Skarpsill

Självskadande





Letade fram en kniv, första gången sedan i våras. Rätt patetiskt, julafton och allt. Men det var effektivt. Hade lite dåligt samvete för Mannens skull, men för egen del bryr jag mig inte så värst. Ska bara försöka att inte göra det till en vana igen, det skulle vara dumt men otroligt lätt. Kände redan suget att låta det eskalera till "något värt besväret" = något som måste sys. Och det är ju fruktansvärt opraktiskt. Nej, det här måste bli en engångsföreteelse.

Är uppjagad i grunden efter mycket aktivitet på sista tiden, det behövs inte så stora saker för att få vågen att tippa över. Idag avstår jag från att åka med ut till gården där alla människor finns, det enda som gäller är att såsa runt i pyjamas och fördriva tid.

Frätande

Efter att ha lagt på telefonluren inser jag att jag inte mår så bra som jag sa, ja det är inte direkt dåligt, det var inte fel att säga så, det är bara dagen som känns avig och trång.

Nu slog regnet till.

Det kryper i kroppen, det välbekanta krypet. Varje gång blir jag lätt överraskad av hur obehagligt det är. Jag har sovit lite, kravlat ner i och upp ur soffan. Zappade och hittade friidrott som hjälpligt fördrev någon timme. Duschade, gick ut, ner på stan och köpte ansiktskräm. Det var svårt att hitta rätt klädnivå, varma solfläckar, kall vind. Tvättade lite för att döva "du borde göra något nyttigt"-samvetet. Gamla spöken till vassa tankar dyker upp, inget jag får för mig att göra men jag känner mig invaderad, kan jag inte få slippa nu? Det som känns minst skadligt just nu är Stesolidburken, men det känns fegt. Man ska tiga och lida, right? Eller vara duktig och "hantera". Jag orkar inte hantera något alls, tröttheten ligger som en mantel över mitt huvud.

Är visst någon film på femman nu snart. Hjärndöd verklighetsflykt låter bra.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

Internering

Lite tomt sedan Mannen åkt. Jag har friidrotts-EM på i bakgrunden. Tittar bara då och då, lyssnar knappt, men som bakgrundssorl är det underbart rogivande.

Kanske slutar det regna för ett ögonblick imorgon. Jag behöver klättra in i en liten vadderad låda där jag styr över tider och intryck, bara lagom, alltid bara lagom. Önskar jag hade orkat med folk mer, skulle ha träffat fler egentligen, men nu gjorde jag det inte. När energin rusar genom kroppen och pulserar i huvudet till utmattningens gräns, och hjärnan känns utfläkt och öm, då är det bara isolering som gäller. Jag börjar lära mig.

Duracellkaninstek

Trött på att saker inte bara kan flyta på, att man är tvungen att hantera det ena eller andra. Trött, jag och sex miljarder andra människor.

Men det blir något speciellt när det inte handlar om yttre situationer, sånt som går att definiera som "här är jag, där är ett problem". Det är bara mitt osynliga psyke som spökar, jag är problemet. Man sitter där i tv-soffan och känner spänningen byggas upp, tills det inte går att sitta stilla. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan balkongdörren och ytterdörren, ett längdhoppslångt avstånd. Hålla hårt hårt i armarna för att inte börja kasta saker. Inte ledsen, inte deppig, inte upprörd över något särskilt, bara med en kaotisk energinivå i kroppen som omgiven av hattifnatter, håret borde ha sprakat. Släpp mig då! Jag vill inte! Blodstänkta inre scener drar och avskräcker. 

Jag hade tur, Mannen var hemma. Han såg till att få i mig Stesolid och tog mig ut en stund, körde till havet och till Statoil och köpte en massa saltlakrits. Som tur är tar jag inte benso dagligdags och är inte särskilt tillvand, så effekten blir hyfsat stark och jag kunde slockna sen.

Så visst, happy end. Den här gången. Men det känns otroligt otryggt att ha sånt inom sig. Att ständigt behöva vakta sig själv.

Idag är jag lite tröttare, lite mer dämpad, men rastlösheten ligger fortfarande på lur, smyger upp och nerför ryggraden, fast jag ska lura den. På något sätt.

Pseudoilska

Spritter i benen, fast inte av ljus och glädje. Vill kasta saker, porslin, möbler, sånt som skulle säga "krasch" och bli jobbigt att sopa upp. 

Vet inte riktigt vad det här är, har ingen aning om varför jag är arg och krypande rastlös. Visst blev jag lite triggad av pratet om resor igår, men bara jag får andas lite så är det högst överkomliga problem, jag är inte tvungen att åka någonstans, det går att anpassa resan, osv. Kanske är det en kedjereaktion, en stark känsla sätter igång andra starka känslor under ytan, och så står man där med en sopptallrik i kasthanden. Nu är jag oftast inte så extremt impulsiv, så det blev inget krossat, även om jag såg sekvenserna i huvudet om och om igen, inklusive vad som kan göras med vassa skärvor. Mannen fick som oftast rycka in och lugna. När jag är agiterad på det sättet hjälper egentligen bara kraftiga sinnesintryck, och helst att bli omhållen hårt (fast bara av någon som jag litar på till 110%, alla andra ska hålla sig på 5 meters avstånd).

Det gick tydligen inte över av lite sömn som jag hoppats, men nu får jag skärpa mig rejält, ett par av Mannens barn kommer på middag idag. Är iofs bra att behöva ta itu med matlagning (behöva och behöva, Mannen kan också laga mat, blir säkert att vi gör det tillsammans och det är ju roligast). Får sysselsätta mig ett tag nu med att filosofera över det viktiga ämnet efterrätt.