Bedömningpunkter

Hade energi imorse men nu är jag lite sur på livet. Eller jag vet inte. Jag mår för bra för att må dåligt och för dåligt för att må bra. Men jag är inte avtrubbad, på något konstigt sätt känner jag allt samtidigt. Jag minns hur det är att vara riktigt upp eller riktigt ner, eller i blandtillståndet från helvetet. I minnet lever jag igenom det igen. Det känns inte "fint", det känns som om jag förväntas städa bort det och glömma, men att glömma skulle vara att döda mig själv. Ibland får målet inte vara att undslippa all ångest. Jag känner mjuka och nöjda dagar också, många, vet att Bregottreklamens ängar finns. Men jag kan inte leva upp till normalitetens krav. Jag är bättre men inte bra.

Problemet kanske ligger i att se det som en dikotomi, bra-dålig. De flesta kan nog hålla med om att det snarare ligger på ett spektrum. Kanske i två eller t.o.m. tre dimensioner. Men sedan när man har med vården eller myndigheter att göra ska det reduceras ner igen till något som ryms på blankettens framsida så den kan scannas in av inläsningscentralen i Östersund, alternativt är kortfattat nog för att man ska orka skriva in det i journalen.

Jag är rädd för alla bedömningar, för de låtsas på ett självklart sätt kunna definiera vem och vad jag är, fast de aldrig kan det. Det känns som om jag måste slåss hårt för att bevara min integritet inför mig själv.

(Inte för att jag ska granskas av någon myndighet just nu, det är mer minnen som lever kvar och framtida farhågor, plus läkarbesöket i nästa vecka.)

Sittben

Orkar jag blogga ikväll? Orkar jag låta bli att blogga ikväll? ;)

Jag har haft det trevligt idag med min mamma. Hon frågar hur jag mår och lyssnar på svaret. Kors i taket.

Det är skönt att kunna bara sitta på tåget i över en timme utan att göra något. Inte lyssna på musik, inte mobilsurfa, inte läsa. Bara sitta.

Det är skönt att känna sig som sig själv. Se sig själv i dagsljus med alla skavanker, ändå säga "inte så illa". Det är så mycket mer jag kunde/borde vara. Utåtriktad engagerad ansvarstagande. Just nu orkar jag inte. Det jag orkar är att uppta min lilla plätt i universum och bara sitta.

Mellan varven är hjärnan dock upptagen av att fundera över mina år inom psykvården. Ett decennium, grovt räknat. Jag skulle velat ha någon utomstående att spela tankebadminton med, alla tankar och känslor och kvarblivna intryck och gåtor. Det är - inte precis ett trauma, eller bara delvis ett trauma, men ett berg av starka upplevelser som jag inte klarar att bara ignorera "nu pratar vi inte mer om det, nu ser vi framåt, nu koncentrerar vi oss på det friska, nu ska vi inte älta, tänk positivt, var för helvete inte så introvert ditt jävla miffo". Jag vill inte enbart må bra, jag vill också förstå, och då behöver jag tänka även de tunga tankarna.

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Självhävdelse?

Bromsen slår till och tröttheten slås på. Kanske är det mest avslappning, allt är gjort och där finns inte mycket kvar att tänka på. Mest vardag, hänga tvätt och icke-spännande tv, slösurfandet som finns på en knapp armlängds avstånd. Under ytan tonar långsamt fram ett åskmuller. Får jag känna sorg? Sorg utan att bli tolkad och missförstådd? Sorg som inte är en tragedi utan en summering av vad som blev och vad som inte blev. Får jag ha min sorg på mitt vis så känner jag mig ändå trygg.

Försöker trevande ta till mig positiva saker från kära vännen L. Det är inte min paradgren, att ta emot beröm, men jag kämpar väl, med svetten i pannan. Och jag känner mig upplyft av att få prata och lyssna.

I vårt samtal nämndes ordet integritet, och tankarna spann vidare på det. En gång i tiden har jag sprättat upp, eller låtit sprättas upp, mitt själv. Nu finns ständigt tvivlet: är jag hel eller spelar jag bara? Håller jag på min integritet eller är det bara uppblåsthet? Med myrsteg tillåter jag mig att lita på att mina ben bär, tunna ben som bara tillåter myrsteg. Men riktningen är framåt, så mycket kan jag erkänna.

Jag tänker begära ut journalen från det senaste året. Måste bara hämta andan lite först.

Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.

Framtidssmula

Som togs upp i en kommentar så har jag en plan... jag ska inte ha något med psyk att göra från mitten av juni till mitten-slutet av september. Tre månader utan terapi eller läkarbesök eller inläggning. Tre månader att leva, så gott jag förmår, som en vanlig människa.

Jag kan inte blunda för att saker kan hända som kullkastar allt, men jag tror ändå att min plan betyder något, stärker mig i viljan att vara något mer än ett psykfall. Jag ska inte vara ansvarslös, ska ta mina mediciner eftersom de hjälper, ska försöka hålla fast vid sådant som håller mig balanserad. Men jag ska tillåta hålet som frånvaron av psyk lämnar vara en fri och luftig glänta där solen får titta in.

Värdering

Spammar min egen blogg, men jag är inte uppvarvad idag, jag lovar. ;) Bara glad och lättad. Att det gick över den här gången också. Att jag slipper vassa tankar och piller-tankar, de är en sån börda att bära på.

Ska vara ensam tre dagar denna vecka, Mannen ska iväg. Det känns ok, jag vet att jag inte kommer att göra något dumt. Att ha den vetskapen är guld värt.

Har handlat mediciner för 1643 kr idag, plus att jag fick en sjukhusräkning på 2160 kr (den täcker inte hela tiden heller). Ändå känns det befogat, det har kanske räddat mitt liv. Mitt liv är värt mer än fyratusen spänn. Att kunna känna det, det är stort!