Godmorgon

Nu har åskmolnen dragit förbi och luften känns andningsbar.

Jag gick upp kvart i sju för att säkerhetsväcka Mannen. Han är inte precis någon morgonmänniska. Innan någon tycker att jag är en förslavad stackars kvinna som släpas upp ur varma sängen helt i onödan för att serva min man med kaffe, så vet att det är högst frivilligt. Jag hjälper honom med det, han hjälper mig med så mycket annat.

Väcker tankar på andra tidiga morgnar. När jag pluggade och pendlade två timmars väg. Tänk vad man kan vänja sig vid. All sömnlöshet jag har levt med under åren, på något sätt höll det mig igång fast det slet. Nu håller jag på att omindoktrinera mig till att tro att sömn är bra, och det lyckas mer och mer. Jag tar t.o.m. sömntabletter ibland, det är ett rätt stort framsteg.

Shoppingcentret har fått en Desigual-butik. Hade jag varit 20 år yngre, 20 kg smalare och 20 000 kr rikare så hade jag handlat där. (Fast det är inte "min stil", min stil växlar från dag till dag.)

Sömn är bra (jo, sömn är bra!) men jag tror den här dagen har börjat nu.

Morgongåva

På något sätt känns det skönt att vara vaken. Av gammal vana tror jag. Det är lättare att relatera till hon som sitter uppe i soluppgången än hon som sover 12 timmar, fast det senare kanske är nyttigare för mig? Även om det också väcker tankar som inte är så bra så gör det välbekanta något med mig, en sorts lättnadens suck över att fortfarande vara jag.

Det sagt så ska jag försöka lägga mig en stund igen, det lär bli en lång dag.

Kvarvarande

Ibland är det tungt med ärren på min kropp. Med många andra laster kan du gå obemärkt bland massorna när du lagt av. Själens ärr finns väl kvar hos alla, oavsett om det gäller alkohol eller rökning eller spel eller att fastna i dåliga förhållanden, men det är åtminstone ingen som direkt kan se din historia. Men min valda olycksväg har givit mig många, stora ärr på armar och ben, och det känns som om jag aldrig kan bli fri. Även om jag inte skadar mig nu så hjälps det inte, jag får dras med konsekvenserna ändå. Försöker utmana min noja och gå i kortärmat så här års, inte alltid, skulle inte gå på bröllop eller begravning så. Eller släktmiddag. Men bland okända på stan måste jag klara av det, för min egen skull. Det är laddat för det påminner mig så mycket om avgrundsdjup ångest, skamkänslor och drama.

Och så kan jag förstås inte kalla mig själv för "botad". Jag skulle kunna falla dit igen när som helst. Tror aldrig jag helt kommer att få det ur mitt system. Men så länge jag tar mina mediciner är åtminstone risken mindre.

Sammankopplat

Lättare idag. Messade en kompis men fick inget svar. Visade sig till slut att hennes mobil är dum i huvudet och inte alltid skickar iväg sms:en. Vi försöker på nytt imorgon, kanske solen är mer trofast då än den varit idag.

Åkte ut med Mannen som fotograferade ett hus. Han samlar på vykort och plåtar husen som de ser ut idag. Det var jag som lyckades identifiera dagens hus, trots ombyggnad. Det är fascinerande vad som bedömts som värdigt ett vykortskap. Sjukhuset (jag antar att det är meningen att man ska kryssa för ett fönster och skriva "här ligger jag med mitt brutna ben"). Hus från miljonprogrammet, skinande nya då. "Parkeringen vid Farsta Centrum"

Och här skulle jag ha skrivit något om vilka spår vi lämnar efter oss, och frågetecknet kring om allt vi skapar nu kommer att förgås i cyberrymden, eller tvärtom förevigas. Men jag har inga djupare tankar kvar idag.

Återvinning

Vaknade fem återigen i en konstig, skrämmande dröm om sekten. I halvdvalan blandades sådant jag bara hört om in, om tjejen som dog av törst, tillsammans med egna förvridna minnesbilder. Konstigt att jag inte har sett det förut, det är klart att den tiden dyker upp när jag blir inspärrad och vaktad, även om yttre omständigheterna är annorlunda.

Ska tillbaka till avdelningen nu på morgonen för litiumprov och Cisordinol-injektion. Jag hoppas det blir en syrra som är bättre på att sticka än den förra, det var nog faktiskt första gången vid ett blodprov som jag skrek rakt ut. Men det är klart, de sticker väl inte så ofta.

Självskadetankar som jag inte kan placera.

Hellner

I mina försök att skapa en härlig dag på avdelningen har jag kommit till slutstationen Stesolid. Jaja. Pratade en lång stund med min ena kontaktperson om hur jag mår och funkar, bra men lite för jobbigt.

Väntar. Väntar på tisdagen, då ska de ta blodprov och bestämma serumhalten av Cisordinolen för att justera dosen innan jag får ytterligare en spruta i häcken. Väntar på imorgon, då är det säkert mer skid-VM, min för stunden favvo-hjärndödare. Väntar på kvällsmaten, för att den väntar man på när man är inlagd, dagen indelas efter måltiderna, och vad är ett kilo plus när man redan gått upp flera. Väntar på att mina tankar ska klarna. Inte medicingråsörja (konstigt nog) utan ett sammelsurium av nu och då som inte vill släppa greppet om mina axlar.

Dåtid?

Gårdagen var tröttande men rolig. ALLA skulle visst till Ikea samtidigt (varför då? ingen barnbidragsdag, pensionsdag eller lönedag) men vi tittade iallafall och funderade ut saker vi ska köpa. Sedan filmkväll.

Jag har sovit 9,5 timmar utan sömnmedicin. Visste väl att jag snabbt ska sluta med dem igen så jag inte förlorar min naturliga förmåga att sova. Sov ju nästan hela förra året utan piller. Fast de är bra att ha i reserv.

Allt är bra hemma men jag är lite ledsen. Ett själsligt efterskalv. Försöker förstå vad jag varit med om och allt känns som en konstig tysk film. Jag är lite oklar angående om jag spelade huvudrollen, eller var det kraften som drev mig. Kände mig så utpräglat rationell fram till dess jag satt på hotellrummet och de mörka varelserna omgav mig, då rädslan tog över och jag svarade i mobilen trots allt, bandet tillbaka till denna dimension. Bilden när poliserna klev in i rummet går på repeat. Jag gjorde som de sade, som alla sade, orkade inte utöva någon vilja, allt var fast, låst, kallt. När jag satte mig i polisbilen sade de inte till mig att akta huvudet. Vilken letdown. Sjukhus 1 sjukhus 2 sjukhus 3. Var dimman i mitt huvud eller utanför?

Tror jag ska be om att få läsa vårdintyget. Kanske ger det mig någon pusselbit.

Överkänslighet

Mannen har kramat mig mycket och jag har lugnat ner mig. Tror att en anledning till min reaktion är gamla spöken, har flera gånger i livet varit i situationen att något dramatiskt har hänt men jag har inte tillåtits tala om det, inte låtsas om det. Det är en väldigt öm punkt. Andra står inte ut med saker, men jag förväntas ta det. Därmed inte sagt att jag alltid orkar bära andras smärta, jag är ingen ängel. Livet är elakt ibland.

Men men, nu kan jag sätta det åt sidan för idag. Ska snart träffa äldsta sonen, jättekul. :D

Shapeshifter

Jag har så mycket flashbacks från psyktiden (som visserligen inte alls är avslutad ännu, men med långt ifrån samma intensitet). Mår inte dåligt egentligen och gör små trevliga eller åtminstone vardagliga saker, men det är något med att jag har dessa emotionellt starka upplevelser som jag trots allt snack inte riktigt lyckas fördriva. Något av min kärna finns fastkilat därinne. De värsta stunderna, när man nästan förvandlas till en varulv, hälften best och hälften människa, tillvaron förvriden och samtidigt mer naken än någonsin annars, fantasi och verklighet sammanblandade som en tigerkaka med vassa klor. De bästa stunderna, just det där ögonblicket när det vänder och man vet, vet att man kommer att överleva dagen.

Jag känner någon sorts... kärlek till mina upplevelser. Även alla de jag hatar.

På något sätt - och det kan mycket väl vara ren inbillning från min sida - så känner jag ett tryck att inte säga för mycket. Visst, här i bloggen brukar jag breda ut mig ibland, det är här jag släpper fram min psykfallighet, men annars är det "inte röra upp" som gäller. Som om det skulle få mig att glömma. Kanske blir jag dement en dag och glömmer verkligen. Tills dess sitter minnena klistrade mot min själ.

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.

Spökstad

Fyra timmar i natt igen, och jag lyckades pussla ihop ytterligare en timme sömnfragment frampå morgonkvisten. Helt pigg nu. Blir så sugen på Köpenhamn, så lätt, bara sätta sig på tåget och sitta kvar. Ska jag satsa 245 kr på det plus en dyr dansk lunch? Ska jag riskera att spökena hinner ikapp mig när jag är där alldeles själv? Plötsligt blir jag osäker. Jag har ju kommit över det... eller? Sällan nu, men ändå någon gång ibland slår det mig i nacken med ett slagträ.

Jag backar. Ingen exponeringsterapi idag, tack. Jag har redan varit duktig på den fronten, nu får jag slippa.

Är pigg, mår bra, men det samlas skuggor bakom min rygg, jag känner trycket.

Det får bli hemvanda omgivningar idag. Förutsägbarhet.

Utgångspunkt

Bättre idag, någon sorts återgång till normaliteten. Det var inte så farligt ändå, jag tappade inte kontrollen helt varken uppåt eller neråt. Borde vara en uppmaning till mig att ta de sabla medicinerna, de gör ju skillnad.

Lite extra introvert blir jag när saker har hänt i min skalle. Funderingar på vad som har varit, vad som skulle ha varit om inte om hade varit. Idag är det inte så destruktivt och bittert, idag är jag mer glad över vad jag klarat av och vad jag sluppit ifrån.

När jag var yngre var jag aldrig suicidal, utom några vaga orealistiska tankar i yngre tonåren. Jag kunde må fruktansvärt, förlamande dåligt, men jag tog inte nästa steg ens i tankarna. Det kom runt 35, och plötsligt var allting möjligt. Ospecifika tankar blev mer fokuserade planer blev halvdana försök blev planer för mer än halvdana försök. Jag balanserade på kanten med ena foten utanför. Jag satte tillbaka foten på marken. Mörkret dök upp ett par gånger till när jag kollapsat mig själv, men då bad jag om hjälp innan något hade hänt. Visst, hjälpen var mest att vara instängd och förvarad, men det hjälpte ju.

Att jag skriver om det ändå så här efteråt är att jag inte är fri från upplevelsen. Ett stråk av PTSD kanske - jag har ju trots allt upprepat befunnit mig i en livshotande situation. Har flashbacks ibland, men att jag pratat och skrivit om det gör ändå att det känns uthärdligt.

Kanske hamnar jag aldrig där igen, kanske gör jag det. Den som lever får se.

Journalpaddor-7

Psykiskt status

Idag lugn och samlad och på gott humör. Inget avvikande i motorik och mimik. God ögonkontakt. Redogör samlat och adekvat för sin situation. (2009, dr B)

Jo, jag kan faktiskt vara normal, vanlig, acceptabel också.

Aktuellt

Den sista tiden har pat genomfört ett par resor tillsammans med maken och haft ett intensivare umgänge än normalt. Det har triggat oro och sömnstörning, men än så länge inga självskadeimpulser. Beskriver ett rytmiskt ljud i huvudet, liknar det med mässande tibetanska munkar. Samtidigt som hon känner att hon är i behov av sömn, så är hon rädd för att sova. Maken tycker sig känna igen tecknen från när pat har blivit dålig tidigare och uppmanat henne att söka, varför hon ringde i morse och vi bestämde den här tiden. (2010, dr B)

Och så kan jag vara störd. Känslan av outsäglig trötthet, hur kan jag vara här igen, bara för någon jävla resa som vem som helst skulle tyckt var en rolig omväxling i tillvaron. Ok om jag blev knäpp av jobbiga incidenter och vardagens långsamma tråkighet, men nej, det är roandet som knäcker mig. Och här kommer jag och visar upp garderobens innehåll för klinisk bedömning. Mina dammråttor och pälsängrar och avfallna knappar.

Psykiskt status

Städat yttre. Bristande formell och emotionell kontakt. Orienterad. Inga uppenbara psykostecken. Haft aktiva suicidplaner, räknat antal litiumtabletter hon skulle kunna få ihop. Tanken på att ta [stort antal] litiumtabletter har slagit henne. (2010)

Observera återigen det städade yttre. Jag borstar tänderna, kammar mig och använder deo. Varje dag, oavsett om jag ska dö den dagen. Jag undrar vad de skulle tänka om jag kom i fläckiga mysbyxor och en hålig tshirt. Skulle jag vara mer eller mindre acceptabel? Jag vet inte.

Psykiskt status

Uppklädd med iögonfallande örhängen. Klar och orienterad. Stämningsläget förhöjt, skrattar ofta och länge men kan bromsa sig och tala mer eftertänksamt. Är själv medveten om att hennes sinnesstämning är aningen överdriven, även om hon endast upplever den positivt, förnekar dysforiska inslag. Inget psykotiskt eller suicidalt. (2010, dr B)

När jag sätter på mig örhängena, watch out! Jag hade också en tunika i starka färger med broderade blommor. Det känns lite sterotypt.

Fyra dagar senare:

Daganteckning

Skötare X ber mig komma och prata med pat, hon har suttit hos S i en timme, då denne mår mycket dåligt. Pat sitter framåtlutad över ett bord och frambringar ett entonigt ljud. Blundar och har tårar i ögonfransarna. När jag frågar om hon ser bilder bejakar hon detta, säger att de inte vill sluta. Är positiv till att få en injektion Cisordinol Akutard. Ordinerar 50 mg intramuskulärt. (2010, dr B)

Vad gör vi, vad gör vi? En zombiespruta! Det låter omänskligt, eller hur? Men när någon har suttit där i en timme och åtminstone gjort en ansats till att vara medmänsklig, och det inte förbättrar saken det minsta, då är det omänskliga medel som tas till. Jag gillar zombiesprutorna, på en halvtimme blir det tyst i huvudet. All tankeverksamhet är inte av godo.

Bedömning

Kvinna med sedan tidigare känd bipolär sjukdom. Inkom på grund av prepsykotiska symtom lades in för stabilisering och observation. Under vårdtiden fått optimerad läkemedelsbehandling. Väl fungerande vid hemgång.

DiagnosICD10

F316 Bipolär sjukdom, blandad episod

(2010, dr B)

Trots allt kom jag ut under ordnade former. Tänk om det var den sista gången jag såg de landstingsgula väggarna? Det kommer jag aldrig kunna lita på, inte till hundra procent. Jag kan heller inte lita på att jag kommer dit igen. Jag kan inte lita på något. Men det går rätt bra nu att leva på hoppet.

Och där tar journalen slut, för nu.

Journalpaddor-6

Bedömning

Känd borderline. Uppmuntras till att åka hem och sova, vid behov förnyad bedömning imorgon Litenstad. Finns en kronisk suicidrisk, i kväll bedömd som låg. (2008)

Jag är känd, berömd i den lokala psykkretsen! Inte mycket kvar att göra, eller hur? Hem och sov. Ett ganska bra råd egentligen.

Nuvarande psyk

Pat tycker att hon varit instabil i sitt mående framför allt sedan sommaren. Pendlar kraftigt mellan toppar och dalar, kan må bra 3-4 dagar i sträck för att därefter må sämre i ett par dagar. Hon har sedan jul tyckt att det känns extra jobbigt. Säger att hon känner sig helt snurrig i huvudet och beskriver psykotiska symtom i form av tanketrängsel samt vanföreställningar om svarta spröt i nacken. Pat säger sig även ha svårt med vissa siffror, speciellt 2:or och 8:or, vilka det finns gott om för dagens datum. (2008)

Svårt att öppna käften. Ändå en sorts lättnad i förvirringen, att berätta om siffrorna och de svarta energikanalerna. Jag är på psyk, de får ta att jag är galen ibland.

Aktuellt

Inledningsvis gratulerar jag henne till att hon klarat sig utan slutenvård så länge, det är snudd på rekord de senaste åren. Hon berättar att hon mått mycket bra, med några enstaka dagar som undantag. (2008, dr B)

Som att komma till fröken med ett äpple. Nej nu ska jag inte vara ironisk som försvar. Det är en stor sten som lyfts från mitt hjärta. Framtiden är inte ljus, men den kanske finns där.

Psykiskt status

Välordnat yttre. Klar, vaken och orienterad. God formell kontakt, nedsatt emotionell kontakt. Tittar mest ner i golvet under samtalet, tittar endast upp vid enstaka tillfällen, något som blir lite bättre under samtalets gång. Avledbar, kan ge undertecknad ett leende vid ett par tillfällen. Troligtvis finns psykotiska vanföreställningar i form av siffror och datum. Bl a har pat satt ett datum för när hon ska ta sitt liv. Uttrycker således både s-tankar och planer. (2009)

Jaha, där igen. Inget håller. Och jag förvandlas till torra byråkratiska ord. Hur ska de se kraften, mörkret, suddigheten och konturerna? Min väluppfostrade yta, mitt välordnade yttre, den goda formella kontakten (jag kan tala rent). Hur ska de se Edvard Munch-litografin?

Journalpaddor-5

Aktuellt

Tar upp med S om hon upplever att det finns en pendling i sinnesstämningen och att hon även har perioder när hon är i ett mer förhöjt stämningsläge. Det har hon noterat och också märkt att det är svårt att hänföra det till någon särskild yttre omständighet. S tar också upp hur hon plågas av att ha sociala kontakter periodvis som hon ändå menar är något som gör livet värt att leva När jag börjar resonera kring bipolär affektiv sjukdom och möjliga behandlingar för det visar det sig att S själv har varit inne på samma spår och läst på en del och att vi båda har funderingar kring Lamotrigin för att förebygga att hon hamnar i sina djupa svackor. (2007, dr B)

Skeptisk. Har jag någon nytta av en ny etikett? Samtidigt, det här går inte, jag måste prova något nytt, nu kör jag på det här. Med en nypa salt.

Daganteckning

S är ångestladdad under samtalet, sitter med ansiktet i händerna. Andas stötvis. Har innan sagt till ssk X att hon tycker det är jobbigt att vara på avd. Förklarar det med att det inte är så många i personalen som hon tycker sig kunna samtala med, tycker hon möts av överslätande kommentarer från många, som att ”du ska nog se att det blir bra igen”. Samtidigt medger hon att det nog inte har varit så dumt att ständigt ha varit övervakad de sista dagarna, med tanke på hur hon mått och mår. Resonerar med henne om hur man farmakologiskt kan försöka angripa hennes nuvarande tillstånd. Hon är helt avvisande inför tanken att på nytt ta emot ECT, däremot tror hon att ett försök med neuroleptika skulle kunna vara bra, då hennes tankar inte är helt verklighetsrelaterade. Nämner som exempel att hon får upp overkliga bilder i sitt inre kring blod och död, har också en tendens att fastna i funderingar kring siffror och datum. (2007, dr B)

Deras påklistrade leenden. ”Såja lilla vän.” Jag måste bort. Finns ingenstans att gå, hotet hänger över mig för det är jag som är farlig. Jag vet att jag sätter mig på tvären. Det är inte mot er, det är mot mig själv.

Daganteckning

När S vaknade i morse var hon en annan människa och det har hållit i sig. Är glad och skämtar men säger att hon fortfarande har en del snurriga tankar i huvudet. (2007, dr B)

Tjoho!

Journalpaddor-4

Varning: suicid i blandade former, jämmer och elände

Bedömning

Sitter i sängen, ihopsjunken kroppsställning. Stirrar mest ner i lakanen. Ger kortvarig blickkontakt. Svarar kortfattat på frågor. Dålig känslomässig kontakt. Uppenbart dysforisk. Inga psykostecken. Säger att hon vill både leva och dö. (2006)

Hon vill fan ingenting annat än att komma ur denna djävulska förvirring. Och hur i helvete kan man ställa till det så att man måste magpumpas, en gång ok, men att göra det flera gånger, då är man en förbannad idiot. Jag spyr på dig, S, ditt pucko. Haha.

Bedömning

Således en kvinna med en långvarig Borderlineproblematik med uppföljning i Litenstad, som gjort ett ganska allvarligt suicidförsök igår. Har legat i telemetri fram till nu på HIA. Vid samtal idag är pat ledsen över att det inte lyckades henne att suicidera igår, men vi kan komma överens om inskrivning om pat inte något emot sig själv under vårdperioden i Litenstad. Grönt vak, medicinfri observation. (2006)

[Så många intoxer, många fler än jag citerar här, det hade jag helt förträngt. Det var en sjuk utmaning, hur långt kunde jag gå. Spelade det någon roll hur det gick? Mitt synfält var så snävt.]

Bedömning

S har försämrats på sedvanligt sätt och den goda effekt som ECT hade har inte hållit i sig trots fortsatt behandling med Edronax som tidigare hade mycket god effekt. Går man tillbaks i tiden anas ett mönster där varje ny behandling (Abilify, Edronax, ECT) haft mycket god effekt initialt, varefter S glidit tillbaks i sitt tidigare mående. Gör trots det ett försök att öka Edronaxdosen till 6mg+4mg och fortsatt överväga återupptagande av ECT, detta eftersom S har många rätt så allvarliga suicidförsök bakom sig så att risken för nya sådana är uppenbar. (2007)

Och så kommenterar de hela tiden att jag uttrycker hopplöshet. Varför ska jag känna hopp när varje gnista hopp släckts? De är proffsen men de kan inte hjälpa, bara se på när jag kastar mig utför klippan, igen och igen.

Aktuellt

Pat beskriver att hon haft tankar på att hänga sig sedan lång tid såsom en möjlighet. Begav sig på morgonen ångestfylld till ån, valde ut ett träd som var lätt att klättra upp i och hade snara med sig. Blev sittande vid trädet, skar sig. Kontaktade dock till sist sin sambo som tog pat till närakuten, där dr X muntligt remitterade pat och där den skriftliga remissen ännu inte är utskriven. Pat hade blött mycket med en svår sårskada höger lår som har behövt sutureras, oklart med hur många stygn. Även många sår på armar som kommer att behöva noggrann sårvård och det är också indicerat med insättande av antibiotika.

Pat erfar ingen lättnad av att vara i livet utan snarast tvärt om. Är införstådd med inläggning. (2007)

The bottom is nådd.

Journalpaddor-3

Varning: intox

Även om hon inte kan se något hopp för framtiden, försöker jag kommunicera det. Hennes ambivalens och tidigare manipulativa handlande, gör att jag menar att det är rimligt att ta över ansvaret och skriva ett vårdintyg.

Jag fattar kvarhållningsbeslut.

Sammanfattning: XX-årig kvinna, som ger ett yngre intryck både i samtalssituationen och i symptombilden, som är den vid en emotionell instabil personlighetsstörning med upprepat självskadebeteende, upprepade intoxikationer.

Några dagars vård i närheten av fungerande intensivvård bör föregå överföringen till hemavd. (2004)

Varför frågar de och frågar de? Varför tror de att jag har några svar? Jag har inga svar, bara frågor, och jag litar inte på någon att kunna svara på dem. Ingen av oss vet.

Psykiskt status

Pat ger ett helt annat intryck än vad vidtecknad någon gång tidigare sett hos henne, ger god ögonkontakt och är helt adekvat i sina emotionella reaktioner. Neutralt stämningsläge, lätt för att le och skratta utan att det för den skull är något tillkämpat över detta. (2005)

Första träffen med Abilify, denna hatkärlek. Lyfter mig upp, skruvar åt skruvarna.

Pat inkom igår, 2005-07-07 kl 09:00, till medakuten. Hon hade på morgonen intoxikerat sig med XXX mg aripiprazol. Var på morgonen somnolent, knappt pratbar. Pga bradykardi med puls 35-40/min, överfördes pat igår till HIA. Har idag mindre bradykarditendens, med hjärtfrekvens kring 60-70/min. Enligt överläkare T.Å. på HIA, har man begränsad erfarenhet av intoxer med detta preparat, preparatet har en lång halveringstid varför man vill observera pat tills imorgon. (2005)

Jag låg och tittade på monitorn som blippade på, långsamt. Jag tänkte långsamt, långsamt. Åter en rysk roulett. Hade jag överlevt eller förlorat?

Utifrån hypotesen att mikropsykotiska episoder har betydelse för pats självskadebeteende insattes Abilify för cirka ett år sedan, förefaller faktiskt som det hade en viss positiv effekt det första halvåret åtminstone, men därefter har pat varit inlagd vid tre tillfällen efter tabl-intoxer. Dock upplever pat fortsatt positiv effekt av medicineringen så till vida att hon blir mindre handlingsförlamad och trots allt mindre benägen att skära sig än vad hon var förut. Tar till den sällsynta åtgärden att lämna telefonnummer hem till mig och till mobilen. Om pat överhuvudtaget får för sig att använda dem så lär det inte ske om inte självskadetankarna är överhängande, om ens då. (2005, dr B)

Ett förtroende? Till mig? Är jag en människa?

Motkraft

En liten kommentar: nattsköterskan som bestämde sig för att dra av mig alla kläder och tvångslägga mig i sängen jobbar fortfarande kvar. Lustigt nog är hon numera en av dem som är snällast mot mig. Kanske var det nyttigt för henne, att jag kunde rapportera hennes övertramp utan att hata henne, vilket jag visade ofta under de år som följde, jag var aldrig otrevlig eller besvärlig för henne, vad jag minns. Kanske fick det henne att tänka efter lite. Man kan hoppas.

Om nyttan av att dra upp det gamla: det kan ju diskuteras. Det finns säkert forskning som säger att man inte ska älta gammal skit, det bara gräver in det djupare i hjärnan. Jag bryr mig inte. Just nu vill jag ha konturer till diverse vaga, amorfa saker, ringa in och definiera. Jag mår redan lite bättre. Och - remarkabelt nog för att vara jag - jag känner ett visst mått av empati för mig själv då. Jag var så förvirrad, och vårdpersonalen förde ibland över sin egen förvirring till mig, jag var ju ett konstigt fall. Något senare inlägg kanske jag ska ägna åt diagnos-snurret.

--------------------------

Just precis nu läser jag bara bloggar och kommenterar inte. Jag har inte glömt er!

Journalpaddor-2

Varning: självdestruktivitet och våld

Senaste veckorna allt mer accentuerad ångest. Mycket kraftfull sådan, blir i det närmaste helt handlingsförlamad, mutistisk i samband med detta. Kommer flera gånger dagligen. Olika situationer. Har även mycket starka skräckbilder som spelas upp inne i huvudet. Ser sig själv bli flådd, slagen i huvudet med en påk, styckad etc. Kan inte komma ifrån dessa bilder. Mycket starka och intensiva. Rispat sig på armarna två gånger senaste veckan. Nattetid. Berättar att hon gjort en deal för att få överleva. Vill inte närmare gå in på vem det var hon gjorde dealen med och hur den såg ut. Förnekar hörselhallucinos. Beskriver vidare att hon inte ser skräckbilderna i rummet utan endast uppe i huvudet. Har även haft en hel del suicidtankar och planer framför allt rörande vassa föremål, knivar. Fått impulser att skära halsen av sig samt att skära sig i handlederna. Suicidtankarna rör sig endast kring vassa föremål. Beskriver att hon för 1 ½ år sedan var mycket nära att skära sig i halsen.

Säger att hon sover mycket fragmentariskt runt hela dygnet. Vaken dag som natt. I princip ingen aptit, äter ingenting. (2001)

Hur förklara utan att säga för mycket? De tror att jag är galen. Hur kan jag vara galen, allt det här är ju på riktigt.

S mår dåligt, sitter hopkrupen i sängen, svarar inte på frågor. S får vb medicin som har dålig effekt. Efter ca en halvtimme efter vb medicin tar S en kaffekopp och slår sönder denna mot sänggavlen. S får några småsår på tumme och finger. Personal har funnits på rummet hos henne under flera timmar. (2004)

Stårinteutsstårinteutstårinteutstårinteutstårinteut

Jag får ingen kontakt med henne och hon har gett uttryck för att hon vill skada sig igen. Har även till kontaktpersoner sagt att hon naturligtvis har med sig föremål som hon kan skada sig med. Vägrar lämna ifrån sig detta eller säga var det finns.

Mot denna bakgrund ser jag ingen annan möjlighet än att skriva ett LPT för fortsatt tvångsvård – konvertering – eftersom hon är helt klart farlig för sig själv. Vårdintyget skrivs kl 13:05. (2004)

Nu orkar jag inte. Ger upp. Flyter ut i mörkret. Kan de inte fatta att de bara ska lämna mig ifred?

(Det kanske kommer mer, kanske inte)

Journalpaddor-1

Smakprov ur spåret av mitt liv. 

Psykiskt status

Vårdat åldersadekvat yttre. God formell och emotionell kontakt. Helt klar och orienterad, inga tecken på pågående missbruk. Neutralt stämningsläge. Motorik och mimik u.a. Inga affekter, ingen gråt, enstaka leenden. Inget psykotiskt, självdestruktiva tankar enligt ovan. (2000)

Skärp dig för helvete. Inte gråta framför doktorn.

Pat upplever det som att hon med sin rastlösa aktivitet försöker hålla undan en nedstämdhetskänsla som lurar under ytan, kan t.ex. hålla på med datorn till efter midnatt och på så sätt uppskjuta sänggåendet. Sover ungefär 4-5 timmar per natt. (2000)

Jag har det bra. Jag har det faktiskt bra. Jag står bara inte ut.

Utskrivning tillsammans med Mannen. Sitter hopkrupen och ter sig ej förbättrad jämfört med inkomsten men maken berättar att de har haft permission och att pat då varit som vanligt och skämtat och skrattat. Maken tar upp en episod på kvällen den 13/6 då nattpersonalen tog av S kläderna inför sänggåendet vilket S upplevde som ett grovt övergrepp och mot hennes vilja. Löfte gives om att detta kommer att rapporteras till överordnad. (2000)

Nästa inläggning, samma nattsköterska sätter sig på min sängkant. ”Om du visste hur mycket problem jag har fått. Jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig, kom inte till mig.” Jag är rädd.