kommer att ske, om vi inte magiskt får en gräsmatta här på övre våningen att hålla till på. Alla påslakan är visserligen skitiga, brukar tvätta dem nere i den stora maskinen i vår gemensamma tvättstuga, men till nöds går det ju utmärkt att köra några i vår egen tvättmaskin, fast återigen så är det natt och då gör man inte sånt. Och inte behöver jag något lakan just nu ändå. I värsta fall får jag väl gå och köpa nya. ;)

Ibland sätter jag en ära i löjliga saker som knappast uppmärksammas. Som nu, jag har varit noga med att inte ta någon av de Stesolid som skickades med mig när jag gick på permis, vill kunna lämna tillbaka den orörda påsen och framstå som en icke-knarkare. Vilket jag i och för sig är, har aldrig haft problem med vanebildande piller, men det känns så viktigt för mig att framhäva det. Kanske en rest från dagarna med borderline-diagnosen då det antogs både ett och annat om en. Inte för att bipolära direkt är mindre benägna att självmedicinera, det är mer en arrogans från min sida, ett sätt att urskulda självskadebeteendet.

Det var riktigt trevligt att träffa min mamma och hennes man igår. Hon bjöd på fin lunch när det nu var vår bröllopsdag och allting, och hade med sig fryst röding och kakor. Mannen kommenterade att hon blivit riktigt omtänksam och jag tycker det stämmer, hon närmar sig på det sätt hon kan, med materiella ting, men det finns känsla bakom.

Rastlös. Men jag har ett par program jag tänkte installera på datorn. Alltid lika spännande.

Mer

Klarar bara inte att gå och lägga mig, energin brinner i kroppen. Har diskat och strukit. "Får" inte gå ut så länge det är mörkt (fast om jag skulle haft ett jobb där jag börjat 6, som jag haft ibland förr i tiden, så hade det varit helt normalt att gå ut i mörkret). Den enda bok av tio påbörjade som jag känner för att fortsätta läsa, Marya Hornbachers Vansinnet, är visserligen välskriven men kanske inte så bra för mig just nu att döma av det jag har läst hittills, den kan åtminstone vänta tills jag är utskriven från psyk (som om det vore en magisk gräns, då är jag normal igen). Jaha, då förfaller jag till det som alltid återstår, att spy ord på nätet. Kanske kan revidera min humördagbok också, den behöver lite tweaking nu sedan jag gått över till OpenOffice. En indikator månne att jag hemskt gärna pysslar med kolumner och grafer men inte har så stor lust att föra in dagens värden.

Jag kämpar hårt med det dubbeltydiga i att vara mycket medveten om nyanserna i mitt stämningsläge och samtidigt bara åka med bakpå vagnen utan styrsel. Jag kan intellektualisera och rationalisera finfint, kommentatorsrösten som ständigt står på, "nu är du nedstämd, nu är du suicidal, nu går det för fort, nu har du vanföreställningar". Även mitt uppe i hysteriska utbrott som jag alls inte kan hejda finns det en observatör. Det går säkert att ge sig in på metafysiska förklaringar men jag orkar inte riktigt med sånt. Jag kan intellektualisera men jag är inte ett piss intellektuell, magkänsla är vad jag vill ha. Frälsning.

Trevlighetsmasken

Fredagen kändes lite avslagen, trött efter att sonen hade åkt hem, var inte särskilt inspirerad på arbetsträningen. Fikade med C så gick lite tid, gjorde av med Mannens pengar (betalade räkningarna), sen satt jag mest bara vid datorn. Inte så mycket att skriva om alltså.

Av min son fick jag låna en lärobok i biopsykologi, Från neuron till neuros av Stefan Hansen. Att läsa romaner är fortfarande helt kört, men denna ska jag banne mig ta mig igenom, den verkar intressant och lättläst. Bara jag får ta det i små munsbitar och inte behöver hålla en röd tråd i minnet så går det, det är därför jag kan läsa saker på nätet där det mesta kommer i småförpackningar.

Dagens begivenhet är en familjelunch för att fira Mannens son, inte hemma hos oss så jag behöver inte pyssla med något, men ärligt talat är sånt lite av en pärs för mig. Artig konversation och allt det medför. Jag kan göra det, hänga med i snack om allt möjligt och omöjligt, skratta på rätt ställe, men egentligen blir jag så otroligt rastlös att jag måste diskutera tyst med mig själv och strängt förklara varför det är bra om jag sitter kvar på stolen. Men vissa saker måste man bara genomföra. Så dåligt mår jag inte att jag inte kan. Vill bara gnälla lite. Tyck synd om mig som måste gå på fest.

Och så den ständiga knäckfrågan: vad ska jag ha på mig? Världsproblem.

Upplivad

Det var visst ett sånt där vanligt anfall av morgondepp, nu vid 16 känns det hyfsat. Har just avjulat lägenheten, snabbt gjort, vi har inte plats för någon julgran tyvärr (det är något visst med glitter). Blir ingen mer spännande utflykt idag än till Ica, och så till Statoil för att hämta paketet med Ann Heberleins bok. För min självkänslas skull är jag glad att jag beställde den innan efterlyst-i-kvällspressen-historien, vill inte känna mig som en fönstertittare, men det är jag förstås ändå när någon skriver självbiografiskt. Eller när jag läser bloggar för den delen.

Längtar efter att få åka till Stora Staden i slutet av månaden. Fyra nätter blir vi borta, en riktig resa ju. Jag försöker febrilt minnas men jag tror inte jag har varit på något dop förut, utom som litet barn. Är själv inte med i Svenska kyrkan, döpte inte mina barn. När Mannens barnbarn döptes var jag inne i en svacka och åkte inte med. Får förlita mig på att han vet vad som väntar.

Ärligt talat är jag måttligt lockad av själva den sociala tillställningen, jag kan le och konversera när så krävs men det tar otroligt mycket kraft, det kryper i kroppen av kaotisk energi, alla samtal går i loopar efteråt, jag vill slå på något (blir oftast mig själv) för att lugna ner mig. Det jag längtar efter är resandet, att flyga, bo på hotell, se stadens ljus, gå på gator jag svagt minns från för 20-30 år sen. Och så att träffa Mannens barnbarn under avslappnade former. Tror jag avstår från att boka in kompisar, vill ha tid att bara knata omkring själv.

Ska ringa någon nu, det känns plötsligt kul igen.