Jord

Nu får ni hålla tummarna för mig för jag ska iväg på begravning nr 2. Kistbegravning, har jag aldrig varit på förut.

Nervpirrande

Sov gott inatt trots att jag är nervös inför läkarbesöket. Andra nätter när jag inte haft något alls på horisonten så har jag sovit uselt. Blir inte klok på detta. Men skitsamma, jag har ju uppfuckad kroppskemi.

Ytterligare en begravning, på tisdag, jag som knappt hämtat mig från den förra. Denna gång är det någon som jag åtminstone kände ytligt, släkt till Mannens barn. Hon var rejält gammal så det var väl ingen chock, men ändå. Tycker synd om hennes döttrar.

Imorgon är ett sånt där datum jag har snöat in på. Jag var lite fast på den 22:a också och se vad som hände då, så en aning oroligt är det. Jag vet logiskt sett att det är nonsens, bara hjärnspöken, men i hjärtat är jag osäker...

Bänkpress

Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.

Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.

Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.

Sorgmantel

Klarvaken sedan 04.00, minns inte när det hände sist. Lite nervös inför begravningen tror jag. Kände ju inte den döda. Min man jobbade hos henne ibland och fäste sig vid henne. Hon var inte så gammal men mycket, mycket sjuk, så gott som totalförlamad och med smärtor, så på ett sätt känns det skönt att hon får slippa lida mer, men det är ju synd om föräldrarna.

Sedan den sociala biten känns lite jobbigt, ska vara med på samlingen efteråt. Jag tror att jag är kompetent nog att säga något passande till föräldrarna, men det är inget jag går till för underhållningsvärdet. Men eftersom jag är bjuden och vill vara med för Mannens skull så får jag stå ut en stund.

 bild www.statesymbolsusa.org

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Suput

Efter det mesta av en flaska bubbel, en öl och halvvägs genom en konjak så är jag minst sagt berusad. Jag hanterar det ganska bra dock, jag har alltid tålt rätt mycket (har aldrig, ens som ung, spytt eller haft minnesluckor). Det kan väl debatteras om det är rätt att dricka när man tar mediciner, men så länge som jag inte upplever någon påtaglig negativ effekt så stoppar jag huvudet i sanden och ignorerar saken.

Det enda jag upplever är cravings efter Falurut och smör, vilket känns acceptabelt. Och notera att jag kan skriva trots alkohol och lamotrigin. Att jag hickar hör ni inte genom nätet.

Såg en multiemotionell film på fyran och undrar hur jag skulle bete mig om jag hade tre veckor kvar att leva. Huvudpersonens drag att sticka iväg till ett lyxhotell utomlands, spela, hoppa basejump och allmänt leva livet känns begripligt. Men jag längtar faktiskt inte så mycket efter något exotiskt. I dagens läge kan man ställföreträdande uppleva det mesta via tv:n. Jag skulle vilja ha så mycket tid som möjligt med mina kära, något som ingen teknologi kan ersätta.

Livsmedel

Mannen gick iväg och jobbade extra, men jag lyckades med viss ansträngning kränga på sofföverdraget själv och är väldigt nöjd. :) Jag behöver små nonsensgrejer att haka upp vardagen på, kanske är det så för alla. Något som skiljer ut den här dagen från alla andra.

Apropå att skilja ut dagar... jag har kommit fram till att jo, jag mår bra på riktigt. Just idag. Jag kan inte lämna några garantier för imorgon. Kan hoppas och tro, men inte veta. Får känslan på psyk att jag ska kunna intyga att nu är jag bra. Men det går ju inte. Kanske är jag stabil, kanske är det en chimär. Jag får fortfarande tankar på att skada mig men det är ju fan vardag, det är så jag lever, inget jag kan inrätta livet efter. Ibland är ens galenskap rätt banal och oviktig.

Helt har det inte sjunkit in hur illa det stod till med mig när jag blev inlagd. Läser vårdintyget men kan inte riktigt relatera, inte så att det står något fel, men hur kan det handla om mig? Jag blir skakig. Det blir ett sorts trauma i sig när man hamnar i en rejäl episod. Jag har haft flera nära-döden-upplevelser. Det är klart att det förändrar mig som person. Tilliten får sig en törn, tilliten till sig själv och livet. Vad som helst kan hända.

Slut

Det var ett par dagar där då skuggorna återigen började samlas bakom min rygg, jag blev orolig att det hav av mediciner jag tar inte är nog, men det har försvunnit igen. Har i vilket fall tagit blodprov idag för att se hur antipsykos-medicinen ligger (aj aj, det gjorde infernaliskt ont, sköterskorna här är förstås inte lika vana att sticka som de på provtagningscentralen). Nu är jag mest rastlös av instängdheten, att inte få gå ut ensam.

Är åtminstone inte lika slö idag. Igår gick dr A med på att sänka Nozinanen, och jag sov ändå nio timmar. Sömnen är ett så känsligt kapitel för mig. Jag tycker inte riktigt om när någon annan kliver in och har synpunkter.

En patient dog inatt. En riktigt gammal dam, hjärtat. Man glömmer bort att folk kan dö av "naturliga orsaker" även på psyk.

Vardagsflykt

Med en desperat lättnadens suck återvänder jag till det normala, till det banala. Fokuserar om hjärnan på Expedition Ullared, på höstlöv och julklappar. Det var segt att vakna i morse, väckarklockor är inte min grej (tänk förr i tiden när det inte fanns snooze-funktion), men nu får min tankeverksamhet hålla sig på the straight and narrow och när den vandrar tillbaka till förbjuden mark ska jag känna, riktigt känna, hur mina händer och fötter är levande och varma.

Verklighet

Varning: självmord, våld och äckel.

Känner mig som en asgam. Impulsen tog överhanden och jag tittade på videon man absolut inte borde titta på. Jag är inte helt empatilös, jag känner in i märgen sorg. Men man är så snabb att dra paralleller till sig själv, det är ju däråt mina fantasier har rört sig, "Det där skulle du klara."

Det lagras på annat. De döda kroppar jag sett nedmonterade och deltagit i att montera ner. Den gången då jag var 14 och min mamma dejtade en polis, vi fick gå in på polismuseet efter stängningsdags, även in på avdelningen med 18-årsgräns som bl.a. innehöll bilder från brottsplatser, människor som med hjälp av andra eller på egen hand mött döden med pistol, yxa, frätande syra, dynamit... Trots allt är det helt annorlunda att veta att det här är på riktigt, ingen reser sig upp och torkar av sminket.

Jag minns inte att jag drömt om det efteråt. Det kommer i mina dagdrömmar istället.

Surrealistiskt

Varning: våld!

Jag har haft en märklig upplevelse idag. Jag har suttit i samma lokal som en styckmördare.

Mannen körde upp mig ur min pillersömn vid 8 och föreslog att vi skulle åka och lyssna på en rättegång. Ett omskrivet mord. Jag har lyssnat på delar av en rättegång för flera år sedan då Mannen skulle vittna, det är allt.

Med en påtaglig voyeur-känsla satt jag och stirrade på den åtalade. En ung man som inte stack ut på något sätt. Han satt mest stilla med huvudet i handen. Att han haft ihjäl och styckat de döda har han redan erkänt, det är bara omständigheterna som är trassliga och oklara. Vi lyssnade hela morgonen till hundpoliserna som fick berätta in i minsta detalj om hur det gått till när deras hundar fick söka efter spår av de döda. Nästan allt de sa ifrågasattes och vändes ut och in på. "Här säger du att hunden visar något intresse och här lite intresse, vad är gradskillnaden mellan det?" Det var också ett par korta förhör med anhöriga. "När exakt hände det, när hände det? I polisförhöret 2007 sa du att..." Fy f-n så vidrigt att behöva vittna, jag hoppas jag aldrig hamnar i den situationen.

Kontrasten mellan våldet och den torra, välregisserade rättegångsshowen. Den enda man vill veta är "vad tänker han?" Och det lär man aldrig få svar på...

-------------------------- edit

Eftersom frågan kom upp:
Rättegångar är offentliga med vissa undantag. Det anses som viktigt för demokratin att vem som helst kan komma och kolla att det går rätt till, samt att pressen kan närvara. Men i vissa känsliga fall kan man besluta om "stängda dörrar" i hela eller delar av rättegången, t.ex. för att inte göra det för jobbigt för den drabbade vid förhandlingar om sexbrott. Bevaka förhandling.

Det är bara att komma till tingsrätten och fråga i receptionen vilken sal förhandlingarna är i, och gå in och sätta sig på åskådarplatsen. Man måste inte säga vem man är. Besöka en rättegång

På http://www.domstol.se/ kan man leta upp hemsidan för den rätt man är intresserad av och leta upp länken för "aktuella förhandlingar", så får man en lista på det som ska tas upp den närmaste tiden. Det mesta är smått och tråkigt typ "körde utan bilbälte".

Nu låter det som värsta propagandan för att folk ska gå på rättegång. ;) Men jo, jag tycker det är bra att folk vet att de har möjligheten.

Famn

Noll mm nederbörd säger väderprognosen, men ute strilar regnet ner. Vi hade en skön hemmakväll igår. Bubbelvin och en underbar ljusrosa ros från Mannen. Jag fick till trattkantarellsåsen riktigt bra trots att jag bara har i ingredienserna på måfå, jag lagar ofta mat utan recept. Somnade ifrån filmen, jag går oftast och lägger mig vid 22 numera.

Vet att jag drömde men inte vad. Drömmandet fungerar också bra just nu. De är inte utraderade, som när jag åt Abilify, men bara diskret närvarande och sällan obehagliga. Minns inte när jag drömde en riktigt rejäl mardröm sist. Konstigt. Men jag klagar inte.

Tycker så mycket om att vara i närheten av Mannen. Inte fastlåst, inte av skräck eller i brist på bättre, just bara närvarande. Vi har känt varandra i 12 år. Ett gräl precis i början, sedan har vi bara seglat på... när Mannen berättar för folk att vi aldrig bråkar så lyfts ögonbryn eller någon säger något om hur nyttigt det är att gräla och "rensa luften". För mig är det lite sorgligt att bråk lyfts upp till att vara normen. Om jag stör mig på något Mannen gör så säger jag det, och så ändrar han sig eller inte, det är hans beslut. Och han försöker inte stöpa om mig. Vi är både separata personer och en enhet, och där finns ingen motsättning.

Vi lever med döden ständigt närvarande. Jag med min historia av suicidalitet och han med fysisk sjukdom. En vanlig regnig lördag kan kännas speciell när jag tänker på att jag helt enkelt fortfarande lever, och Mannen fortfarande finns hos mig. Han säger ibland att om jag skulle träffa någon annan som gör mig lyckligare så vill han att jag tar chansen (och hur smart är inte det - vem älskar inte någon som säger så? ;)) Jag kan ärligt känna samma sak. Men jag skulle sakna honom något så oerhört om han försvann av vilken orsak som helst. Och jag tror/vet att han skulle sakna mig också. Ibland kan jag tänka att jag hoppas han dör före mig, så får jag ta smällen. Det kostar på att älska i en obeständig värld, men alternativet är inget alternativ.

Vinnarskalle

Trots att jag sovit 10 timmar vaknar jag med en koltrastsång i mitt hjärta. Solen som lyser ute känns självklar, men börjar det regna så gråter jag inte med himlen, det är en sorts gradvis tillvänjning inför hösten. Sommaren har laddat mig, givit mig en buffert. Kom igen nu gula löv, jag ska nog ta er!

Jag har inte en enda plan för idag, men en promenad måste det bli, jag är en riktig soffpotatis. Inte parkera mig vid datorn, då kommer jag bara klottra ner internet. Får se hur det går med den föresatsen. ;)

De allsmäktige som styr vår stad har bestämt att vi behöver lite mer monument, och ska placera ut ljuspelare längs en infart till centrum. Folk är mycket mer exalterade över att vi äntligen ska få en H&M-butik. Men när de grävde upp en av de centralaste gatorna hittade de bara någon decimeter ner en massa skelett. Den marken tillhörde kyrkogården på 1500-1600 talen. Så nu är det en arkeologisk utgrävningssajt. Vi var där med resten av stan och tittade, och mycket riktigt fiskade de upp ett antal ben. Undrar vad dessa namnlösa döda skulle ha tyckt om att bli ett folknöje. Det kanske inte är ett så tokigt öde ändå. Skull celebrity.

Därefter

Stesolidluddig och relativt utsövd så har det värsta gått över nu (även om jag kommer på mig själv ibland med att räkna på datum och gårdagens inlägg postades 23.23 vilket inte är så kul när 23 är en symbolisk siffra, och idag är det 08-08 vilket dessutom är en symbolisk dag och imorgon 10-08-09 ur vilket det går att få nior som har det ultimata i räkningspotential, och nej, det är inte meningen att ni ska förstå detta, bara få en bild av hur krångligt jag kan tänka. Det är ingen större fara för jag är väl medveten om det och kan just nu slå bort det.)

Men det är otäckt när man ramlar ner i svarta hål. Jag tror det här är det jag tycker värst om, när fantasi och verklighet blandas. Trots att det jag gjorde var en viktig del av en utbildning och personerna hade själva valt att donera sina kroppar så känner jag mig skyldig. Tror att jag helt enkelt inte vill vara en människa som är kapabel till en sådan sak, vad annat är jag då kapabel till?

Kanske tillåter jag mig ett par Stesolid till idag, släcka den här elden innan den sprider sig.

Munkavle

Skönt att vara hemma. Jag är mycket mycket trött. Ska försöka att för tillfället dramatiskt minska datortiden, inte totalförbud men så där som man gör med barn, en liten stund efter middagen om man har varit snäll. Enda undantaget är om jag känner för att blogga. Har en andrahands iphone att leka med istället, om elektroniksuget sätter in.

Drömde inatt att Mannen blev dömd till dödsstraff för något han inte hade gjort. Fruktansvärd känsla.

Valresultat

Mjuka lemmar av stesoliden. Jag tog den både som förebyggande och för att den inte skulle förfaras, nu när den låg där i min handväska. Skönt att jag inte väntade på att tokångesten skulle slå till. Annars är jag lite försiktig med bensot, tar det bara när personalen tjatar.
Mannen tog mig med till köpcentret igår. Det pushade mig till något sorts beslut. Man köper inte kläder om man snart ska dö. När jag valde den där bh:n från Twilfit valde jag också att fortsätta kämpa. Jag har den på mig idag, den känns som en sköld. Mörkret ligger fortfarande tungt men jag är inte helt vilse.

Ok

Stötte på sektfolk i Större Staden. Klappar mig själv på axeln för att jag tillåter mig själv att ignorera, inte gå fram och argumentera. Tillåter mig själv att släppa nu, jag har gjort, inte allt jag kunnat men tillräckligt. Några av ärren är fortfarande ömma, känsliga för beröring. Jag ska inte plåga mig själv i onödan.

Så märkligt att bara en liten medicinjustering, från 2 mg till 3 mg av Risperdalen, kan kännas. Blev liksom lugnare i huvudet, mer förankrad, mindre hjärnskräp som virvlar omkring och stör. Ibland saknar jag hypomanierna, fast då saknar jag ju bara den euforiska känslan och de uppskruvade perceptionerna, för resten är egentligen mest jobbigt. Det är inget plockgodis, man får inte välja och vraka bland känslor och reaktioner, bara att köpa hela påsen och tvinga i sig de äckliga bitarna. Den hektiska energin, rastlösheten, fixeringen vid idiotiska saker, uppluckrandet av impulskontrollen. Illrosa supersura "Vanföreställning". Den maffiga svarta lakritsbåten "Depression". Det jag saknar är kanske mer en poetisk bild än verklighetens rätt oharmoniska mosaik.

Jag känner mig åtminstone inte känslolös eller apatisk, så jag är ändå rätt nöjd. Och det är grymt skönt att inte ha något driv att självskada.

Gillar fortfarande att shoppa men det extrema hyposuget är borta. Blev ändå lite av min stora svaghet underkläder idag, fast bara för 300 så det känns acceptabelt. Är inte helt pank ännu, lär väl bli det snart om jag fixar håret. Det må vara hänt. Mannen är så jäkla duktig och drar in pengar så vi klarar oss bra. Så här lyxigt har jag aldrig levt och det är enbart hans förtjänst (ja det är väl bara vad många skulle tycka är "normal" standard men för mig är det superlyxigt att kunna äta lunch ute ibland). Vi är väl båda av den inställningen att nu när vi klivit upp en bit på åldersstegen och kropparna inte funkar helt anmärkningsfritt så är det lika bra att leva så gott vi kan medan det varar, får väl bli begravd i en masonitkista sen då!

Dödskul

Medellivslängds-mässigt så är jag mer än halvvägs till döden. (Nu räknar jag inte ens in de ganska många år som min diagnos sägs äta upp.) Plötsligt har jag fått åldersnojja.

Självklart finns fåfängan där. Kroppens förfall, rynkor och skrynklor och valkar. Får ibland kommentarer om mitt ungdomliga utseende, men även jag kommer få kråksparkar, gråa hår och värmevallningar. Förvandlas från sexobjekt till bara objekt.

Och sen den mer allvarliga nivån - att kroppen faktiskt går sönder till slut. Hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet, cancer. Take your pick. Just nu grubblar jag nog mest över att om den fysiska hälsan går åt skogen kanske jag inte kan ta mina psykmediciner längre. Att leva under extra stor påfrestning och dessutom vara helt utlämnad åt depression och ångesthelvete... kan inte föreställa mig att leva så.

Det värsta, det som knappt kan sägas, är ändå den gryende insikten om sorgen som obönhörligt väntar. Antingen min, eller den som tillhör någon jag älskar. Vi kommer att skiljas åt, kanske idag, kanske om 20 år, men våra liv tar slut. På riktigt. Och det enda som finns kvar är att acceptera. Man köpslår inte med Döden.

I oundvikligheten finns ändå någon sorts tröst. Vi finns här och nu, och vi strävar efter att göra varandra lyckliga, och det finns ny generation som för livet vidare, och visst är det en liten värld, en pytteö i oceanen, men det är vår värld och den finns på riktigt. Livet är inget nollsummespel, det som är gott och kärleksfullt och sant existerar oavsett om mörkret och smärtan också finns. Kanske uppskattar man ljuset mer om man fått lida, men nej, lidandet i sig gör ingen människa mer nobel, och jag hänger inte med på att elände gör en lycklig. Jag vägrar tro på att ljuset är mörkrets skugga.

Närkontakt

Har varit på körträningen och sjungit O helga natt. Så höga toner finns inte, jag kommer att vara hes som en kråka i tre dar.

Inte ett ljud från AF ännu. Vad håller gubben på med, han skulle bara ringa ett samtal, det kan väl inte ta över en vecka? *surar*

Andra litiumprovet imorse. De måste undra på provtagningscentralen för Mannen och jag kommer oftast tillsammans, vem av oss som än ska ta prov. Kanske spekulerar de i vem som är personlig assistent till vem, hihi. Självklart är det onödigt att vi går båda två, men det finns någon sorts trygghet i det som jag tror vi båda uppskattar. Vi gör ofta såna småsaker i vardagen tillsammans, och jag tror det funkar som ett extra kitt som håller oss ihop. Inte för att jag känner mig tvingad in i närhet, vill jag ha egen tid kan jag alltid få det utan sura miner. Men jag är så bekväm med att ha honom inpå mig, det känns inte som att det inkräktar.

Eftersom jag blir påverkad av tv-reklam gick jag in på www.fonus.se och fyllde i Vita arkivet, önskemål om hur man vill ha sin begravning o.s.v. Självklart föll det en del tårar under processen men det känns bra att ha tagit någon sorts ansvar. Läste också på SvD:s Idagsida om hur folk kan tvista när någon dött, så jag lade till några förmanande ord om att jag vill att mina närstående ska hålla sams. Det känns nästan skönt att inte ha några större tillgångar som folk ska ärva. Fast en del lyckas ju ändå bråka om kökshandukar och sopptallrikar...

Kanske bäst att vara extra tydlig med att jag inte planerar att dö inom överskådlig framtid. Inte frivilligt iallafall...

Dimma

Trött. Och det känns svävande, overkligt. Att komma hem var som att kliva tillbaka in i målningen från kaoset utanför.

De har varit snälla hittills iaf. Har fått ett lite bättre intryck än vad jag befarade att det skulle kunna bli. Träffade först en arbetsmarknadskonsulent och sedan en psykolog, över en timmes samtal med varje. Rätt detaljerade frågor om dåtid och nutid och framtid. Vad jag känner, vad jag tänker, vad jag vill. Lite formulär att fylla i. Alltför ofta måste jag svara "jag vet inte". Jag tror att de faktiskt försökte vara förstående. Skammen kommer inifrån. När det blir för närgånget är det svårt att hålla fasaden uppe, och även om jag vet att det är meningen att de ska inspektera sprickorna i fastighetsgrunden så känner jag mig fångad i strålkastarljuset. Kompetensen sipprar ut och jag står kvar i skör, söndervittrad betong.

Besvikelsen. Var jag inte starkare än så här? Ändå målade jag ju upp allsköns katastrofscenarion innan för att slippa bli tagen på sängen, men verkligheten skär obevekligt från hjässan till magen, mina besvärjelser tar den ingen notis om.

Ok, positivt tänkande. Jag har inte rusat ut storgråtande. Jag har inte säckat ihop utan ord. Jag har inte kastat kaffekoppen i golvet. Jag har inte dansat tango på psykologens bord och sjungit på rumänska.

Satt en stund på kyrkogården under den lååånga rasten mellan samtalen. Tänkte på L och Y och den äldre damen som dränkte sig. Försökte tänka på min pappa men det blev det inte mycket av. Sedan försökte jag sluta tänka och hitta på någonstans att gå, blev tillbaka till stationen för att se om de hade tidtabeller och en stadskarta. Tabeller ja, karta nej. Behövde kartan för att orientera mig, hade med möda letat mig fram på morgonen. Bättre lycka vid turistinformationen. Och tiden gick utan att jag somnade.

Räcker med att jag åker 07.57 imorgon. Kan inte riktigt ta in att jag ska dit imorgon igen. Overklighetens dimmor, here I come.