Resenär

Jag har inte riktigt varit på humör för bloggande, det har varit så intensivt här. Gjort saker och umgåtts. En del väldigt trevligt som en skogsutflykt där jag druckit vatten direkt ur en källa (kallt och gott!) Många vackra vyer. Vi har ätit antingen god eller intressant mat. Jag har hållit mig till vatten tidigare i veckan men igår blev det vitt, mousserande, rött och sött vin (dock måttliga mängder av varje så jag är inte bakis idag). Sedan spöade jag skiten ur de övriga i TP.

Är grymt trött nu, det gör ont i hela kroppen av spänningar. Har vaknat, klarvaken, vid 4 varje morgon. Åtminstone har jag inte varvat upp trots det, medicinerna gör tydligen sitt jobb. Men det ska bli väldigt skönt med ett par dagar på egen hand i Göteborg nu, bo på hotell, gå själv på stan. Förhoppningsvis tar vi oss dit ner idag med tåget utan fler bombhot.

Apelsinskal

Jag är fascinerad över mig själv, hur bra jag sköter sömnen. Sitter inte uppe tre på morgonen. Lägger mig 22-23, upp 7-8. Känner efter varje kväll om jag tror att jag kommer att sova, kan liksom känna i kroppen att det går att slappna av. Om inte, tar jag sömnmedicin, vilken och hur mycket beror på hur det känns. Det känns verkligen bra att inte ta medicinen på slentrian eller känna sig psykologiskt beroende, men ändå ha möjligheten så sömnen inte spårar ur nu när jag bytt till Abilify. Men hittills har det känts ganska lugnt trots att jag gått upp till 15 mg. Sömnen är ett gigantiskt spöke för mig, så det är intressant att se att jag kan hålla det under (konstruktiv) kontroll.

Har köpt god marmelad, ekologisk, apelsin med fläderblom. Onödigt med mer socker men det skiter jag i, är så gott med en liten klick på ostmackan. Annars är det lite knepigt med maten när man är bortbjuden... hälsade på en kompis som gjorde en stor gryta och jag åt dubbelt så mycket som jag orkade bara för att hon fortsatte att äta. Plus efterrätt. Svårt att tacka nej till mat när folk har gjort sig besvär, mat är liksom ett tecken på kärlek från många och en ingrodd del i socialt umgänge. Jag kan inte ens skylla på att jag bantar för det gör jag inte, bara försöker tänka mig för så jag inte växer ännu mer. Men det är svårt när man är bland folk. Och jag tänker verkligen inte lägga av med allt som är gott, inte varje dag men någon gång ibland ska jag absolut ha en godispåse! Så där riktigt motiverad är jag inte.

Äh, skit i det. Jag mår ju rätt bra, det är därför jag orkar tänka på mindre viktiga saker, har inte all hjärnkraft inställd på frågan hur man överlever dagen!

Flykt

Mer och mer sällskapsliv. Mannens tyska barnbarn (jo det finns ett sådant också) har varit här i staden med sin mamma. Jag smet undan fredag och lördag men idag kände jag mig manad. Det varade dock bara ett par timmar eftersom de skulle åka hem sedan. Jag känner mig ändå hjärndöd nu...

Har trots motstånd tagit sömnpiller de senaste två nätterna. Jag sover så gott på Nitrazepam, utom om jag är helt uppvarvad eller ångestagiterad förstås. Vaknar avslappnad och behaglig efter 9-10 timmar. Antagligen för att det är en bensodiazepin = ajabaja att ta varje kväll, kan ge tillvänjning och beroende. Ska träffa farbror sommardoktorn på torsdag, undrar om jag kan be honom om Nozinan? Jag har kommit fram till att det är bra om jag har något på lut när sömnen börjar krångla, dels för att jag som många bipolära är extra känslig för sömnstörningar, dels för att jag har en massa nojor runt sömn och lätt hittar ursäkter för att inte sova.

Tänk om det räckte med att konstatera att man är irrationell för att ändra sig...

Kommande vecka har jag lite inplanerat, ska kanske träffa en relativt nybliven kompis, ska till frisören och som sagt till läkaren. Veckan efter måste jag ha för mig själv, låta de snurrande tankarna komma till ro. Veckan efter det blir det verkligen full rulle, jag åker bort hela veckan. Roligt men ack så påfrestande. Ibland får man betala priset för att ha ett liv.

Ljuspunkt

Träffade en kompis igår och det var supertrevligt. Hon är så glad och positiv, samtidigt som vi kan snacka om jobbiga saker (hon är också bipolär). Skönt att ha lite socialt umgänge som inte bara suger musten ur en. Hon är inspirerande, trots att hon är väldigt sjuk ibland så har hon pluggat nu ett år på universitetet och har framtidsplaner. Vi bor en bit ifrån varandra men ska nog snart ses igen.

Fick ett papper från psykvården om att jag snart ska kallas till en intervju inför bipolärgruppen jag ev. ska gå i denna höst. Jag visste inte att man skulle intervjuas innan, det låter hemskans seriöst. Men det är kanske bra att de som går i gruppen är motiverade. Nåväl, det är trevligt att se att planen inte var bortglömd, jag är rätt paranoid med att tro att vården inte ska komma ihåg mig, att folk klickar i fel ruta på datorn och lägger papper i fel hög. Jag vet inte varför jag är så pessimistisk, det är sällan sånt har hänt mig. Kanske utgår jag bara från mig själv och hur jag klantar till det ibland! ;)

Idag ska jag verkligen bara slappa. Kanske gå ner till en bokhandel och se om de har någon söt Willow Tree figur till kompisen ovan (jag fick en fin ljuslykta av henne). Imorgon är det full fart på det artiga umgängeslivet igen så det gäller att ladda!

Nattdjur

Sömnmönstret är uppåt väggarna. Det tar plötsligt en timme eller två att somna, istället för fem minuter, och ibland vaknar jag till på natten, som i natt. Men ofta somnar jag också om frampå morgonkvisten och sover gott till tio-elva. Det är medicinförändringen, gud så skönt att alltid kunna skylla på sånt. ;)

Är trött på min kroppshydda som bara byggs ut med fler rum. Nu ska jag, så länge jag orkar, tänka mig lite för. Mer lagoma portioner och så. Någon fullskalig bantning ger jag mig inte in på. Bara det att jag bestämt mig för att vara lite försiktig gör att jag tänker mer på mat och alltså känner mer att jag är hungrig, rätt värdelös situation. Ska inte börja leta kalorivärdet på gurka. Men jag är fet enl. BMI så det är inte enbart ett lyxproblem. Skulle inte vara något vidare att dra på sig diabetes också. Suck. För fem år sedan var jag normalviktig. Att det ska vara så j-a svårt.

Mycket klagande på sistone. Jag är lite halvdyster ibland, fast inte riktigt låg. Ska träffa en kompis idag, gå på en födelsedagsfest hos en av Mannens brukare på fredag, och så är det släkttjosan i helgen. Det är lite för mycket umgängesliv på sommaren. Är ändå inte alls så illa som det skulle kunna vara, jag har ju Mannen som alltid finns där och stöttar!

Nu känner jag ändå ett visst välbehag sprida sig i kroppen. Jag mår bra när jag vaknar kl 3. Ska väcka Mannen om 1,5 timme och sedan kanske somna om i den stora lyx jag har, att inte behöva passa tider på morgonen. :)

Svagis

Jag är helt matt efter en dags släktumgänge. Fina människor, härliga ungar, men jag-orkar-inte. Efter en halvtimme vill jag bara hem. Undrar om jag ser drogad ut när jag stirrar rakt ut i luften? Får verkligen spänna mina mentala muskler för att hänga med i konversationen och förstå vad som händer. Fyra timmar pressade jag mig, sedan kändes det som om jag skulle svimma och snälla Mannen körde mig hem (han körde sen tillbaka och fortsatte i flera timmar till). De "vanliga människorna", hur gör de? För resten av gänget orkade uppenbarligen.

Och jag minns ju en tid när jag också orkade. Kanske var jag aldrig helt "normal" på alla sätt, men sammankomster och fester var inget problem. Inte dessa stormvågor som sköljer över mig och hotar att dra ut mig på djupt vatten. Inte dimma jag måste ångestfyllt treva mig igenom. Inga vassa klippor som mörbultar mina fötter. Ett vanligt matbord med vanliga potatisgratänger och vanlig konversation om vanliga saker. En trygghet jag har tappat.

Bloggarna... jag vill hänga med, kommentera, bry mig om. Det är en stor glädje. Men just nu är det stopp. Stopp stopp stopp. Nåväl, jag kommer igen, det gör jag alltid.

Bänkpress

Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.

Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.

Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.

Mosig

Gråmelerat utmattad. Hade det mycket trevligt i Göteborg men jag orkar som vanligt inte riktigt med (och då pratar jag inte om festande utan stillsamt umgänge med mina barn och fika med ett par vänner), gick i en bubbla sista dagen.

Har ont i käften pga att jag klapprar tänder. Kan hejda det när jag tänker på det, men när jag har uppmärksamheten på annat håll så sätter det igång igen. Vickar på benet också men det är mer lätt störande än riktigt jobbigt, det gör ju inte ont. Tror att det kan bero på Cisordinolen, åtminstone skulle det kunna vara den. Jag fick en läkartid nästa onsdag, dra på trissor. Tandläkaren på fm och psyk på em, härlig dag.

För trött. Hundra blogginlägg att läsa, tror inte det. Och kommentarer blir det inte. Förhoppningsvis kravlar jag mig ur hålet snart.

Påfrestande

Rätt mör. Tittar på min feed och känner att det är många bloggar jag vill läsa men jag orkar inte just nu... I'll be back.

Igår blev en aning intensivt. En kompis ringde och ville ha sällskap på bilresan ner till Lund. Hon skulle på en rutinkontroll. På vägen hade hon en massa jobbiga saker hon ville lufta, det ena värre än det andra. Så efter lite meck (vi glömde svänga av och hamnade i Malmö...) kom vi fram till SUS som sjukhuset numera heter, hittade en parkering och tog en fika. Sedan skulle hon gå upp till mottagningen och jag väntade nere i kafeterian, det skulle ju ta max 15 min. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och blev orolig. Efter 1 tim och 20 min ringde jag, hon hade inte stängt av mobilen trots anvisningarna. Då skulle hon just få komma in. Själva besöket var klart på 5 min. Väldigt störande.

Jag var dessutom jäktad, hade en tandläkartid att passa. Kom dit precis i tid. Gräv gräv gräv i käften. Usch. Jag tuggade i mig två Stesolid på vägen och var rätt trött på kvällen, allt sammantaget. Sov i 12 timmar.

Fick iallafall efter lite telefonerande ut min journal för det senaste året. Fy f-n vad dålig jag blev i vintras. Det känns lite konstigt att någon har skrivit ner alla detaljer, att det finns bevarat. Samtidigt är jag tacksam att det finns där för mig att läsa när jag behöver påminnas om hur viktigt det är att följa sina behandlingsanvisningar.

Idag vill jag inte se en människa, utom Mannen men han jobbar sista arbetspasset före semestern.

Anti

Jag är inte på humör för strålande sol. Klockan är snart två och jag har inte hunnit ut ännu. Vet inte riktigt vad jag ska ut och göra. Bara gå omkring i naturen? Äsch. Affärerna stänger snart och jag ska ändå inte handla något. Titta på öltälten de ställt upp på stortorget, någon sorts krogrunda. Sextio spänn för en öl, nej tack.

Nu får jag skärpa mig. Ett fik och en islatte ska jag väl klara av. Jag har åtminstone duschat och klätt på mig.

Och invigt vårt ommöblerade soprum där man nu kan sopsortera, bra! Önskar bara vi hade bättre plats i köket för behållare att sortera i, ser inte så snyggt ut med kassar överallt.

Mannen jobbar, han ska ringa om de går ner på stan. Så får jag anstränga mig att vara lite social iaf.

Sammankopplat

Lättare idag. Messade en kompis men fick inget svar. Visade sig till slut att hennes mobil är dum i huvudet och inte alltid skickar iväg sms:en. Vi försöker på nytt imorgon, kanske solen är mer trofast då än den varit idag.

Åkte ut med Mannen som fotograferade ett hus. Han samlar på vykort och plåtar husen som de ser ut idag. Det var jag som lyckades identifiera dagens hus, trots ombyggnad. Det är fascinerande vad som bedömts som värdigt ett vykortskap. Sjukhuset (jag antar att det är meningen att man ska kryssa för ett fönster och skriva "här ligger jag med mitt brutna ben"). Hus från miljonprogrammet, skinande nya då. "Parkeringen vid Farsta Centrum"

Och här skulle jag ha skrivit något om vilka spår vi lämnar efter oss, och frågetecknet kring om allt vi skapar nu kommer att förgås i cyberrymden, eller tvärtom förevigas. Men jag har inga djupare tankar kvar idag.

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Åsiktsfrihet

Blev inte så mycket dålig tv igår trots allt. Mannen skulle också till frisören, jag följde med ner till stan vilket (förstås) ledde till shopping. Senare åkte vi till en kompis som deklarerat åt Mannen och hängde där en stund.

Jag vaknade 06.30 vilket passade bra för att väcka Mannen, som dock redan var vaken. Känner mig pigg nu. Önskar att jag vaknat i tid för soluppgången, 05.34 var den visst. Jag älskar tidiga sommarmorgnar.

Haha, just nu blev jag uppringd av Newsmill som ville att jag skulle skriva en debattartikel. Jag tackade nej.

Filt

Ännu ett "jag är slut i huvudet"-inlägg. Har haft långväga besök, fast jag inte riktigt kände mig i form för det. Lite abstinens efter att ha minskat på medicinen, inget extremt, bara en luddig känsla i huvudet och lite extra ångest. Fast ångesten kanske bara är existentiell ågren över att umgås med människor som lyckas med sina livsprojekt, till skillnad från en annan. Jag har liksom inget att säga längre.

Övermäktigt

Riktigt schysst morgon. Plättar med blåbär och grädde. Mysigt sällskap.

Ändå trevar jag efter Stesolidburken. Allt är för mycket. Jag klarar inte riktigt av att ha kul.

Vill inte tillbaka till tristessens fästning heller. Vill vara någon annan. Eller kanske mig själv, fast i Stålkvinnan-kostym.

Futurism

Jag känner mig lite mer normal. Fixade att gå ner på stan och kolla in mellandagsrean, fast köpte inget. Men att umgås med folk står långt ner på min lista just nu, hade kunnat göra något aningens socialt på nyårsafton men usch nej. Tråkigt för Mannen att jag ska vara sån, han får gå själv på tillställningar.

Eller ja normal, det kryper lite i kroppen ikväll. Funderar över nästa år. Det är som att kliva in i ett vitt hål, tjock dimma där man bara kan fortsätta att gå rakt fram och hoppas att det finns fast mark under fötterna. Kanske hittar jag något intresse av digniteten äkta intresse, kanske bantar jag bort fläsket, eller expanderar ännu mer, kanske kastar jag pillren, kanske läser jag en bok, kanske gör jag en medveten ansträngning att skaffa fler vänner, eller så kanske jag glömmer bort de vänner jag har. Kanske hittar jag mig själv. Kanske tappar jag kaleidoskopet i stengolvet så att alla skärvor faller ur. Kanske inget händer, ingenting alls.

Omstoppad

Fortfarande trött. Går omkring i pyjamas idag också. Men har åtminstone diskat. Mannens ena son med litet barn och ex kom förbi i kanske 20 minuter på väg till släktmiddag, och bara det kändes som nog med folk i mitt kikarsikte för en dag. Allt utom mjuka täcken och lugn musik är för mycket.

Skarpsill

Självskadande





Letade fram en kniv, första gången sedan i våras. Rätt patetiskt, julafton och allt. Men det var effektivt. Hade lite dåligt samvete för Mannens skull, men för egen del bryr jag mig inte så värst. Ska bara försöka att inte göra det till en vana igen, det skulle vara dumt men otroligt lätt. Kände redan suget att låta det eskalera till "något värt besväret" = något som måste sys. Och det är ju fruktansvärt opraktiskt. Nej, det här måste bli en engångsföreteelse.

Är uppjagad i grunden efter mycket aktivitet på sista tiden, det behövs inte så stora saker för att få vågen att tippa över. Idag avstår jag från att åka med ut till gården där alla människor finns, det enda som gäller är att såsa runt i pyjamas och fördriva tid.

Juleofrid

Sådana här dagar känns det lite bittert. Vi har firat hos ett gäng av Mannens släktingar. Fika med en massa hembakat, Kalle, och klapputdelning komplett med tomte. Jo, det var faktiskt trevligt, snälla människor och inget tjafs, en treårig grabb att hålla farten uppe, en vit jul... Jag satt och nöp mig i handen för att hålla mig närvarande. Nu sitter de och äter julbord, men jag åkte hem. Överbelamrad överlastad översvämmad, för mycket intryck. Giftigt kryp i kroppen, lyckas inte få bort det, vill inte ta piller, eller snarare vet inte om jag slutar om jag tar ett. Scener från dagen svischar förbi, nästan flashbacks. Av ingenting. Inget drama, inget jag behöver minnas. Försöker med hög musik. Vet inte om jag står ut.

Planeringstankar

Det kom sådär en halv decimeter snö idag = snökaos i Skåne. Fick vänta på en buss i en halvtimme. Kallt.

Pysslar med julklappar. I år skriver jag rim eller åtminstone en liten kommentar på alla. Förra året kom jag mig aldrig för, men det är ju rätt roligt.

Nu har jag hämtat mig från förra helgen och ser fram emot denna. Teater och kanske fotoutställning och julkalas med ungarna och bo på fint hotell. Lyxliv!

Sedan hinner jag förhoppningsvis andas lite innan stor julafton med släkt på Mannens barns sida. Jag känner mig manad att gå, en gäst pratar bara tyska och engelska, så jag får vara med och underhålla. Känner mig frestad att Stesolida innan, vi får väl se.

Javisst ja, höll glatt på att förtränga att jag ska till tandläkaren på tisdag. Inget mer tandhygienistpillande, nu är det the real deal, har en inflammation runt en tandrot. Vågar inte ens tänka mig vilka fasor som väntar.