Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Verklighet

Varning: självmord, våld och äckel.

Känner mig som en asgam. Impulsen tog överhanden och jag tittade på videon man absolut inte borde titta på. Jag är inte helt empatilös, jag känner in i märgen sorg. Men man är så snabb att dra paralleller till sig själv, det är ju däråt mina fantasier har rört sig, "Det där skulle du klara."

Det lagras på annat. De döda kroppar jag sett nedmonterade och deltagit i att montera ner. Den gången då jag var 14 och min mamma dejtade en polis, vi fick gå in på polismuseet efter stängningsdags, även in på avdelningen med 18-årsgräns som bl.a. innehöll bilder från brottsplatser, människor som med hjälp av andra eller på egen hand mött döden med pistol, yxa, frätande syra, dynamit... Trots allt är det helt annorlunda att veta att det här är på riktigt, ingen reser sig upp och torkar av sminket.

Jag minns inte att jag drömt om det efteråt. Det kommer i mina dagdrömmar istället.