Halvbra

Idag är känslan rostig bil med repor i lacken. Tänker att jag är inkompetent. Har aldrig varit riktigt kompetent. Halkar in på saker på ett bananskal, och ut lika fort igen. Jobb, studier. Har inte ens en vettig hobby, eller husdjur.

Okej, vissa saker har hållit. Barnen (fast dem släpper man ju aldrig helt). Kärleken sedan -98. Det kan väl ses som en framgång, men prestationsångesten är också värst här. Hur kan man någonsin älska tillräckligt mycket?

Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Hjärtligt

I morgon kväll ska jag på hjärt-lungräddningskurs på brandstationen. Lite läskigt, kommer jag att kunna koncentrera mig och hänga med. Men det känns viktigt. Är nog 15 år sen jag gick en sån kurs. Tänk om man någon gång behöver använda kunskaperna.

Uppmärksamhetskrävande

Orolig för idag. Klär jag mig lagom fint? Ska jag orka konversera på fransk-engelsk-svenska utan att ögonen går i kors? Blir det som så ofta att jag håller ihop mig under tiden och kraschar in i det svarta efteråt? Jag känner mig rent ut förbannad på mig själv som har blivit så svag.

Jag har kollat upp så jag kan blogga från mobilen (det har jag gjort förr också men på ett krångligare sätt, har gått in på hemsidan, men det går att mejla, enklare). Tyvärr är det huvudsakliga användningsområdet att kunna göra mig hörd när jag är inlagd. Jag borde inte tänka på att det skulle hända igen, men vill på något sätt gardera mig.

Har fått en läkartid i mitten av september. Vet inte varför jag är lite nervös, varför jag alltid blir nervös inför läkarbesök, jag trivs ju med min läkare och har inga extrema problem just nu. Ändå. Kanske är det att bli bedömd, betraktad som en dissekerad groda (eller manet, vi dissekerade maneter på biologprogrammet, de har ett ytterst rudimentärt nervsystem). Håll dig till ämnet, S. Jag vill hurtigt visa upp hur bra jag mår så han ska bli glad. Jag vill inte bli sedd som friskare än jag är. Jag vill helt enkelt bli förstådd - och hur lätt är det att verkligen förstå en annan människa. Särskilt om man träffas en halvtimme en gång i halvåret.

Jag är så trött trots att jag sovit över nio timmar. Sängen lockar.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

Bakåtlutad

Trots att det som tidigare sagts finns ett stort moln på himlen just nu så mår jag bra. Så pass bra att det är svårt att skriva något. Igår gick vi lång väg genom skogen till stranden, vi hamnade inte där vi tänkte men det gjorde inget. Mannen plåtade fåglar. Jag blev knallröd i ansiktet av solen. Sedan åkte vi hem och åt oxfilé och godis, dock inte samtidigt.

Det är så befriande att känna lugnet i botten, och ändå kunna reagera med glädje och sorg när det är passande i situationen. Ingen spratteldocka, ingen zombie. Dag efter dag. Minns knappt när det varit så mer än korta stunder. Ibland när jag var yngre kanske, fast då var det mer jämvikt än frid. Men jag är fortfarande extremt känslig för belastning, stress, tidspress, umgänge så någon perfekt harmoni råder inte. Jag försöker tillåta mig själv att vara lycklig trots att jag inte lever upp till samhällets ideal. Ibland går det.

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Samtalsterapi

Fortfarande fantastiskt förnöjd med (de länge uppskjutna) telefonsamtalen jag ringde igår för att få mitt mobilabonnemang så som jag vill ha det. Prata på som en speedad utter kan jag göra när det gäller privatsamtal, men så fort jag ska ha med företag eller myndigheter att göra sätts strypsnaran runt min tunga och tankeverksamheten går på tomgång. T.o.m. när jag är villig att köpa något och alltså de borde vara fullt upptagna med att smöra för mig, så känner jag mig i någon sorts underläge. Jag är den som inte vet hur saker funkar, den som inte vet vad hon kan kräva utan att gå över någon osynlig gräns. Varje gång jag till slut övervinner motståndet ger jag mig själv en mental guldstjärna.

Gränsdragningssvårigheter

Halv sex är inte nattsudd, för jag har sovit sju timmar (med nitrazepam, som faktiskt funkar för att få mig att somna om igen när jag vaknar till under natten). Känns lite vemodigt att solen inte är uppe ännu, en påminnelse om att det verkligen går mot slutet på sommaren.

Frisören på förmiddagen, yay. Djup tugga på kassan, men sitt utseende går man omkring med hela dagarna resonerar jag (inbillar mig själv så jag kan känna mig mer dygdig än frivol). Sjukgymnasten sen, mindre yay.

Träffade på en tjej från min förra arbetsträningsplats på stan, vilket fick mig att inse hur lite jag saknar prestationsstressen. Det låter patetiskt, inget borde väl vara lättare än ett par timmar där man inte ens är anställd eller har några plikter, men jag kan inte låta bli att känna att jag måste pusha mig själv tills jag mår dåligt så fort jag får "ett uppdrag". Just nu har jag grymt dåligt samvete för att jag inte ägnar energi åt ett projekt, trots att jag logiskt sett vet att ingen kräver det av mig, att det är helt frivilligt och i grunden en väldigt rolig grej. Om man åtminstone vore sådär käckt handlingskraftig och genast satte igång när man känner att det behövs, istället för att ägna lika mycket energi åt sin ångest och undvikande beteenden. Hitta balansen mellan för mycket och för lite, och inse att balansen kan skifta fram och tillbaka beroende på omständigheterna.

Mår bra humörmässigt nu, men känner mig så tunnhudad, allt går in, vill inte ha för mycket  med omvärlden att göra. Träffade ändå en kompis igår, och ska antagligen på grillkväll imorgon, ve och fasa. Ibland känns ens sociala behov som en sorts hunger som man tillfredsställer utan att tänka på det och utan att aktivt vilja. De är alla trevliga personer, det är inte det, men som så ofta blir jag osäker på var gränsen går mellan "ge sig själv en kick i baken och gå ut och ha kul" och "ge sig själv en fetsmäll och däcka efteråt". Mannen säger att jag ska ta hand om mig själv, jag vet bara inte riktigt vad det betyder i sammanhanget. 

Lyssnar på en samlingsskiva med 80-talshits av det mycket ytliga slaget, skitkul.