Flykt

Mer och mer sällskapsliv. Mannens tyska barnbarn (jo det finns ett sådant också) har varit här i staden med sin mamma. Jag smet undan fredag och lördag men idag kände jag mig manad. Det varade dock bara ett par timmar eftersom de skulle åka hem sedan. Jag känner mig ändå hjärndöd nu...

Har trots motstånd tagit sömnpiller de senaste två nätterna. Jag sover så gott på Nitrazepam, utom om jag är helt uppvarvad eller ångestagiterad förstås. Vaknar avslappnad och behaglig efter 9-10 timmar. Antagligen för att det är en bensodiazepin = ajabaja att ta varje kväll, kan ge tillvänjning och beroende. Ska träffa farbror sommardoktorn på torsdag, undrar om jag kan be honom om Nozinan? Jag har kommit fram till att det är bra om jag har något på lut när sömnen börjar krångla, dels för att jag som många bipolära är extra känslig för sömnstörningar, dels för att jag har en massa nojor runt sömn och lätt hittar ursäkter för att inte sova.

Tänk om det räckte med att konstatera att man är irrationell för att ändra sig...

Kommande vecka har jag lite inplanerat, ska kanske träffa en relativt nybliven kompis, ska till frisören och som sagt till läkaren. Veckan efter måste jag ha för mig själv, låta de snurrande tankarna komma till ro. Veckan efter det blir det verkligen full rulle, jag åker bort hela veckan. Roligt men ack så påfrestande. Ibland får man betala priset för att ha ett liv.

Bedräglighet

Ibland när jag av nödtvång drar mig undan kontakt blir jag nästan manisk i att spotta ur mig foruminlägg och bloggkommentarer here, there and everywhere. Mitt kommunikationsberoende blir glasklart. När jag inte klarar av att möta folk öga mot öga, eller långa telefonsamtal, eller personliga mail, då vänder jag mig dit jag kan bli ignorerad, där ingen absolut måste bekräfta mig, där jag bara är en av alla knepiga personer i mängden.

Såg lite på TV2 om några engelsmän som begav sig till ett benediktinerkloster i sex veckor, där drar man sig undan världen i konstant samvaro med dussintals personer, dygnet runt. Det fascinerar mig lite. Att människor kan skydda min ensamhet, att jag kamouflerar min isolering genom att sträcka ut alla tentakler.

Egentligen har jag dåligt samvete när jag inte vill vara med. Någon kan bli ledsen. Numera säger jag ofta nej ändå, men lite av skuldkänslan finns där ändå. Det är fult att inte vilja vara med och leka.

Med-beroende

Mer om mitt beroende:

Ja, beroende är jag. Även om vi inte aktivt gör något tillsammans utan sitter framför varsin dator i varsitt rum så blir jag lugnare bara av att veta att Mannen finns där. Tänk att vi träffades! Det var under så otroliga omständigheter. Och att jag envist höll kontakten, och att han öppnade upp sitt hem och hjärta för någon som just kommit ut från sin första långa psykvistelse och hade noll koll på allt. Nu tror vi att vi kan varandra utan och innan, och så dyker någon ny sida upp. Även om det är tryggt så tröttnar jag inte.

Han har jobbat inatt, nu väntar jag på att tiden ska gå så jag kan ringa honom när han har sovit.

Jag tror att han riktigt bokstavligen har räddat livet på mig. Varit min sista livlina. Ett förtroende som höll när allt annat fallit undan och slutet bara var en repstump bort. Ett minne som fick mig att slå 112 när tablettkartorna tömts. En anledning att att acceptera smärtsam och ofullkomlig hjälp, som ändå någonstans hjälpte. Ett tålamod som väntade in mig, väntade in en långsam vändning. Många, många, många skratt. Kärlek.

Brist

Dricker rosa franskt bubbelvin i dricksglas (smala med små rosa prickar, men ändå). Verkligen tröstdrickande. Det är inte ens berusningen jag är ute efter, utan känslan. Vill inte vara ifrån Mannen ända tills på tisdag. Jag klarar mig, jag kan vara ensam, jag vill bara inte, inte när det gäller Mannen. Ja, jag är beroende. Ibland tror jag att den termen enbart används som något negativt, man ska inte vara beroende av någon eller något. Men berövar det oss inte ett sammanhang? Utan beroende faller samhället samman. Jag är oerhört beroende av de som jobbar på vattenverket och min eldistributör. Nu när jag har hittat en man som uppyller mina krav, är det då inte överlevnadsmässigt riktigt att vara beroende av honom och vilja ha honom kvar? Allt annat skulle ju vara självförstörelse.

Jag känner mig inte övergiven. Det är av fri vilja jag inte är hemma. Jag saknar bara. Mycket.