Färdiggranskad

Mannen fick färdiggranska min lilla lägesrapport, och jag gick verkligen till läkarbesöket och tog med den. Det fungerar väldigt bra faktiskt, behövs inte så mycket frågor. Och så går det huvudsakliga ganska fort, vilket är bra om man träffar en läkare som vill hålla låda och upprepa allt minst två gånger... ;)

Enda förändringen blev att jag kan gå ner till 10 mg från 15 mg Abilify, och sedan lägga till 5 mg när jag vet att jag ska göra något stressigt eller känner att det är något lurt på gång. Det låter bra för mig, jag tror jag klarar av att reglera det själv. Och det är ju skönt att inte ta större doser än som behövs.

Så ja... nu är jag granskad för denna gång. Pust, stånk och stön.

Jag har hittat god alkoholfri öl, och nu köpte jag alkoholfritt bubbel för att testa. Kanske kan man bli renlevnadsmänniska? ;)

Objekt

Att jag hänger upp mig så på 20 minuter en torsdagseftermiddag. Tänker fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska sägas och vad ska inte sägas. Kom ihåg att värma upp handen innan jag hälsar. Kläderna... inte för skrikiga färger, då tror han kanske att jag är hypoman, inget lodigt som signalerar depression. (Suck, jag kan ju faktiskt bara klä mig som jag brukar klä mig varje dag just nu för det är rätt prydligt och sansat och det är ju det ärligaste, vad håller jag på med?) Men den där bedömningen... någon jag inte känner särskilt väl (har träffat honom 2 x 20 min) ska skriva ner vad han tycker om mitt innersta i ett officiellt dokument. En Auktoritet. Det kan sägas hur mycket som helst att patienten nu är en "kund" som "köper" tjänster från serviceorganisationen Psyk AB, men det är fortfarande inte jag som har receptblocket (eller nuförtiden, inloggningskoden).

Nej, jag tycker faktiskt inte att jag är paranoid. Det är berättigat att känna olust inför att bli bedömd som person, att ytligt och ofta subjektivt tyckande om mig förvandlas till Sanning för att det skrivs ner i en journal. Jag tror inte att läkaren är ute efter mig (denna läkare verkar hyfsat sympatisk) men så mycket kan gå fel i mänskliga möten.

Två val:
1) ringa återbud
2) börja skriva på en lägesrapport, det dokument jag ibland tagit med till planerade läkarsamtal där jag på en A4 strukturerat beskriver allt jag själv vill ha sagt om hur jag mår, hur mitt liv ser ut, mediciner osv.

Jag öppnar OpenOffice...

Nöjdhet

Håret är fixat! Brunt men inte svartbrunt, ungefär samma färg som mina ögon. Det här kommer jag nog att trivas i (tills jag får nästa ryck och blonderar mig eller något). Tyvärr lägger jag av princip aldrig upp bilder på mig själv i bloggen så ni får bara gissa hur det ser ut.

Sprang på stan sen och gjorde av med pengar. En hel knippe reaplagg på Esprit, och en ögonbrynspenna, den jag har är det bara en stump kvar av. Måste ha ögonbryn nu när jag har mörkare hår. Väääldigt viktiga världsproblem.

Nu får jag ta det lugnt resten av månaden, och resten av idag också för den delen, för nu är jag slut. Slut slut.

Men ändå. Jag mår tamigsjutton bättre sedan jag bytte till Abilify. Det grå dimtäcket är inte lika tjockt, det är lättare att känna entusiasm och inte bara tänka på det. Förra gången jag tog Abilify krånglade sömnen, men nu funkar det så länge jag är hemma i min egen trygga säng. Och annars har jag bra sömntabletter, de kvällar jag har svårt att varva ner. Jag har högre dos litium nu än då, kanske hjälper det till att balansera. Även när jag sover dåligt blir jag inte hypoman, det tror jag också kan ha med litiumet att göra. Bra kombination tydligen. Gör det den ska också, håller borta de mest skruvade tankarna. (Sen är Abilify - till skillnad från vissa andra piller - för mig ingen erotikdödare ;))

Ibland hatar jag medicinerna men just idag är jag väldigt tacksam. Det är skönt att inte vara galen.

Exorcism

Tog mig till Malmö. Malmö där jag tappade greppet i januari. Malmö där svarta skuggor från en annan dimension väntade med kniv och rep på ett anonymt hotellrum. Malmö där jag fick åka polisbil för första gången.

Jag kände starkt att jag måste ta Malmö tillbaka. Och idag var en bra dag, jag kände mig jordbunden, trygg. När jag rörde mig längs gatorna försvann skuggorna. Nu är det bara en vanlig stad.

Knäppsnygg

Ett styck läkarbesök överlevt. Sommardoktorn är inte allt för skräckinjagande och verkar ha bestämt sig för att han kan ta mig seriöst. Lyssnar och tar till sig, trots att han samtidigt är rätt snacksalig. Han tyckte min plan med Abilify och Nozinan var bra så nu kör jag på det. Dessutom - efter att ha kollat tidigare förskrivningar - skrev han ut en hel del benso så jag har så det räcker ett år. Tur att ens överdoseringsdagar är över. Skönt att ärligt kunna säga att en kan hantera det.

Åh, tänk att få känna sig pigg, inte så hungrig men ändå symptomfri. Hoppas hoppas.

Abilify 5 mg är ljusblå och 10 mg ljusrosa. Ett piller för varje bebis *sarkastiskt skratt* (Queerbebisar kan få 15 mgs gula)

Jag var förresten j-t snygg idag. Svart tight över-knä-kort klänning (skit i valkarna!), svart kofta med stor fejkpälskrage, tjocka svarta strumpbyxor och mina kära röda skor. Och mitt nyfärgade hår och röda naglar. Liiite overkill för ett läkarbesök ;) , jag fick mest för mig att leka lite. Gillar att klä upp mig men har så sällan tillfälle, så jag hittar på anledningar. Det lär åtminstone stå "välvårdad" i journalen, haha.

Nervpirrande

Sov gott inatt trots att jag är nervös inför läkarbesöket. Andra nätter när jag inte haft något alls på horisonten så har jag sovit uselt. Blir inte klok på detta. Men skitsamma, jag har ju uppfuckad kroppskemi.

Ytterligare en begravning, på tisdag, jag som knappt hämtat mig från den förra. Denna gång är det någon som jag åtminstone kände ytligt, släkt till Mannens barn. Hon var rejält gammal så det var väl ingen chock, men ändå. Tycker synd om hennes döttrar.

Imorgon är ett sånt där datum jag har snöat in på. Jag var lite fast på den 22:a också och se vad som hände då, så en aning oroligt är det. Jag vet logiskt sett att det är nonsens, bara hjärnspöken, men i hjärtat är jag osäker...

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Badare

Trevlig dag igår, träffade Mannens dotter, hennes man och barnbarnen. De är nere och hälsar på, sommarlov. Smågrabbarna är fem år, hur mysiga och skärpta som helst, men med en femårings gränslösa energi. Hur orkar de skutta och springa precis hela dagen? Och hur blir man så försoffad som vuxen? Tur att det fanns en pool för dem att busa i, vatten är alltid en hit. :)

Tyvärr blev jag som vanligt lite överstimulerad. De mentala bilderna, som en skräckfilmstrailer, satte igång på vägen hem. Inte så extremt, tack och lov, medicinen håller dem i någorlunda schack. Men jag upptäckte att jag började räkna. Får hålla koll på mig själv. Suck.

Fick ett telefonsamtal häromdagen. Jag och äldste sonen ska åka upp till min mamma i Södra Norrland i början av augusti. Det var X-trafik som ringde för att berätta att tåget skulle vara inställt och det gick en buss istället, vilken hållplats den skulle gå på. Service! Istället för att man ska springa där som en yr höna och leta. Pluspoäng för X-trafik!

Jag tittade på dokumentären om Queen igår kväll så jag sov sent, gick inte upp förrän 9.30 och har fortfarande knappt gnuggat gruset ur ögonen. Men nu har jag slöat i flera dagar så idag får det banne mig bli en promenad! Tänk om man skulle våga sig på att bada?

Tar kanske ett par dagar till för mig att komma igång och kommentera i era bloggar, men jag läser en del. <3

Motståndsrörelse

Hela livet. Så länge måste jag ta piller. Inga fler hypomanier. Inga fler överväldigande känslor. Jag har inte riktigt processat det ännu, det kryper längs ryggraden, jag vill inte.

Seg dag. Jag vaknade 6.00 och tänkte att nu blir jag pigg, men sen somnade jag om efter en timme och sov till 11.00 och nu orkar jag inte ta mig in i duschen, fy. Jag är genomtrött efter gårdagen då vi var i Lund, bl.a. tittade vi på Mannens sons examensarbete, en riktigt högteknologisk laser. Inte för att man förstod något men spännande var det. Han är verkligen supersmart.

Jag har diskat - innan det blev ett diskberg! Nu ska jag bara tackla nästföljande steg: dusch och promenad. Inte gå och lägga mig igen. Får se hur långt jag kommer.

Kvarvarande

Ibland är det tungt med ärren på min kropp. Med många andra laster kan du gå obemärkt bland massorna när du lagt av. Själens ärr finns väl kvar hos alla, oavsett om det gäller alkohol eller rökning eller spel eller att fastna i dåliga förhållanden, men det är åtminstone ingen som direkt kan se din historia. Men min valda olycksväg har givit mig många, stora ärr på armar och ben, och det känns som om jag aldrig kan bli fri. Även om jag inte skadar mig nu så hjälps det inte, jag får dras med konsekvenserna ändå. Försöker utmana min noja och gå i kortärmat så här års, inte alltid, skulle inte gå på bröllop eller begravning så. Eller släktmiddag. Men bland okända på stan måste jag klara av det, för min egen skull. Det är laddat för det påminner mig så mycket om avgrundsdjup ångest, skamkänslor och drama.

Och så kan jag förstås inte kalla mig själv för "botad". Jag skulle kunna falla dit igen när som helst. Tror aldrig jag helt kommer att få det ur mitt system. Men så länge jag tar mina mediciner är åtminstone risken mindre.

Slutfört

Jag behövde inte vara min egen doktor för pratsamme farbror doktorn föreslog precis det jag ville: ta bort injektionen och ta en lägre dos i tablettform. Eller jag lirkade kanske samtalet lite i den riktningen, men som sagt, det var hans förslag. Nu får jag väl hoppas att det inte skiter sig. Han förvarnade om att det kunde ta ett par tre månader innan biverkningarna hade lagt sig, men nu har jag åtminstone hopp.

Var duktig hos min glade tandläkare också. Lagade två kindtänder. Bedövningen tog även på översta grenen av trigeminus-nerven (styr halva ansiktet) så ett tag där kunde jag inte blinka på höger öga. Kändes lustigt. Nu är allt som vanligt (utom plånboken som är betydligt lättare).

Utmattad. Det här var bara för mycket för en dag. Jordgubbar.

Doktorsbetyg

Har kollat upp läkaren på doktorsguiden.se och han har fått betyg lite över medel, så det känns lite lugnande. I 50-årsåldern som en själv, åtminstone ingen nybakad AT-läkare (inte för att de behöver vara dåliga alltid, ibland behövs nytänkande).

Det här krypet i kroppen stör mig verkligen mer och mer, men bara tanken på att det kanske går att få bort med en medicinändring känns ändå trösterikt.

Psykdoktorinna

De vilda blommorna jag plockade midsommarafton står fortfarande granna på vårt köksbord.

Börjar oroa mig för att träffa ytterligare en ny läkare på onsdag. De där tio minuterna känns så framkrystade, vad vill han veta, vad vill jag säga, hur kommer jag att framstå? Inte direkt läge att be om Stesolid (fast jag har så jag klarar mig så det behövs ändå inte). Vad vill jag egentligen få ut av det? Minska på Cisordinolen och se om det hjälper mot rastlösheten, nu när inte Akinetonet verkar så bra. Kanske innebär det att gå ifrån injektionerna till tabletter, vilket vore välkommet förstås. F-n, tänk om en fick vara sin egen doktor! Tror det skulle funka rätt bra många gånger.

Tar det bara väldigt lugnt, mycket soffliggande. Det känns skönt.

Jorduttag

Har köpt ett sommarkort på Skånetrafiken (så om någon i Skåne vill träffas, säg bara till :))

Det som drar just idag, och jag vet inte om det är konstruktivt eller destruktivt, är att åka till Malmö och gå på samma ställen som jag gick på i januari. Händelsen är rätt vag i mitt minne och jag vill på något sätt fånga upp den, sätta den på den medvetna kartan.

Jag vet att det är att älta. Jag tycker att ältande kan vara rätt bra. Ingen quick-fix, men när jag grävt mig igenom jordhögen och ser ljuset på andra sidan så kan jag släppa mycket, blir inte så bitter. Jo, en grej fortsätter jag vara bitter över, och det är att jag aldrig fick någon utbildning och nu är det försent. I övrigt kan jag nu acceptera dåliga förhållanden, flyttar, tiden i sekten - t.o.m. mina halvhjärtade självmordsförsök. Känner mig inte nöjd med tillvaron men ganska tillfreds ändå.

(förlåt ev. stav- eller syftningsfel eller konstiga prepositioner, det är verkligen skitsvårt att skriva idag)

Motståndskraft

Kämpar barnsligt emot mitt sömnbehov, men förlorar. I morse var jag uppe tidigt, före 6, med ursäkten att väcka Mannen som skulle iväg. 7 timmars sömn borde ha räckt, i mitt sinne. Men när han gått kröp jag ner igen och sov 2 till. Jag behöver helt enkelt 9-10 timmar nu, vare sig jag vill eller inte. Synd, 3 timmar kändes så bra, men jag vet ju innerst inne att det är vägen till fördärvet...

Jag har små ryckande och tuggande rörelser i munnen. De verkar delvis ha ersatt benryckningarna. Medicinbiverkning (antipsykosmedicinen). Hur mycket ska jag bry mig, är frågan? Blir det värre? Är det början på TD (kronisk muskelbiverkning) eller "bara" akatisi (störande rastlöshet i kroppen). Varför funkar det inte att bara ta Akineton (motmedicin)? Skit också att min ordinarie läkare är borta, sjuk antar jag, på obestämd tid. Skit för mig men jag är förstås också orolig för henne. Tänk om hon har fått cancer? Och för min egen lilla del, vågar jag utsätta mig för en sommarvikarie, det brukar inte vara någon hit?

Tröttsamt att medicinerna inte bara kan verka i bakgrunden utan att man alltid måste mecka med dem hit och dit. Det räcker med att jag måste få injektioner varannan vecka, mer än så vill jag inte behöva umgås med vården i sommar.

Nu väntar jag på att Mannen ska komma hem med färskfiskad fisk. Jag är inte så bra på att laga fisk annat än laxfiléer, men antar att det funkar att bara rensa och slänga in i ugnen. Experimentdags!

Hypokondriker

Klart jag inte kunde vänta med att hämta paket, men jag var åtminstone intelligent nog att ta med en ryggsäck som paketet fick plats i. När jag nyss lämnat Coop ringde Mannen (som jobbar), han var i stan och skulle ta en fika, så jag vandrade ner till Espresso House istället för hem. Kanske är det lite fånigt, antar jag, men jag tar chansen att få se honom en stund när han jobbar, trots att han sedan kommer att vara hemma tre dagar på raken... Mina nyhämtade tröjor fick godkänt och nu snurrar de i maskinen.

Grannen klipper gräset och en envis fluga surrar omkring. Ibland hajar jag till över att det är så tyst i mitt huvud. Det kommer nog ta rätt lång tid innan min förhöjda beredskap går ner på noll. Tankar som "jag kanske tar en överdos nästa vecka" eller "nästa psykos kommer snart" - jag kan inte riktigt tro på att jag kommer slippa undan. Och det vet ju ingen. Men jag får försiktigt uppfostra mig själv till att inte måla fan på väggen.

(Hjälp så illa jag skriver idag, fingrar och bokstäver flyger åt alla håll, jag får dubbelchecka och trippelchecka allting. :/ )

Skördetid

Idag var det en paketavi, tröjor jag beställt från USA. Åkte tyvärr på skatt men det hade jag tagit med i beräkningen. Nu dividerar jag med mig själv huruvida jag ska gå och hämta paketet eller vänta till imorgon när Mannen kan skjutsa mig. Sååå himla stort paket borde det inte bli av en huvtröja och två tshirts. I-landsproblem så det skriker om det. ;)

Nu blommar vallmo, vresrosor, prästkragar, smörblommor, gullregn, lupiner... som om det vore midsommar. Jag har ätit svenska jordgubbar, första för säsongen. Och det är fortfarande maj.

Vissa dagar känner jag mig trött och trög. Ibland känns det lugnt och stabilt. Jag tror det är samma tillstånd som jag tolkar på olika sätt. Om jag bortser från min ödesdigra längtan efter uppåtperioder så är det här nog rätt medicinering för mig, ur ett stabilitetsperspektiv. Jag har inte gråtit sedan i vintras, och det är inte så att jag håller tillbaka. Det känns inte så lockande att skada sig heller. Kroppen känns avslappnad på något sätt, trots att jag har akatisi som får mig att ständigt vicka på ett ben. Även de dagar som är lite tristare sjunker jag inte ned till botten, jag uppskattar fortfarande kaffe och falu rutknäcke och spännande filmer (helst på en kommersiell kanal så det finns reklampauser att pusta ut i).

Måtte jag hålla mig till medicinerna nu, trots alla lockelser.

Andlöst

Landar lite lugnare idag. (Fy f-n vad jag tappar bort stavelser och ord idag, måste använda stavningskontrollen. Suck.) Såg t.o.m. till att komma iväg och ta ett cellprov, duktiga mig.

Jag har fått tio röda rosor av Mannen. :)

Känns som om jag vandrar på vår-is. Hur länge ska det hålla? Jag som är så dålig på att hålla andan.

Myra

Känner mig lite vinglig, mentalt alltså. Först sov jag oroligt. Sedan tittade jag på Discovery channel. Universum med Morgan Freeman som presentatör. Något om gud och skapelsen och vetenskapen. Ganska tungt vinklat, men det var ju ett amerikanskt program. I början någonstans visades en myrfarm och man talade om att människorna kanske är som myror, omedvetna om att vi bor i en artificiell värld. Det kom farligt nära den ena av mina större "andliga visioner" som jag hade för sådär 14 år sedan, obehandlad, fast då såg jag myrorna i flera dimensioner. Lite senare i programmet talades om parallella universa, den andra av mina "visioner" från ännu längre tillbaka, när det kommer så där med grafik går det djupare. När jag blivit psykotisk har jag upplevt att varelser från en annan dimension försöker styra mig. Nu känner jag mig både utspejsad och otrygg. Löjligt, bara ett j-a tv-program. Önskar Mannen var hemma.