Käftis

Vaknar och svårt att somna om, gruvar mig lite för tandläkarbesöket. Det är (förhoppningsvis) den sista större grej jag ska göra för den här behandlingsomgången, en rotfyllning. De verkar ha bra bedövningar nuförtiden och jag tror inte att det kommer att göra så ont, men det tar lång tid att göra. Måste ändå säga att jag har varit fantastiskt duktig som efter 12 år som rädd nu snart fixat hela käften, t.o.m. en utdragning. Jag kommer att grunda med Stesolid men jag kommer att kliva in på mottagningen kl 11. Det känns skönt att äntligen våga.

Om

Försvinner igen på ett par dagar. Har såsat omkring och vilat idag så det går nog bra, ska bli roligt.

Nya frisyren är jag nöjd med och när vi kommit hem igen ska här färgas om. Så fort jag har bestämt mig vill jag inte vänta en minut. Jag tycker om att ändra om mig även om det bara är flyktigt med kläder och hår. Tror inte att andra egentligen bryr sig så mycket om hur jag ser ut, men det är en rolig lek.

Lite nervös är jag ändå. Löjliga saker som vad jag ska packa - hallå, det är ett ombyte. Tänk om det regnar - men jag har ju nya fina regnstället! Tänk om jag inte orkar vara glad och trevlig - hallå igen, jag reser med Mannen, han kan allt om mina sinnesstämningar. Nej, egentligen vet jag att det kommer bli kul, jag bara larvar mig. Anspänningen från förra resan ligger delvis kvar. Först lite kemiskt understödd sömn, sedan ska jag ta mig an världen!

Nervpirrande

Sov gott inatt trots att jag är nervös inför läkarbesöket. Andra nätter när jag inte haft något alls på horisonten så har jag sovit uselt. Blir inte klok på detta. Men skitsamma, jag har ju uppfuckad kroppskemi.

Ytterligare en begravning, på tisdag, jag som knappt hämtat mig från den förra. Denna gång är det någon som jag åtminstone kände ytligt, släkt till Mannens barn. Hon var rejält gammal så det var väl ingen chock, men ändå. Tycker synd om hennes döttrar.

Imorgon är ett sånt där datum jag har snöat in på. Jag var lite fast på den 22:a också och se vad som hände då, så en aning oroligt är det. Jag vet logiskt sett att det är nonsens, bara hjärnspöken, men i hjärtat är jag osäker...

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Svagis

Jag är helt matt efter en dags släktumgänge. Fina människor, härliga ungar, men jag-orkar-inte. Efter en halvtimme vill jag bara hem. Undrar om jag ser drogad ut när jag stirrar rakt ut i luften? Får verkligen spänna mina mentala muskler för att hänga med i konversationen och förstå vad som händer. Fyra timmar pressade jag mig, sedan kändes det som om jag skulle svimma och snälla Mannen körde mig hem (han körde sen tillbaka och fortsatte i flera timmar till). De "vanliga människorna", hur gör de? För resten av gänget orkade uppenbarligen.

Och jag minns ju en tid när jag också orkade. Kanske var jag aldrig helt "normal" på alla sätt, men sammankomster och fester var inget problem. Inte dessa stormvågor som sköljer över mig och hotar att dra ut mig på djupt vatten. Inte dimma jag måste ångestfyllt treva mig igenom. Inga vassa klippor som mörbultar mina fötter. Ett vanligt matbord med vanliga potatisgratänger och vanlig konversation om vanliga saker. En trygghet jag har tappat.

Bloggarna... jag vill hänga med, kommentera, bry mig om. Det är en stor glädje. Men just nu är det stopp. Stopp stopp stopp. Nåväl, jag kommer igen, det gör jag alltid.

Bänkpress

Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.

Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.

Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.

Känselspröt

Det är absolut inte så att jag brukar gå omkring och tänka katastroftankar hela tiden, men häromkvällen kände jag starkt att något skulle strula till sig med mitt nästa läkarbesök. Att jag skulle falla mellan stolarna i byråkratin eller att de helt enkelt skulle bestämma sig för att jag inte behövde träffa någon läkare. Att jag skulle gå här och vänta på en kallelse som aldrig kommer, och behöva ringa och fråga och tjata och allt sånt jag hatar.

Dagen efter kom kallelsen i posten. Tänk så härligt det är att ens intuition ibland har noll koll! :)

Badare

Trevlig dag igår, träffade Mannens dotter, hennes man och barnbarnen. De är nere och hälsar på, sommarlov. Smågrabbarna är fem år, hur mysiga och skärpta som helst, men med en femårings gränslösa energi. Hur orkar de skutta och springa precis hela dagen? Och hur blir man så försoffad som vuxen? Tur att det fanns en pool för dem att busa i, vatten är alltid en hit. :)

Tyvärr blev jag som vanligt lite överstimulerad. De mentala bilderna, som en skräckfilmstrailer, satte igång på vägen hem. Inte så extremt, tack och lov, medicinen håller dem i någorlunda schack. Men jag upptäckte att jag började räkna. Får hålla koll på mig själv. Suck.

Fick ett telefonsamtal häromdagen. Jag och äldste sonen ska åka upp till min mamma i Södra Norrland i början av augusti. Det var X-trafik som ringde för att berätta att tåget skulle vara inställt och det gick en buss istället, vilken hållplats den skulle gå på. Service! Istället för att man ska springa där som en yr höna och leta. Pluspoäng för X-trafik!

Jag tittade på dokumentären om Queen igår kväll så jag sov sent, gick inte upp förrän 9.30 och har fortfarande knappt gnuggat gruset ur ögonen. Men nu har jag slöat i flera dagar så idag får det banne mig bli en promenad! Tänk om man skulle våga sig på att bada?

Tar kanske ett par dagar till för mig att komma igång och kommentera i era bloggar, men jag läser en del. <3

Bort

Malmö var ingen hit. Nog sagt.

Lyfter blicken mot Göteborg, reser om en timme. Mannen får vara kvar hemma. Om jag inte orkar mobilblogga så blir det tyst här i några dagar. Ha det bra alla!

Efterord

Ångest (vilket kan betyda ungefär vad som helst). Värdelöshetskänslor. Tryckande fetvadd mot pannan och myrstigar inuti kraniet. Jag hatar att behöva stå ut.

Posttraumatiskt

Jag har ett ytterst neurotiskt förhållande till post. En förhöjd vaksamhet - vad ska komma nu? En räkning eller ett vykort? Coop-reklam eller en oväntad räkning? Kallelse från vårdcentralen eller paketavi? Det kan hända så mycket, och jag får inget veta förrän framåt halv två! Tidigare kom posten vid elva, de jäklarna har lagt om rutten. Jag håller hela tiden ett öra på helspänn för att fånga upp postmopedens ljud.

Idag övergav jag planen att gå i nattlinne hela dagen, för vi har brevlådan utanför huset och en granne som ofta har dörren öppen, så det var bara att tvätta sig och klä på sig. Enbart för att kunna hämta posten. Idag bestod den bara av ett brev till Mannen med rutinmässigt provsvar som var bra. Jag andas ut. Ingen katastrof idag heller.

Myra

Känner mig lite vinglig, mentalt alltså. Först sov jag oroligt. Sedan tittade jag på Discovery channel. Universum med Morgan Freeman som presentatör. Något om gud och skapelsen och vetenskapen. Ganska tungt vinklat, men det var ju ett amerikanskt program. I början någonstans visades en myrfarm och man talade om att människorna kanske är som myror, omedvetna om att vi bor i en artificiell värld. Det kom farligt nära den ena av mina större "andliga visioner" som jag hade för sådär 14 år sedan, obehandlad, fast då såg jag myrorna i flera dimensioner. Lite senare i programmet talades om parallella universa, den andra av mina "visioner" från ännu längre tillbaka, när det kommer så där med grafik går det djupare. När jag blivit psykotisk har jag upplevt att varelser från en annan dimension försöker styra mig. Nu känner jag mig både utspejsad och otrygg. Löjligt, bara ett j-a tv-program. Önskar Mannen var hemma.

Harkrankar

Regnar. Någonting känns hotfullt med ljuset, klart och dunkelt samtidigt. Såg jag det på bio skulle jag veta att nu händer något snart.

Antagligen är det bara mina fjärilar i magen (vadå fjärilar - myror kanske, getingar, harkrankar...) Har ingen aning om vad jag är rädd för idag. Händer inget särskilt. Tandläkaren klarade jag av i måndags, liksom veckans dos av socialt umgänge. Får spruta och läkarsamtal imorgon men sånt är jag ju van vid (och van vid och van vid). Kanske är det bara ångest för ångestens egen skull.

Det börjar dra i mig att åka iväg. Göteborg... Vet inte alls om jag egentligen skulle orka, det blir så intensivt, men vill träffa mina barn. Lite normalitet.

Gick upp ännu mer i vikt när jag var inlagd (noll aktivitet, en massa tröstätande), så jag känner pressen att försöka gå ner samtidigt som jag får ångest av att tänka för mycket på mat. Jag vill att mat ska vara kul och inte ytterligare ett område av pekpinnar. Men jag lär bli tvungen att ändra mig.

Återvinning

Vaknade fem återigen i en konstig, skrämmande dröm om sekten. I halvdvalan blandades sådant jag bara hört om in, om tjejen som dog av törst, tillsammans med egna förvridna minnesbilder. Konstigt att jag inte har sett det förut, det är klart att den tiden dyker upp när jag blir inspärrad och vaktad, även om yttre omständigheterna är annorlunda.

Ska tillbaka till avdelningen nu på morgonen för litiumprov och Cisordinol-injektion. Jag hoppas det blir en syrra som är bättre på att sticka än den förra, det var nog faktiskt första gången vid ett blodprov som jag skrek rakt ut. Men det är klart, de sticker väl inte så ofta.

Självskadetankar som jag inte kan placera.

Övermäktigt

Riktigt schysst morgon. Plättar med blåbär och grädde. Mysigt sällskap.

Ändå trevar jag efter Stesolidburken. Allt är för mycket. Jag klarar inte riktigt av att ha kul.

Vill inte tillbaka till tristessens fästning heller. Vill vara någon annan. Eller kanske mig själv, fast i Stålkvinnan-kostym.

Hemmafru

Trevlig dag. Jag har småstädat, ominstallerat iTunes och beundrat våra nya köksgardiner. Har häftiga röda tulpaner med gul franskant på bordet. Nu sitter äldsta sonen på tåget hit. Vi ska på hockey ikväll, det ni! Jag kan inte särskilt mycket om spelet men gillar ändå stämningen. Sonen hejar på bortalaget så vi får se hur detta går.

Sådär normaltrevligt, som en normal människa. Ändå en knut i magen. Jag har ju fortfarande icke-bra-tankar. Kan inte slappna av helt för vem vet vad som då tittar fram?

Ångestdämpande

Det finns ett visst mått av att bli behandlad som ett barn när man är inlagd, vilket tenderar att ta fram barnet (eller kanske snarast den tjuriga ungen) inom en. Det här med sömntabletter. Om de kommer med dem på kvällen kanske jag tar dem. Om de inte självmant ger mig dem har jag ibland gått och bett om dem, men ibland skiter jag i det, sover hellre halvdant. Blev så natten lördag-söndag, bara lite sömn. På söndagen var jag lite uppskärrad och på. Stackars Mannen hade bespetsat sig på en vilodag, men blev tvungen att flytta/sortera saker. Jag gjorde stora ommöbleringar i bokhyllorna, vilket på något sätt frigjorde en hel del utrymme. Det viktigaste i världen just då.

Mer dämpad igår efter 13 timmars sömn. För mycket eller för litet. Jag gillar inte riktigt det här med sömntabletter, vill ha min naturliga sömn tillbaka.

Inte så dämpad att jag inte klarade av en rejäl shoppingrunda. Till viss del en ångestdämpande handling efter att vi stått i 15-20 minuters konversation med grannen och hennes mamma. Jag står inte ut med sånt, det kryper fruktansvärt i kroppen och känns som om huvudet ska explodera, men man vill ju inte vara oartig. Känner mig som en Stenmark-bild.

Nu köpte jag inget jag ångrar, och höll mig nästan innanför ramarna, så det må vara hänt. Målsättningen var att när jag får pengar på fredag skulle jag ha 1000 kr kvar från föregående månad. Nu har jag 920 kr så det är inte så illa ändå.

Ska gå och sortera ut gamla slitna, för små linnen för att få plats med de nya jag köpte. Tänka på sommaren.

Futurism

Jag känner mig lite mer normal. Fixade att gå ner på stan och kolla in mellandagsrean, fast köpte inget. Men att umgås med folk står långt ner på min lista just nu, hade kunnat göra något aningens socialt på nyårsafton men usch nej. Tråkigt för Mannen att jag ska vara sån, han får gå själv på tillställningar.

Eller ja normal, det kryper lite i kroppen ikväll. Funderar över nästa år. Det är som att kliva in i ett vitt hål, tjock dimma där man bara kan fortsätta att gå rakt fram och hoppas att det finns fast mark under fötterna. Kanske hittar jag något intresse av digniteten äkta intresse, kanske bantar jag bort fläsket, eller expanderar ännu mer, kanske kastar jag pillren, kanske läser jag en bok, kanske gör jag en medveten ansträngning att skaffa fler vänner, eller så kanske jag glömmer bort de vänner jag har. Kanske hittar jag mig själv. Kanske tappar jag kaleidoskopet i stengolvet så att alla skärvor faller ur. Kanske inget händer, ingenting alls.

Juleofrid

Sådana här dagar känns det lite bittert. Vi har firat hos ett gäng av Mannens släktingar. Fika med en massa hembakat, Kalle, och klapputdelning komplett med tomte. Jo, det var faktiskt trevligt, snälla människor och inget tjafs, en treårig grabb att hålla farten uppe, en vit jul... Jag satt och nöp mig i handen för att hålla mig närvarande. Nu sitter de och äter julbord, men jag åkte hem. Överbelamrad överlastad översvämmad, för mycket intryck. Giftigt kryp i kroppen, lyckas inte få bort det, vill inte ta piller, eller snarare vet inte om jag slutar om jag tar ett. Scener från dagen svischar förbi, nästan flashbacks. Av ingenting. Inget drama, inget jag behöver minnas. Försöker med hög musik. Vet inte om jag står ut.

Otacksamhetsattack

Oron släpper inte ikväll. Det är jobbigt att tänka på om jag är nöjd med saker som de är. Det är jobbigt att inte tänka på det. Försöker distrahera mig med tv, julmusik på Spotify och att bläddra i Forskning&Framsteg, fast det är bara roligt en liten stund. Borde vara mer kreativ. Borde borde borde. Födelsedag imorgon. Nyår snart. Känner mig extremt otacksam för jag borde ju bara vara glad att jag mår så här jämnt och fint, inga skärningar eller överdoser, ändå saknar jag något.

Tidig, tidig morgon. Grå himmel, grå gator, grå älv. De vackraste nyanser av grått man kan tänka sig. Kajen är full av containrar staplade på hög. Svarta, blå, gröna, vita, och så de gula som står ut. På andra sidan väntar lastbilar på båten som inte kommer än på en timme. DHL-bilar, glänsande gula och röda. Det är lätt att föreställa sig deras last av paket till alla jordens hörn, en motor till en industriborr, kartonger med finaste tryckeripapper, en liten förpackning smugglade blomfrön. Det börjar regna, naturligtvis börjar det regna, det måste regna, och jag kan känna champagnebubblorna strömma uppför och nedför min ryggrad. Mitt huvud svävar och mitt hjärta är en generator. Och plötsligt passerar en postbil på gatan, stänker upp regnvatten, och det är samma gula färg, samma som containrarna och DHL-bilarna, och allting faller på plats och världen är perfekt.