Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Morgongåva

På något sätt känns det skönt att vara vaken. Av gammal vana tror jag. Det är lättare att relatera till hon som sitter uppe i soluppgången än hon som sover 12 timmar, fast det senare kanske är nyttigare för mig? Även om det också väcker tankar som inte är så bra så gör det välbekanta något med mig, en sorts lättnadens suck över att fortfarande vara jag.

Det sagt så ska jag försöka lägga mig en stund igen, det lär bli en lång dag.

Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Talangjakt

Idag känns det som om våren tagit slut och försommaren tagit över. Nåja, i några dagar iallafall. Jag har luktat på nyutslagna syrener och ätit kulglass.

Åh, vad jag önskar att jag vore speciell, talangfull, värd att beundras. Men jag önskar det tydligen inte tillräckligt för att gå ut och göra något beundransvärt. Hmm. Jag gjorde en liten insats för 10-15 år sedan, men det är över och glömt (åtminstone försöker jag glömma). Nu sitter jag bara här som en icke-vis buddha och mediterar över tomheten. Nej, jag känner mig egentligen inte tom inuti, mer tom utanför. Svävar i rymden.

Skit också, på sista tiden har den här beiga tillvaron börjat störa mig mer och mer, men jag orkar inte göra något åt det.

Det är åtminstone försommar.

Självbild

Klarvaken 05.58 imorse. Är nog lite på spänn för resan, på ett trevligt sätt. Orosmolnet just nu är tågtrafiken i "snökaoset", verkar vara växelfel och urspårningar och elände. Vi ska dessutom till Helsingborg för att byta, tror det får bli ett tidigare tåg dit än det som står på biljetten, vill inte bli frånåkt. Får hoppas det går på samma biljett, men skit samma, bara vi kommer dit vi ska. Kanske bäst att ladda upp med vatten och müsli-bars, ifall vi blir stående på någon slätt i Halland. Vinter, suck.

Det känns som om något lurar i min kropp. Viskar, en spökröst, ogripbart. Plöstligt undrar jag vem och vad jag är. Återigen. Inte på det vardagliga planet, jag vet vilken tröja jag vill sätta på mig på morgonen, jag vet vilka relationer som är viktiga för mig, jag vet att jag är svag för att shoppa och stark i att vara ärlig mot Mannen, jag vet att jag kan ha fördomar mot politiker men är öppen för människor som bryter mot normalnormen, jag vet att jag hellre kompromissar än slåss, och att jag är blandat logisk och korkad beroende på situationen. I stort sett kan jag leva med mig själv. Men frågeställningen ligger på ett djupare plan. Jag är inte övertygad om existensen av en övernaturlig själ, men låt oss använda själsbegreppet. Den grundläggande identiteten, individualiteten. Finns det något mer för mig att upptäcka, avtäcka? Inte kan resan vara slut här?

Framåtlutad

Mannen jobbar och jag gick och tränade idag igen. Oj, sån träningsvärk jag kommer ha imorgon. Men jag måste verkligen se till att gå någorlunda ofta så jag märker framsteg, annars lägger jag säkert ner det igen om jag känner mig själv rätt.

Snart nyår. Borde ändra på något. Hitta mig själv. Om det finns något att hitta. Jag har redan konstaterat att jaget mer är en flytande mosaik på vattnet än en fast punkt. Men en drömmer ju ändå om att hitta den där platsen där en känner sig vara rätt.

Award från Resa med borderlinespöket

Jag brukar inte ta emot awards, men idag gör jag ett undantag. Ett varmt tack till bloggaren bakom Resa med borderlinespöket, som är en djupt mänsklig berättelse om livet när allt inte går som på räls.

Vinnare av Beautiful Blogger Award ska:

Kopiera bilden och lägga den i ett blogginlägg

Tacka och länka personen du fått awarden av

Skriv 7 saker om dig själv

Ge vidare awarden till 7 bloggare

Sju saker om mig själv:

1. Jag har alltid känt mig utanför. Inte varit mobbad, bara subjektiv känt mig utanför klubben. När sedan flera psykläkare kallat mig "ett underligt fall" fick jag det bekräftat, jag är t.o.m. en konstig galning. 
2. Även fast jag har varit gift en gång förut och sambo en gång (förutom småflirtarna) har jag egentligen aldrig varit riktigt kär förrän jag träffade Mannen.
3. Ofta har jag dåligt samvete över alla misstag jag begått som mamma (omedicinerad dessutom) men idag har jag ett jättebra förhållande till mina barn så något har jag ändå gjort rätt. Eller så har jag bara tur att de är så förlåtande.
4. Tillbringade flera år i en extrem sekt. De största psykiska såren har läkt, med hjälp av terapi från psykolog, vänner, bekanta på nätet och förstås Mannen. Vissa ärr finns dock kvar.
5. Jag längtar ofta tillbaka till pluggandet. Även om jag hade blivit en usel läkare med min stresskänslighet. Men att ha en tillvaro som kretsar kring att ta in kunskap, hur underbart är inte det. Önskar att jag vore femton år yngre (och kunde läsa en bok).
6. SÄPO har förhört mig. De var snälla.
7. Fortfarande går jag på helspänn, bevakar mig själv ifall något obalanserat tillstånd skulle inträffa. Och kanske kommer det att vara så resten av livet. Har man väl förlorat tilltron till sig själv är den svår att återvinna.

Alla som brukar kommentera här har läsvärda bloggar, jag mäktar inte med att välja. Men den som känner för att berätta sju saker om sig själv får en award från mig. Ja, just du!

Utklädningkläder

Väntar på att herrarnas skidstafett ska börja. För att inte vara ett sportfreak uppskattar jag sport lite för mycket. Utmärkt sätt att döda tankesnurr. Vem kommer först uppför backen, liksom, livet i sin mest basic form.

Kan inte låta nog vara nog. Jag borde vara lyrisk över att leva så här jämförelsevis ångestfritt. Lägger mig ner och somnar gott på kvällen utan kemisk assistens, bara det. Och ändå... (äsch, det här har jag ältat om och om igen) jag undrar hurdan jag är om man skalar bort alla piller? Är det jag som är lugn, eller är det medicinernas täcke som ger den illusionen? Har något ändrats, eller skulle jag återigen leva i virvelströmmarna om jag tog bort dem? Finns det något "verkligt jag"? Är jag sjuk eller bara missanpassad? Om jag skulle leva i "bara jag", skulle jag vara lika miserabel som förr, eller har jag utvecklats tillräckligt? Behöver jag flyga högt för att vara det där självet? Är mediciner fusk? Är smärta ädelt och karaktärsdanande? Missar jag något? Eller får jag något?

Jag misstänker att det ser glasklart ut för en utomstående. Utan mediciner: frekvent suicidal. Med mediciner: halvt om halvt normalfungerande. Ja, verkligen glasklart. Alltså väldigt svårt att förklara att ambivalensen ändå finns där.

Kan jag vara lycklig utan att vara lycklig? Räcker det med att vara jag? Är sjukdomssymptom jag? Vi bor båda i min hjärna, så hur drar man linjen?

Projektion

Tyst. Inte ens musik. Bara hushållsmaskinerna. Mikron, pling. Tvättmaskinen, beeep beeep. Kökstimern, bip bip bip. Lyssnar efter grannarna men ingenting. Det är inte särskilt lyhört här så det betyder inget särskilt.

Har pratat på telefon två gånger med Mannen som jobbar. Det är konstigt, vissa dagar tänker jag inte så mycket på att han är borta, vissa dagar saknar jag intensivt att ha honom i närheten.

Pratade också med en tjej jag lärde känna när vi delade rum på psyk senast. Hon mår bra nu och det känns upplyftande, vi ska ses snart. Skönt att prata med någon som inte är i konstant kris. Jag kan vara lite nedlåtande mot personer som ständigt mår dåligt, antagligen för att jag skäms över den krävande sidan hos mig själv. Jag vill inte vara den som ständigt springer runt och ropar "hjälp mig!", fast ibland är jag ju det. Svårt att acceptera sin inre fjortis. Eller treåring.

Clownfisk

Det är tre år sedan jag fick börja med lamotrigin, ett nytt kapitel. Flera "extra allt"-krascher men många bra dagar, att andas, känna avslappningen i kroppen, bara den där fjärilen i maggropen som aldrig försvinner, fast när resten av mig svävar kan den sväva i takt en stund.

Jag har inte vant mig.

Fortfarande känns det inte som en rättighet utan något som kan tas ifrån mig när som helst. Utom de dagar då jag tar det för självklart och som om det aldrig varit annorlunda, det är då jag blir oförsiktig.

Men lite oöverskådligt är det. Det vanliga som känns ovanligt. Alla minitoppar, fler än förr (varför?) Svackorna som är vedervärdiga som alltid men försvinner på ett kick. Var finns det ett jag i allt detta? Är det kanske fel fråga, kanske är jaget inte nödvändigtvis en enda solid sten som ska letas upp, utan en mosaik, korallfiskar som simmar fram och tillbaka?

Jag känner mig inte identitetslös, inte alls, mer svår att få syn på. En synvilla i 3D.

Otålig

Kommer inte ifrån tanken att jag kanske inte är sjuk trots allt. Eller kanske har varit men inte nu. Eller kanske är det bara min personlighet, min visserligen störda men dock egna personlighet.

Ska inte gunga båten nu, tar mina piller morgon och kväll, låter bli (tror jag) att rymma till London. Men väntar på en uppenbarelse.

Frågelåda

Jag kanske inte alls är bipolär. Eller något alls. Kanske fastnade jag bara i dåliga vanor som jag nu mestadels har kommit ifrån. Och lite trauma och sånt. Och blir lite ledsen ibland och glad ibland men vem blir inte det? Tänk om det bara är ett rent sammanträffande att jag blivit bättre på senare år och att jag har ätit mediciner, kanske hade det blivit ännu bättre utan dem? Tanken på att jag förgiftar mig. Det behöver ju inte märkas genast. Tanken på att jag inte är mig själv så länge jag tar personlighetsförändrande kemikalier. Tanken på att hur vet man att man är sig själv?

Och hur vet man om man snackar skit?

Bra

Känner så gott som ingenting konstigt. Neuroleptika är en västanfläkt att sätta ut jämfört med t.ex. SSRI.

Bra onsdag. Sov på förmiddagen, Malmö därefter. Gick och gick och gick. Klappade enorma träd i Kungsparken. Till slottet med en dygdig tanke om att vara kulturell, men väl där tänkte jag icke-korrekt "jag skiter i Sydafrika" och gick frivolt och fikade istället.

Vad gör man nu när man mår bra? Intellektuellt är jag inte så nöjd med mitt liv, men känslomässigt är det en jävla räkmacka jag glider runt på. Det är inte bara oftast frånvaro av elände, det är närvaro av lycka. Det finns förstås fortfarande sånt som skymmer solen, framför allt avsaknaden av tankemässigt fokus. De små liven leker kurragömma med mig, tanken här, tanken borta, tanken här, tanken borta. Att skriva ett sånt här litet banalt inlägg tar en halvtimme t.ex, jag måste läsa om och om igen vad jag skrivit. Att maskera det tar mycket kraft. Allt utom att leva i min kokong tar mycket kraft. Kanske det blir bättre när jag nu slutar med neuroleptika, en förhoppning åtminstone att mer dopamin ska göra susen. Kanske får jag nöja mig med min roll som lycklig idiot. Bra så.

Dilemma

Ska gå till Coop och hämta ett rek. Journalutskrifterna. Nu känns det lite läskigt.

Tänk om jag egentligen är helt frisk och alla psykbesök och mediciner varit helt i onödan? Ja, så går tankarna idag... Borde jag sluta ta medicinerna och se efter vem jag är därunder? Idén känns så lockande trots att jag någonstans inom mig vet svaret. Jag har ju testat några gånger förr. Men kanske var jag bara inte tillräckligt beslutsam och viljestark? Tron kan försätta berg, sägs det. Samtidigt har jag lovat Mannen att inte göra om det. Samvetsfråga.

Självhävdelse?

Bromsen slår till och tröttheten slås på. Kanske är det mest avslappning, allt är gjort och där finns inte mycket kvar att tänka på. Mest vardag, hänga tvätt och icke-spännande tv, slösurfandet som finns på en knapp armlängds avstånd. Under ytan tonar långsamt fram ett åskmuller. Får jag känna sorg? Sorg utan att bli tolkad och missförstådd? Sorg som inte är en tragedi utan en summering av vad som blev och vad som inte blev. Får jag ha min sorg på mitt vis så känner jag mig ändå trygg.

Försöker trevande ta till mig positiva saker från kära vännen L. Det är inte min paradgren, att ta emot beröm, men jag kämpar väl, med svetten i pannan. Och jag känner mig upplyft av att få prata och lyssna.

I vårt samtal nämndes ordet integritet, och tankarna spann vidare på det. En gång i tiden har jag sprättat upp, eller låtit sprättas upp, mitt själv. Nu finns ständigt tvivlet: är jag hel eller spelar jag bara? Håller jag på min integritet eller är det bara uppblåsthet? Med myrsteg tillåter jag mig att lita på att mina ben bär, tunna ben som bara tillåter myrsteg. Men riktningen är framåt, så mycket kan jag erkänna.

Jag tänker begära ut journalen från det senaste året. Måste bara hämta andan lite först.

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Själsupplevelse

Nu framåt kvällen sätter rastlösheten in. Känslan av att något måste hända, och att detta något med nödvändighet måste vara något annat än det man just håller på med. Är dessutom lite trött och orkar inte ta itu med något på riktigt.

Längtar till imorgon. Fasar för imorgon. Ska tillbaka till psyket. Det troligaste scenariot är att jag får träffa läkaren och blir utskriven. Nu när jag varit hemma på permis ett par dagar känner jag djupt hur mycket hellre jag är hemma. Och det borde ju gå, även om jag bara varit hyfsat stabil i två dagar så kan jag inte bara gå där och skrota och vänta på att något elände eventuellt ska inträffa. Men så kommer då den där skrockfulla rösten fram och kraxar om alla tidigare gånger jag misstagit mig på min sinnesjämvikt. Jag vet att Mannen litar mycket på att jag själv vet vad jag behöver, tyvärr känner jag mig inte alls lika övertygad. Nåväl, jag får sova mycket inatt så det går fort, vill bara ha ett slut på detta.

Efter-psykbryts-sorgen börjar infinna sig. Inte depression, men ett vemod över att saker blivit som de blivit. Idag känslan av att antagligen inget avgörande hade kunnat göras annorlunda, jag har fått stöd, jag har fått mediciner som funkat temporärt och tagit bort det mest akuta, jag har inte tvingats till något. Ändå har det varit så plågsamt (och någon dag då och då, himmelskt). Förvirringen. Vad i allt detta jag upplevt är jag? Vill ha min själ tydligt inringad, i en låda, kanske en brudkista från Ljusdal. Inte dessa spretiga trädgrenar som hela tiden växer och vissnar. Nej nej, jag vet att en låda inte vore bra för mig, hårt och begränsande, jag vet att jag ska sträva att efterlikna trädet. Det är mycket jag vet att jag borde.

När jag känner mig feg och karaktärssvag upprepar jag som ett mantra: jag har iallafall slutat röka. Har man slutat röka är man någonstans en god människa, eller hur Aftonbladet? (och det var 25 år sen men det räknas väl ändå?)

Högmod

Nackdelen med att vakna kvart över två på natten är att man måste visa hänsyn mot de sovande, inget buller, inte skrapa stolen mot golvet, vakta vid mikron så jag kan ta ut muggen med mjölk precis när räkneverket når noll för att undvika explosionen av pipljud. Nu är det inte särskilt lyhört där vi bor, tack och lov, det är kanske mer en känsla. Det är okej att jag är vaken, bara jag inte väcker. Jag blir nöjd att jag, nattpigg till trots, kan tänka på de sovande, att de existerar i min värld.

Vad som existerar för övrigt? Kände att jag behövde havrefras, och kaffe till efterrätt. Det är fortfarande mörkt ute (förstås), jag är girig som önskar mig en soluppgång, men den kommer väl. Jag läser ytterligare ett par kapitel i Vansinnet och säger mig att jag är inte sjuk, inte sjuk på det sättet, det kan ju vem som helst se, och så absurditeten i att om fyra timmar ska jag inställa mig på psykavdelningen. Jag har 15 minuter kvar att se av True Blood som är ungefär lika sannolik som livet självt (helt beroende förstås på vilket liv man lever och hur många människor omkring sig man räknar in i det där livet). Har inga lättstartade önskade hemprojekt just nu, det jag vill är sånt som involverar att flytta tunga möbler till någon obefintlig fri yta där de kan slipas och målas om, vilket realistiskt sett aldrig kommer att ske, om vi inte magiskt får en gräsmatta här på övre våningen att hålla till på. Alla påslakan är visserligen skitiga, brukar tvätta dem nere i den stora maskinen i vår gemensamma tvättstuga, men till nöds går det ju utmärkt att köra några i vår egen tvättmaskin, fast återigen så är det natt och då gör man inte sånt. Och inte behöver jag något lakan just nu ändå. I värsta fall får jag väl gå och köpa nya. ;)

Ibland sätter jag en ära i löjliga saker som knappast uppmärksammas. Som nu, jag har varit noga med att inte ta någon av de Stesolid som skickades med mig när jag gick på permis, vill kunna lämna tillbaka den orörda påsen och framstå som en icke-knarkare. Vilket jag i och för sig är, har aldrig haft problem med vanebildande piller, men det känns så viktigt för mig att framhäva det. Kanske en rest från dagarna med borderline-diagnosen då det antogs både ett och annat om en. Inte för att bipolära direkt är mindre benägna att självmedicinera, det är mer en arrogans från min sida, ett sätt att urskulda självskadebeteendet.

Det var riktigt trevligt att träffa min mamma och hennes man igår. Hon bjöd på fin lunch när det nu var vår bröllopsdag och allting, och hade med sig fryst röding och kakor. Mannen kommenterade att hon blivit riktigt omtänksam och jag tycker det stämmer, hon närmar sig på det sätt hon kan, med materiella ting, men det finns känsla bakom.

Rastlös. Men jag har ett par program jag tänkte installera på datorn. Alltid lika spännande.

Tanketröskar

Försöker läsa era bloggar men hakar upp mig, ord in där och ut där. Och ja, jag vet att det inte är någon ödesbestämd plikt att bloggläsa, det är mer ett tecken för mig själv att allt inte är lugnt. Av och till har jag attacker av skräckbilder i skallen, dumma impulser också, ångest över den jag är eller tror mig vara. Resan rullar på repeat. Jag är rädd för att jag har förstört för de andra, trött på att vädra min smutsiga byk inför människor bara för att jag behöver förklara varför jag inte jobbar och varför jag sitter och stirrar frånvarande vid matbordet. Även om ingen visar att de tar illa upp så svider det att känna sig onormal, inte bara onormal i jämförelse med andra utan framför allt onormal i jämförelse med mig själv. Jag har haft en del roliga stunder på resan, det känns sorgligt att jag inte orkar med. Att behöva anpassa sig. Jag vill inte anpassa mig.

Orkar inte hålla ihop tankarna som sliter och drar åt olika håll. Ska kolla om Mannen kan hitta på något vettigt att göra, jag behöver en projektledare just nu.