Efter

En bra bit över hundra bloggar i min feed, inte en chans att jag hinner ikapp. Får börja om. Inte ikväll.

Sitter nu på hotellet, elfte våningen men det går att öppna fönstret lite, skönt! Jag njuter av att vara ensam, även om jag haft stor glädje av att ha min äldsta son med på resan. Hemma hos min mamma är allt så artigt och ytligt, det blir rätt frustrerande i längden. Min son kände likadant och på hemresan satt vi hela vägen och pratade om allt möjligt, psykologi, världsproblem, saker som hänt tidigare i livet, riktiga samtal. Skönt!

Saknar Mannen mycket förstås. Väntar på att han ska ringa och säga godnatt innan jag kryper till kojs, fullproppad med sömnmediciner för nu måste jag äntligen sova ordentligt efter en vecka då jag snittat 5 tim vilket är alldeles för lite för mig.

Hotellfrukost imorgon! :)

Suput

Efter det mesta av en flaska bubbel, en öl och halvvägs genom en konjak så är jag minst sagt berusad. Jag hanterar det ganska bra dock, jag har alltid tålt rätt mycket (har aldrig, ens som ung, spytt eller haft minnesluckor). Det kan väl debatteras om det är rätt att dricka när man tar mediciner, men så länge som jag inte upplever någon påtaglig negativ effekt så stoppar jag huvudet i sanden och ignorerar saken.

Det enda jag upplever är cravings efter Falurut och smör, vilket känns acceptabelt. Och notera att jag kan skriva trots alkohol och lamotrigin. Att jag hickar hör ni inte genom nätet.

Såg en multiemotionell film på fyran och undrar hur jag skulle bete mig om jag hade tre veckor kvar att leva. Huvudpersonens drag att sticka iväg till ett lyxhotell utomlands, spela, hoppa basejump och allmänt leva livet känns begripligt. Men jag längtar faktiskt inte så mycket efter något exotiskt. I dagens läge kan man ställföreträdande uppleva det mesta via tv:n. Jag skulle vilja ha så mycket tid som möjligt med mina kära, något som ingen teknologi kan ersätta.

Omstoppad

Fortfarande trött. Går omkring i pyjamas idag också. Men har åtminstone diskat. Mannens ena son med litet barn och ex kom förbi i kanske 20 minuter på väg till släktmiddag, och bara det kändes som nog med folk i mitt kikarsikte för en dag. Allt utom mjuka täcken och lugn musik är för mycket.

Vidöppen

En rush ikväll, intensivt välbehag i kroppen trots överlastad hjärna, eller kanske på grund av. Vi åkte på Forskningens dag. En lång eftermiddag med föredrag. Det mest spännande tyckte jag var att man forskar på kopplingen inflammationer-depressioner som eventuellt öppnar dörren till nya behandlingsmetoder: http://www.vetenskaphalsa.se/depression-kan-bero-pa-inflammation/  Något mindre spännande kanske att man kommit fram till att ensamstående invandrare med låg ekonomisk status boende i förort hade större risk för psykisk ohälsa (vem kunde tro det?) Vinkade åt Sofia Åkerman, tänkte kolla in posterutställningen men det var för mycket folk för att komma fram, men på webben hittade jag en, denna intressanta jämförelse mellan bipolär sjukdom och borderline: http://www.vetenskaphalsa.se/wp-content/uploads/2010/10/ForskningensDag2010_11.pdf

Det kändes bara så roligt att sitta på en föreläsning igen, även om jag flöt iväg ibland.

På tåget hem träffade vi på vår vigselförrättare, en färgstark liten liten dam, läkare.

Fick också utkastet till artikeln om mig (bara i en studenttidning), det var inga gigantiska fel och vi är överens om vilka bitar av vårt samtal som ska bort. Var lite kul att bli intervjuad, det har jag ju aldrig blivit angående livet som psykfall, bara annat. Nu är detta bara ett studentprojekt så det blir knappast någon större spridning. Det jag egentligen tycker är roligast är att jag fick testa på intervjusituationen och klarade det bra, blev inte ens särskilt knäckt efteråt.

Mannen håller på och röjer duktigt bland kartonger och papper. Hans dotter och barnbarn kommer hit över långhelg så det gällde att gräva fram gästsängen under högarna så jag har någonstans att sova. Jag står mest och hejar på. ;)

Jag mår verkligen så bra, går en decimeter ovanför golvet.

Sittben

Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)

Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.

Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.

Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.

Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.

Försvarsmakt

Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.

Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.

Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Stängningsdags

Görbra i Götet. Alltid så skönt att träffa ungarna, kolla upp att de har det bra. Hann med att fika med två fina kompisar också, och en fotosafari i Botaniska trädgården.

Känns acceptabelt nu, även om jag var väldigt rastlös igår och fick ta en sömntablett. Tror jag måste ha några komplett händelselösa dagar nu. Dricker kaffe för att uppnå den där klarheten i huvudet, skarpare konturer som lugnar ner.

Tittar på ett glas på skrivbordet, det gör tjänst som pennmugg, dekorerat med glasmosaik i olika färger. Min pappa har gjort det, pappa som dog för länge, länge sedan. Fortfarande kan jag inte sakna honom, inte förstå vad jag skulle med en farsa till. Sorgligt? Kanske. Jag har ändå gått en otänkbar massa år i terapi. Vissa saker håller jag så hårt i att de blivit en del av mig. Vill inte ens släppa in min terapeut i några av mina känslomässiga rum. Det är svårt att pusha mig att förändras, jag sätter ner hälarna om det inte sker på mina villkor. Har blivit överkörd förr, vill inte dit igen, och stackars oskyldiga hjälpare får slita för att nå mig. Något öppnare har jag blivit med åren, men det går med snigelfart.

Blev jag dyster nu? Jaha.

Högmod

Nackdelen med att vakna kvart över två på natten är att man måste visa hänsyn mot de sovande, inget buller, inte skrapa stolen mot golvet, vakta vid mikron så jag kan ta ut muggen med mjölk precis när räkneverket når noll för att undvika explosionen av pipljud. Nu är det inte särskilt lyhört där vi bor, tack och lov, det är kanske mer en känsla. Det är okej att jag är vaken, bara jag inte väcker. Jag blir nöjd att jag, nattpigg till trots, kan tänka på de sovande, att de existerar i min värld.

Vad som existerar för övrigt? Kände att jag behövde havrefras, och kaffe till efterrätt. Det är fortfarande mörkt ute (förstås), jag är girig som önskar mig en soluppgång, men den kommer väl. Jag läser ytterligare ett par kapitel i Vansinnet och säger mig att jag är inte sjuk, inte sjuk på det sättet, det kan ju vem som helst se, och så absurditeten i att om fyra timmar ska jag inställa mig på psykavdelningen. Jag har 15 minuter kvar att se av True Blood som är ungefär lika sannolik som livet självt (helt beroende förstås på vilket liv man lever och hur många människor omkring sig man räknar in i det där livet). Har inga lättstartade önskade hemprojekt just nu, det jag vill är sånt som involverar att flytta tunga möbler till någon obefintlig fri yta där de kan slipas och målas om, vilket realistiskt sett aldrig kommer att ske, om vi inte magiskt får en gräsmatta här på övre våningen att hålla till på. Alla påslakan är visserligen skitiga, brukar tvätta dem nere i den stora maskinen i vår gemensamma tvättstuga, men till nöds går det ju utmärkt att köra några i vår egen tvättmaskin, fast återigen så är det natt och då gör man inte sånt. Och inte behöver jag något lakan just nu ändå. I värsta fall får jag väl gå och köpa nya. ;)

Ibland sätter jag en ära i löjliga saker som knappast uppmärksammas. Som nu, jag har varit noga med att inte ta någon av de Stesolid som skickades med mig när jag gick på permis, vill kunna lämna tillbaka den orörda påsen och framstå som en icke-knarkare. Vilket jag i och för sig är, har aldrig haft problem med vanebildande piller, men det känns så viktigt för mig att framhäva det. Kanske en rest från dagarna med borderline-diagnosen då det antogs både ett och annat om en. Inte för att bipolära direkt är mindre benägna att självmedicinera, det är mer en arrogans från min sida, ett sätt att urskulda självskadebeteendet.

Det var riktigt trevligt att träffa min mamma och hennes man igår. Hon bjöd på fin lunch när det nu var vår bröllopsdag och allting, och hade med sig fryst röding och kakor. Mannen kommenterade att hon blivit riktigt omtänksam och jag tycker det stämmer, hon närmar sig på det sätt hon kan, med materiella ting, men det finns känsla bakom.

Rastlös. Men jag har ett par program jag tänkte installera på datorn. Alltid lika spännande.

Mjölk

När jag sitter här med psykavdelningens medskickade havsgröna dosett får jag lust att göra något kul, designa ett spel med olikfärgade piller och olika poäng för morgon, middag, kväll, natt, den som klarar av att sortera och förtära alla sina piller på tid avancerar till nästa nivå och behöver aldrig mer använda dosett. Hur man kan vara bitter när man är glädjestrålande är förunderligt, men jag lyckas med mycket denna morgon. Tänk sån tur att man alltid behöver köpa mjölk, det gav mig en ursäkt att gå till Coop. Man är gammal, så gammal att man minns när affärerna var stängda på söndagar.

Ska som jag nog redan skrivit äta sen lunch med min mamma idag och det känns lugnt. Det är väldigt skönt att jag till slut börjar hitta ett förhållningssätt som funkar i vår relation, nu känner jag mig inte alls så spänd som för några år sen. Mina förväntningar är nog mer realistiska, och i takt med att hon betyder mindre för mig så kan jag vara vänligare.

Andas

Natten var inte så vacker, men ett par timmar efter andra dosen Risperdal kände jag hur huvudet stillnade, som om flingorna i snögloben dalade ner och lade sig tillrätta. Inte zombie, inte Stesolid-luddigt, mer som att vakna ur en kaosdröm av flaxande kajor.

Är alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att utveckla sig, jag kan lätt räkna upp flera katastrofscenarion, men det jag tror är att det kommer att bli bättre nu.

Ser verkligen fram emot Göteborg, att få resa lite lagom, träffa mina barn, träffa fina vänner. Lite liv.

Nu är den stora frågan: får all packning plats i medelstora ryggsäcken eller får det bli resväskan? Det här kräver lite eftertanke... ;)

(Blir nog inte att jag bloggar eller läser bloggar resten av veckan, så ha det så bra alla.)

Glasmosaik

Middagen i söndags gick väl bra trots att jag inte alls var upplagd. Det är ändå kul att träffa Mannens barn. Men oj så trött jag blir av sånt.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt! Måndagen åt jag lunch med Mannen och en person till, och fikade med en kompis. Efter det kände jag mig som en krossad busskur, små flagor överallt, begränsad utsikt, inget skydd mot vinden. Rastlös på det mest obehagliga sättet, satte mig några minuter framför tv:n, gick omkring och plockade med saker utan att egentligen orka göra något, satte mig igen och bankade nävarna i soffan. Kom till slut på att ta fram spikmattan, och det hjälpte tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig.

Men tisdagen ljusnade det lite. Blev på bra humör när Mannen kom hem. Höll mig i övrigt för mig själv, och det funkar ju bättre då, även om det blir alldeles för tråkigt i längden.

Planerar en nyårsresa upp till min mamma, vilket är modigt i sig, även om hon och jag är lite mer på samma våglängd nuförtiden än förr. Men ena sonen och hans sambo följer med, vilket känns tryggt. Har just upptäckt sporten med att jaga SJ:s billiga biljetter - för oss tre blir det minst 4000 kr billigare enkel väg än normalpriset! Helt sjukt.

Hos Psyko H i torsdags gjorde vi en tidslinje över mitt liv. Helvete vad obehagligt det är att minnas, och då menar jag inte bara jobbiga händelser utan överhuvudtaget, själva minnesprocessen, att behöva släpa på gamla jag som man aldrig kan bli av med, att ha huvudet fullt av bilder och associationer man inte har full kontroll över. Det känns som något hotfullt som står tätt bakom ryggen och inte låter sig fångas. 

Jag skulle nog ha valt det blå pillret.

Cykelslang

Första lilla sträckan avklarad, middag med mamma och styvfar och lite annan släkt. Det gick rätt bra ändå, informellt på en uteservering, perfekt väder, inte för långvarigt. Mannen och jag bestämde oss för att cykla ner, han fick göra världens snabbaste byte av innerslang (som även involverade att borra upp låset, lång historia) vilket han fixade galant. Insåg att jag borde cykla oftare, jäklar så mycket smidigare än att gå (historiens största aha-upplevelse). Jag är lite trafikrädd dock och vill helst bara hålla mig på cykelbanor. På något sätt har jag svårt att hålla uppmärksamheten på rätt ställe, blir förvirrad och lite avstängd av alla intryck när det går fortare än gånghastighet.

Är lite allmänt förvirrad och ångestladdad omväxlande med avstängd. Skulle egentligen behöva isolera mig några dagar, men ibland får man lägga lite krut på att sköta sitt sociala liv. Nej, man kan faktiskt inte alltid bara tänka på sig själv i ett kortsiktigt perspektiv. Om jag missköter mina kontakter kommer jag till slut inte ha några kvar, och det skulle knappast göra mig lyckligare i längden. Så jag biter ihop lite, tar en Stesolid och har det så kul som jag kan.

Egentligen är det halvlånga perioder av mitt liv då jag inte haft så stort umgänge, p.g.a. flyttar och annat. Ändå tenderar jag definiera mig utifrån de stunder då jag varit väldigt utåtriktad, träffat folk, t.o.m. festat. Det är det jag vill leva upp till, trots att läget oftast inte är detsamma nu. Precis som jag tror att de njutbara hypomana stunderna, då solstrålarna glittrar i vattenpölarna och musiken kommer från en högre sfär, är min normalitet, fast jag samtidigt förstår att så är det nog inte. Det är svårt att skapa en prototyp till självbild som inte blir totalt ouppnåelig och knäckande. Det är svårt att inte jämföra. Kanske hittar man balansen någon gång?

Empatiövning

Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?

Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*

Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.

Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.

Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.

Stepford

Funderar på min mammas reaktion. Det går ju att utläsa känslor hos henne. När hon ringde för att berätta om min hemliga storasyster var hon orolig för vad jag skulle tycka, och rätt chockad över situationen. Ändå när man frågar hur det känns, "det är bra, nej jag har inte alls gått och tänkt på det under alla dessa år, det har varit så mycket annat, nej det känns bara bra". Jag ringde dagen efter för att höra hur hon hade det, men det var samma sak, allt var så utan problem.

Och hur sannolikt är det, att ens bortadopterade barn plötsligt ringer en dag och man känner inget? Min mamma är ingen psykopat, hon har bara så svårt att vara rak angående sina känslor, allt ska helst vara snyggt portionsförpackat med blänkande rostfri yta. (Lite spännande är det att min mycket ordentliga mamma, uppväxt i en konservativ miljö, fick ett utomäktenskapligt barn på slutet av 50-talet - men hela historien lär jag väl tyvärr aldrig få höra.)

Lite ruggigt är det att inse att jag har liknande drag själv. Ska inte erkänna svagheter och be om hjälp, tänk om någon tar illa upp. Här på nätet beklagar jag mig friskt, det är min fristad. Men irl har det varit en kamp att öppna sig. Lite paradoxalt för jag kan nog ofta upplevas som öppen, men det är när det sker på mina villkor, när jag har kollen.

Men min mamma har iallafall lättat lite lite på sin mask på senare tid. Det kanske finns hopp för oss alla.

Lägesrapport

A) Jag börjar må lite bättre, huvudet känns lite mindre rörigt.

B) Jag har just fått veta att jag har en äldre syster, som min mamma adopterade bort vid födseln. Typiskt min mamma att kunna hålla sånt hemligt i alla år, hon sa att inte ens hennes man eller hennes bästa kompis visste något. Brorsan ringde efteråt, han är så rolig, han sa att det var väl typiskt våran happy family, inget ska snackas om. Jag kan inte säga att det påverkar mig så jättemycket, tycker mest det är lite kul och hoppas att vi kan träffas någon gång.

Arkeolog

Tyckte om min småskaliga nyårsafton. Jag och Mannen åt lax, blev salongsberusade och pratade en massa, om oss och om gamla tider. Det är jävligt häftigt att man kan vara ihop i snart 10 år och fortfarande ha saker att upptäcka om varandra, att förtroendet bara växer.

Jag har haft en märklig upplevelse. Min pappa har länge varit helt utraderad ur mitt minne, utom precis stunden när han dog (jag var 12 och närvarande). Kommer ihåg en hel del annat från barndomen, men han har liksom varit urklippt ur bilden. Plötsligt kom det fram bilder från när jag var 5-6 år, han berättade godnattsagor som han hittade på, om trollen på Raggdynan, jag mindes ordet men inte vad det var, fick googla fram att det är ett berg vid samhället vi bodde i då. Sen minns jag att han hittade på lekar för att hålla oss lugna i bilen när vi var ute och åkte. Jag kan inte se honom tydligt men skymta honom. Det känns otroligt splittrat. Å ena sidan lite varmt att ha hittat rätt på ganska mysiga minnen, å andra sidan väldigt obehagligt att något stör balansen. Påträngande på något sätt. Ibland är det så jobbigt att dras med sitt förflutna, att jag ska behöva hänga ihop med hon där. Hur står man ut med sånt?

Uppgång

Ringde AF-handläggaren igen imorse, och nu ringde han tillbaka till slut. Sa att han hade mycket att göra... Men han har iallafall äntligen pratat med företaget och jag ska dit på möte på fredag. Han sa att han hade avsatt en timme, det låter ärligt talat rätt mycket. Jag menar jag har ju arbetsprövat där redan, det känns inte som att det är så mycket att planera, jag får hänga på när de visar mig arbetsuppgifter och försöka få grepp om verksamheten allt eftersom. Känns som man borde kunna ordna en överenskommelse på en kvart och så kan jag börja direkt. Men nej, sen ska jag tydligen också skriva en handlingsplan tillsammans med AF-mannen vid någon senare tidpunkt. Undrar om jag ens kommer igång före jul... Jaja, det var ju skönt att det börjar röra lite på sig ändå.

Åh, jag är sååå kaffesugen idag. Drack en kopp imorse och har försökt hålla ut, men nu gav jag upp och gjorde lite presskaffe. Har bakat en mjuk pepparkaka också, underbart! Sen har jag tvättat och diskat och suttit en jäkla massa vid datorn, ibland känner man sig som ett svart hål som bara suger in bokstäver från skärmen.

Min yngsta ringde igår, han hade fått resultatet på högskoleprovet, 1,9. Jag är jätteglad för hans skull. Han har precis bytt till mitt efternamn också, det är ett ovanligt namn som bara min släkt har så jag tycker det är roligt. Och pratade med min mamma nyss, hon ska få 79 000 kr retroaktivt för en omräknad pension, plus att hon nyligen ärvde 30 000 efter nån gammal farbror. Universum verkar vänligt inställt till mig och mina närmaste just nu. :)

Den stora frågan är om jag ska bege mig ut en stund nu, det har slutat att snöa och klockan är bara halv 3. 

Lyssnar på sentimentala kärlekslåtar och tittar på våra blommande orkidéer.

Balansövning

Nöjd känsla. Lite hopdragen i maggropen men annars en nacke som håller upp huvudet.

Lyckades chocka min psykolog idag, berättade hur smidigt det gått när jag träffade min mamma häromdagen och hennes nya öppnare attityd. Det har ju inte precis varit det genomgående temat tidigare, om man säger så. Samtidigt känns det inte som att mitt liv hänger på det. Jag är glad men inte överväldigad, så mycket betyder det inte för mig nu. På ett sätt är det lite synd att det inte kom för några år sedan då det verkligen hade betytt något. Men hursomhelst, skönt att känna sig lagom oberörd, tillräckligt låg tyngdpunkt nu för att hålla sig upprätt även om hon ändrar sig tillbaka.

Har varit hemifrån hela dagen, känns bra. Först fikade jag en lång stund hemma hos C, hon som har världens mest entusiastiska hund, den kryper nästan ur skinnet av glädje när någon kommer och hälsar på, man blir glad bara av att se den. Sen var det ingen idé att gå hem, så jag gick en minisväng på stan innan jag skulle till psykologen. Och sen ner till Friskis&Svettis för jympa. Märker att jag föredrar manliga jympaledare, det är inte så trassliga stegsekvenser och mer raka rör. Idag bytte jag t.o.m. om i omklädningsrummet istället för att gömma mig på toa. Har pratat med båda mina barn och S på telefon, och Mannen förstås. Sträckt ut tentakler, orkat engagera mig.

Nu är det 7 månader sedan jag senast skadade mig och var inlagd, så jag fick en 7:e berlock till mitt armband, ett yin-yang-märke. Det känns så passande, ljus och mörker, en mörk plats i ljuset, en ljus plats i mörkret, att leva med motsatserna i helheten.

Familjeband

Träffade min mamma igår. Hon och en väninna brukar åka på spa varje år och jag tog tåget upp och åt lunch med henne. Det gick kanske bättre än någonsin. Hon verkade uppriktigt glad att se mig och småpratet flöt på. Hon verkade ha det bra. Efter ett tag vågade hon t.o.m. börja fråga om hur jag mår, vad jag fått för diagnos och behandling, varför jag tror att jag blivit dålig, allt sånt som hon bara vågat beröra ytterst ytligt förut. Och en liten lektion i familjehistoria - att min farmor högst troligt hade återkommande depressioner visste jag, men tydligen var min mormorsfar jättesjuk. Min mamma visste inte exakt vad som var felet, bara att han var "helgalen" och satt på Säter i åratal tills han dog. Där ser man.

Hon ville absolut ge mig en present, de hade fått en rejäl bonus i spabutiken för att de är stamgäster, så vi shoppade loss, jag fick ett rätt snyggt set tvålpump och tandborstmugg och en rosendoftande kroppslotion. Gulligt av henne.

Gick gångvägen längs stranden från stationen till spahotellet, en bra bit. Kulingväder, saltlukt, vågor, måsar som envist försökte flyga i motvind. Rensad hjärna.