Lås

Väntar på att förmiddagen ska gå. Mannen ska få sova ut först, men jag är otålig över att få komma hem en sväng. Får inte sova hemma, men dagarna denna helg går bra.

Jag är rätt normal tycker jag. Sover pillerfri, inget lugnande på två och en halv dag. Lite hetsig angående heminredningsprojektet. Har rensat ur tre stora byrålådor och bytt placering på skrivbordet i extrarummet. Hoppas på att idag kunna köra bort det gamla köksbordet och åka till Ikea och köpa nytt. Jag tror det ligger en besvärjelse i det. Bygga nytt, bygga framtid, tid framåt då jag ska finnas med. För hundraprocentigt fri är jag inte från självmordsimpulserna, även om det är på ett ganska abstrakt plan just nu och inget att larma om.

Ett kännetecken för den avdelning jag ligger på är att de i många, många år haft olåst dörr även när de tvångsvårdat folk. En symbol för åtminstone ett försök att ha ett humanistiskt perspektiv på vården (därmed inte sagt att de alltid lyckats). Men nu är den eran över; fr.o.m. igår är det låst. Påbud från överheten. Personalen verkar inte särskilt glad. Och jag tycker inte om instängdhetskänslan.

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.

Ghostbusters

Har varit lite trött idag, sov en stund mitt på dagen medan Mannen lagade mat. Det känns lite lustigt men trevligt att sova mycket utan att vara deprimerad. Jag har inte varit deprimerad på många månader nu. Ångest ibland, upprörd, stirrig, men nej, inte nedstämd på det sättet. Blev påmind om självmordsspöket i en konversation med en vän, men det är just ett spöke nu, något halvt genomskinligt som skymtar i ögonvrån när månen skiner men snabbt går upp i icke-materiella atomer. Inte en tremeters staty i svart marmor som när som helst kan väckas till liv.

Vilken lättnad det är att inte leva under dödshot! Sedan hur länge det varar... men det spelar ingen roll idag.

Verklighet

Varning: självmord, våld och äckel.

Känner mig som en asgam. Impulsen tog överhanden och jag tittade på videon man absolut inte borde titta på. Jag är inte helt empatilös, jag känner in i märgen sorg. Men man är så snabb att dra paralleller till sig själv, det är ju däråt mina fantasier har rört sig, "Det där skulle du klara."

Det lagras på annat. De döda kroppar jag sett nedmonterade och deltagit i att montera ner. Den gången då jag var 14 och min mamma dejtade en polis, vi fick gå in på polismuseet efter stängningsdags, även in på avdelningen med 18-årsgräns som bl.a. innehöll bilder från brottsplatser, människor som med hjälp av andra eller på egen hand mött döden med pistol, yxa, frätande syra, dynamit... Trots allt är det helt annorlunda att veta att det här är på riktigt, ingen reser sig upp och torkar av sminket.

Jag minns inte att jag drömt om det efteråt. Det kommer i mina dagdrömmar istället.

Utgångspunkt

Bättre idag, någon sorts återgång till normaliteten. Det var inte så farligt ändå, jag tappade inte kontrollen helt varken uppåt eller neråt. Borde vara en uppmaning till mig att ta de sabla medicinerna, de gör ju skillnad.

Lite extra introvert blir jag när saker har hänt i min skalle. Funderingar på vad som har varit, vad som skulle ha varit om inte om hade varit. Idag är det inte så destruktivt och bittert, idag är jag mer glad över vad jag klarat av och vad jag sluppit ifrån.

När jag var yngre var jag aldrig suicidal, utom några vaga orealistiska tankar i yngre tonåren. Jag kunde må fruktansvärt, förlamande dåligt, men jag tog inte nästa steg ens i tankarna. Det kom runt 35, och plötsligt var allting möjligt. Ospecifika tankar blev mer fokuserade planer blev halvdana försök blev planer för mer än halvdana försök. Jag balanserade på kanten med ena foten utanför. Jag satte tillbaka foten på marken. Mörkret dök upp ett par gånger till när jag kollapsat mig själv, men då bad jag om hjälp innan något hade hänt. Visst, hjälpen var mest att vara instängd och förvarad, men det hjälpte ju.

Att jag skriver om det ändå så här efteråt är att jag inte är fri från upplevelsen. Ett stråk av PTSD kanske - jag har ju trots allt upprepat befunnit mig i en livshotande situation. Har flashbacks ibland, men att jag pratat och skrivit om det gör ändå att det känns uthärdligt.

Kanske hamnar jag aldrig där igen, kanske gör jag det. Den som lever får se.

Vakendrömmar

Blev lite mindre sömn i natt, 5 timmar. Jag tittar tvångsmässigt på klockan när jag lägger mig och när jag vaknar, är så van att föra in antalet timmar i min humördagbok så jag vet alltid. Kan t.o.m. uppskatta hur mycket tid som går åt ifall jag vaknar mitt i natten. Ja, tvångsmässigt som sagt.

Iallafall. Var följdaktligen ganska rastlös i morse, som jag brukar vara när jag sover lite. Gick till Överskottsbolaget, fast jag hittade inte så mycket som roade mig, tvål och tandtråd och sånt bara. Fick åtminstone en timmes promenad i ganska kall blåst, har tagit fram vinterjackorna nu. Brrr.

Så,  nu sitter jag här i en kombination av rastlöshet och brist på konstruktivitet. Det är ingen idé att rensa garderober, de kläder jag har nu vill jag ha kvar. Städa är jag trött på. Skriva en massa nonsens på olika forum är jag också trött på. Skulle kunna åka till större staden, men har använt upp min shoppingkvot för de närmsta två veckorna, jag har redan varit på kulturhuset häromdagen och det övriga fåtalet sevärdheter ligger utanför centrum eller så bryr jag mig inte om dem idag. Synd att jag inte har kvar att researcha hotell i Malmö, det hade varit en perfekt sysselsättning, men det gjorde jag ju redan för flera veckor sedan. Vill inte måla. Vill inte fika. Vill inte prata i telefon. Vill inte vill inte vill inte.

Vill: känna något extremt. Är jag för inlindad i kemisk dimma nu? Något som lömskt, omärkligt smyger sig på?

Under hela promenaden gick jag och funderade på självmordsmetoder, detaljer, för och emot. Obs! Jag är inte suicidal just nu!! Det är en sorts tröst. Avgrunden väntar om jag behöver den.

Smärttröskelstest

Sovit oroligt och kort. Inte så konstigt. Men jag vill inte gräva ner mig i fluffiga täcken och Enya. Det som gör ont måste få göra ont. Annars är det delar av mig som inte får finnas, och jag har levt tillräckligt många år med att inte vara acceptabel som jag är, en del av min galenskap ligger där. Jag bryter inte ihop, jag springer inte till Coop och köper en kniv, jag börjar inte knyta snaror, jag ser inte spöken i rummet. Jag har bara smärta som en glödande vit boll i bröstet.

Fast visst dyker flykttankarna upp. Köpenhamn, ett annat land, en annan hjärna, slänga medicinerna. Det ligger en sorts njutning i att känna att jag kan kontrollera det, notera fantasierna men kunna jonglera med dem utan att tappa en boll.

(not till Mannen: jag åker kanske till Malmö på måndag för lite distraktion och för att betala hotellet, men värre än så blir det inte ;))

Regn över helgen, men nästa vecka ska det bli klarare. Kanske gå till stranden igen, kanske en annan skogsvända. Andas.

Försvarsmakt

Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.

Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.

Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?

Med-beroende

Mer om mitt beroende:

Ja, beroende är jag. Även om vi inte aktivt gör något tillsammans utan sitter framför varsin dator i varsitt rum så blir jag lugnare bara av att veta att Mannen finns där. Tänk att vi träffades! Det var under så otroliga omständigheter. Och att jag envist höll kontakten, och att han öppnade upp sitt hem och hjärta för någon som just kommit ut från sin första långa psykvistelse och hade noll koll på allt. Nu tror vi att vi kan varandra utan och innan, och så dyker någon ny sida upp. Även om det är tryggt så tröttnar jag inte.

Han har jobbat inatt, nu väntar jag på att tiden ska gå så jag kan ringa honom när han har sovit.

Jag tror att han riktigt bokstavligen har räddat livet på mig. Varit min sista livlina. Ett förtroende som höll när allt annat fallit undan och slutet bara var en repstump bort. Ett minne som fick mig att slå 112 när tablettkartorna tömts. En anledning att att acceptera smärtsam och ofullkomlig hjälp, som ändå någonstans hjälpte. Ett tålamod som väntade in mig, väntade in en långsam vändning. Många, många, många skratt. Kärlek.

Eftertänksamhet

Själva processen att skriva något är så mystisk, så fort jag börjar tänka efter, målmedvetet söka efter orden, så säger det stopp. Det måste vara ett mått av kaos inblandat.

Jag vaknade vid 5, vråltörstig av en lätt bakfylla, det fanns trevligt nog också några jordgubbar kvar att återställa blodsockerhalten med. Så nu mår jag bra. Hann se en underbar röd soluppgång.

Det kändes så rätt att fira. Vi satt med våra jordgubbar på balkongen och hade dragit ut golvfläkten (inköpt på Netto som har de bästa och sämsta prylarna i världen) så det blev en fin bris. Talade lite om hur stort det är att vi fortfarande lever båda två. Framtiden innebär någon sorts katastrof, vi är ju inte odödliga (mig veterligt), men vi har fått mycket värdefull tid. Framför allt kan jag känna att jag inte bara har överlevt utan att det dessutom varit värt att överleva, jag har fått utdelning på insatsen. Hur vet man om ifall man har haft tur? Att ligga på hjärt-IVA efter en överdos är inte så jävla tursamt, men att bli lycklig efter det är väl ändå otroligt mycket tur?

Minnesvärt?

Jag har ätit en stor tallrik jordgubbar, koncentrerat solsken, och druckit kaffe i min rosa muminkopp.

Är lite stirrig, för nu har Mannen rest iväg. Jag oroar mig för honom när han inte är i närheten, som om jag skulle kunna beskydda honom från allt. Det är ingen extrem ångest, vi kan stå på egna ben båda två, bara en längtan.

Vill inte bli dyster nu, men jo, det blir jag ändå. Insåg att en årsdag närmar sig. Normalt är jag inte en sån som håller koll, den allra närmaste familjens födelsedagar jo (fast min mammas får jag slå upp varje år). Vår bröllopsdag (urlätt datum att minnas). Årsdagar av tragiska minnen brukar förpassas ner till minnets dunklaste källarvåningar. Men en dag står ristad i sten av någon anledning. 12 juli 2007. Det var nära på allvar.

Men det är dags att besvärja trollen, ut med dem i solljuset! Fira det som faktiskt gick rätt den dagen, det jag är så oändligt tacksam för idag. På måndag ska jag skåla i min älskade champagne!

(för den som inte redan hört historien så finns den på
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/slutsats.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/kommunikation.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/patientbricka.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/rutinsysslor.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/vaktpost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ordlost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/stodperson.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/uppforandekod.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/gratdampande.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/hjarta.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/utslappt.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ps.html  )

Lovikkagarn

Mannen ska bort på jobb hela helgen. När han är borta ser jag spöksyner av hans kropp i soffan. Det finns de som skulle säga att det är ohälsosamt att leva i nära nog symbios som vi gör. De har knappast upplevt det själva. Jag skiter högaktningsfullt i sådana åsikter, vänder mig om och badar i kärlek.

Sorgen finns där ändå i att det inte räcker med kärlek. En mirakulös bit på vägen, ja, men inte ända fram för mig. Jag önskar att jag hade kunnat kramas ut ur alla svarta skuggor, men jag har känt mig djupt älskad och velat dö på samma gång. Långsamt börjar jag inse (på riktigt inse) att, förutom gammalt elände och trasiga känslor, så finns det nog verkligen en ostyrig komponent av fysisk malfunktion som slår igenom ibland. Jag har försökt prata bort och älska bort problemen. Trodde inte, egentligen inte, på medicinerna, som jag åt i en blandning av desperation och självdestruktivitet. Slutade med dem i trots, började med dem igen i panik. Stod ut med biverkningar och brist på effekt alldeles för länge. Tog över läkarnas åsikt om mig som ett konstigt fall. Ryckte närmast på axlarna när psykologen började ge upp hoppet om mig.

Om jag ändå verkar super-pillervänlig idag så är det för upplevelsen sedan fröken Lamotrigin och fru Litium kom in i mitt liv. Det har fortfarande förekommit några skrämmande platta fall, men en känsla av lugn har långsamt spridit sig emellan attackerna. Gradvis har jag erövrat känslan av att vara värdig att älska någon, för jag är inte längre övertygad om att jag kommer att svika och välja snaran.

Så går komplexa trådar ihop, bildar en väv, eller hellre en pågående trasslig stickning. Ett par mönstrade vantar som värmer under istider. Och Mannen är min röda tråd.

Återuppstå

(Om någon efterlyser lite ångest i denna blogg så kommer den här) 

Cirka 20 år sedan var det. Fröken Y ringde, sade att hon inte svarat i telefon för att hon varit inlagd på psyk. Jag hade lärt känna henne som en stillsamt vänlig studerande i konsthistoria. Psykiatrin var ett okänt område för mig, jag visste ingenting annat än att man skulle akta sig. (Min egen psykfallighet var på den tiden sammanträffanden, tillfälligheter, en konstig personlighet.) Att någon jag kände plötsligt skulle bli psykotisk var mig helt främmande. Antagligen syntes min osäkerhet när jag ringde på hennes dörr. Muskelryckningar, stelhet, talsvårigheter, en allmän känsla av frånvaro - jag tror hon fick rätt hög dos av Cisordinol. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, kunde bara krama om.

Snart var det någon som ofta och kraftfullt propagerade för att hon skulle sluta med medicinerna och använda alternativmedicin istället. Hon ringde mig en dag, förväntansfull på rösten, nu skulle hon och hennes nya pojkvän tillsammans ta farväl av sina mediciner.

Strax efter det reste jag bort i tre veckor. När jag kom hem mötte jag någon som sa hur hemskt det var, det som hänt med fröken Y, hon trodde visst att jag redan hört. Jag förstod så mycket som att fröken Y tagit livet av sig, detaljerna fick jag aldrig veta för jag kom mig inte för att fråga, annat än att hon hittats en vecka innan jag kommit hem.

Sörja på riktigt fick jag aldrig. Någon nära mig som jag var känslomässigt beroende av tyckte att sådana människor var ändå inte mycket värda, så det var lika bra det som skett. Jag stoppade undan fröken Y i en tidskapsel.

Här sitter jag nu i min psykfallighet och äter Cisordinol. Jag våndas med och för fröken Y. Vilken rävsax - en psykvård hon inte litade på, mediciner hon inte stod ut med - men utan medicinerna stod hon inte ut med livet.

Rytmfråga

Min dygnsrytm blev lite tokig idag. Normalt är jag faktiskt rätt bra på att hålla mig inom ramarna, men igår blev det halvsent innan jag tog mig för att gå och lägga mig, och sedan upp och väcka Mannen vid 6. Jo, visst klarar han att vakna själv, vuxna karln, men han är så otroligt morgontrött så jag hjälper gärna till, han gör så mycket annat för mig... När jag väl kollat mail och gjort ett gästuppträdande på mitt gamla hemforum gick jag och lade mig igen, och sov nästan fyra timmar. Fyra timmar mitt på dagen = klockan är över 22 nu och jag är inte alls trött.

Anledningen till denna fixering vid ämnet är att jag är väldigt känslig för sömnstörningar, bara en skruvad natt kan initiera en humörsvängning.

Just nu sitter jag här och närapå studsar. Pratade ett bra tag i telefon, först med en vän och sedan en annan. T.o.m. trevliga telefonsamtal kan jaga upp mig. Just den biten gör att jag fortfarande känner mig ganska störd. Får väl ta fram spikmattan.

Men jag ska ändå inte klaga. Så lugn och fin som jag oftast känner mig har jag inte känt på åratal. Det är fascinerande att leva utan självmordstankar.

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Tunnelseende

Igår kände jag mig rätt glad och milt rastlös, men jag flippar inte, det finns ett tak ovanför mitt huvud som stoppar upp rörelsen. Kunde gå ett par timmar på köpcentrat utan att handla, ett bra tecken, ok innan dess köpte jag nya glasögon, men det var en mer planerad utsvävning. Att se ut och att se ut, jag ser iofs hyfsat med de gamla, synskärpan i de nya är bara lätt justerad, men har haft det gamla paret i ett obestämt antal år, vet inte om de nya blir bättre utseendemässigt men de blir iallafall nya. Nytt är bytt. Min plan är att minska på kontaktlinsanvändningen för att vara lite snäll mot ögon och lite lite plånbok.

Dr B lät rätt glad i måndags när jag sa att jag inte ringde för att klaga den här gången, utan bara för att få ett recept. Och ja, jag är ganska klagofri så länge jag får göra allt i precis min egen takt, det känns som om jag navigerar i en smal farled och måste värja mig från alltför kraftiga distraktioner annars går jag obönhörligen på grund. Orkar knappt ens bry mig längre om att jag är totalt ospännande och inte att räkna med. Orkar inte hata mig själv, det får andra sköta i så fall.

Jag har skäligen lite att skriva om. Vaknade-gick upp-drack kaffe-skummade lokaltidningen på nätet... Det skulle bara låta som om det är synd om mig som har ett sånt smått tilltaget liv. Men jag är fortfarande så grundläggande tacksam över att vara i livet alls, och fullt upptagen med att hålla mig kvar.

Morgontrött

Redde upp (?) gårdagens magplask medelst stora lass av sprit, sex och socker. Är fortfarande ledsen men lite mindre svartsynt. Förutom den stora krisen i våras (då jag var inlagd fem veckor) har jag inte varit suicidal mer än i små parenteser på ett par år. Det är skillnad. Där tror jag att medicinerna faktiskt är effektiva.

Borde göra tråkiga saker som att städa, men energin är borta. Det får bli som det blir.

Dagsform

Ja, dagsformen är väl sådär. Sov en stund på eftermiddagen igår och sen en hel natt. Känner mig bakfull utan alkohol. Men självmordstankarna som började krypa inpå igår har backat lite igen, är nog inte så allvarligt utan bara ett eko av gamla tider. Mest känner jag mig pinsamt patetisk för att jag inte hanterar mitt liv bättre, och dessutom låter världen se det (och nu skriver jag givetvis om det här i bloggen, vadå drama queen). Trött. Självmordstankarna dyker upp som det ultimata flyktbeteendet. Känner ändå tillräcklig förankring, starka trådar till människorna och världen, för att låta det stanna vid fantasier.

Försökt skriva på lägesrapporten till min läkare, ska dit på tisdag, men den blir onödigt negativ så den får vänta tills måndag, kanske kan jag vara mer objektiv då.

Ska ändå försöka göra roliga saker idag, inte ge efter helt för svartsynen. Ägna mig lite åt en överraskning åt Mannen, gå på bio även om jag lär somna mitt i, köpa en blomma till mig själv för att jag trots allt lever.