Dagsverke

Besöket på muséet blev en hit. Jag kom lagom till visningen av två utställningar, vi var bara fyra resp. två personer plus en fin guide, så det kändes väldigt personligt.

Andra rum
Passion

Sedan bestämde jag mig för en helt bantningsfri dag och åt prinsessbakelse på ett fik som det ett tag gick utför med men nu verkar ha hämtat sig igen med lite nytänkande.

Så dök Mannen och hans brukare upp. Det var gubevars stadsfestival, komplett med langoskärror, Barbados reducerat till murriga basgångar som vibrerade i barstolarna hundratals meter bort. Och så då spyorna utanför Knutpunkten. Jag är inte så förtjust i stadsfestivaler... Men ok, fick i mig ett par glas vin och en planka (åratal sen sist) så kvällen var inte helt förstörd.

Nu sitter jag iallafall hemma i värmen och tittar ut på regnet, sämre kan man ha det!

Soffkudde

Jag sitter här och dricker ett glas vin mitt på blanka förmiddagen. Vet inte riktigt varför, det blev bara så lockande. Inte för att det gör något, har inte blivit så mycket alkohol de senaste två månaderna. Och jag är som alltid noga med att inte blanda med benso.

Har inget speciellt jag måste göra heller, annat än att jag vill trä på det nya sofföverdraget som har kommit. Randigt i en massa färger, jag älskar det. :) Samt några matchande kuddar till. Men först måste jag vänta på att Mannen ska vakna, han slocknade på soffan, har jobbat natt.

Sova ja, jag har sovit på avdelningen två nätter och nästan förgåtts av leda, men nu får jag vara hemma till söndag kväll. Dr A verkar rätt försiktig, men jag håller åtminstone på att fasas ut. Ut ut ut. Drygt två månader är en fasansfullt lång tid på institution. Hade jag inte varit på LPT hade jag skrivit ut mig själv idag. Fast samtidigt är det ju bara några dagar sedan jag skadade mig, så jag kanske käckt överdriver hur himla bra jag mår. Kanske är det mer att jag vill må bra än att jag verkligen gör det.

Och så där kan man hålla på och vända och vrida på situationen. Nej, jag ska hellre dricka vin och ägna mig åt banala saker som soffkuddar.

Utomhusskap

Kom på hur jag skulle logga in på bloggen. Är en massa knepigheter med IE och den här uppkopplingen, men en borde väl inte klaga, kommer ut på nätet iallafall.

Jag mår rätt bra. Är grymt uttråkad, det brukar vara ett bra tecken. Stickar, lyssnar på musik, sitter vid datorn och funderar över inredning. Jag har fortfarande tankar och planer på att göra om hemma, det var inte bara ett överspeedad-ryck. Ska lägga alla pengar jag vanligtvis lägger på lyxkonsumtion som kläder och skor på möbler och sånt istället, det blir faktiskt en del. Och roligare, det är ju saker man har omkring sig varje dag under en längre tid. Det trista är att väldigt mycket av jobbet kan jag inte göra själv, som att plocka ur och nedmontera Mannens elektronikgarderober, så jag känner mig som en slavdrivare. Det är ju min idé.

Permis i helgen! :D Känns som att jag äntligen är på väg ut härifrån. Nu har det ju varit stabilt i sådär en vecka. Gissar att jag får träffa dr A på måndag så får vi se. Hon ska förresten bli min PAL (patientansvarig läkare) nu, hon hade diskuterat saken med dr B. Så tyvärr får jag inte träffa honom mer, men jag tror det här blir bra, dr A känns väldigt engagerad och också som någon man kan lita på. Får hoppas första intrycket stämmer.

Det är helt underbart att äääääntligen få gå ut, även om jag måste ha någon i sällskap, men jag och Mannen var på apoteket igår och handlade ansiktsvatten (ack de glädjeämnen som litiumet för med sig, får jaga för att hålla undan finnarna). Sedan McDonalds. Sällan har en jordgubbsmilkshake smakat så gott!

Brist

Dricker rosa franskt bubbelvin i dricksglas (smala med små rosa prickar, men ändå). Verkligen tröstdrickande. Det är inte ens berusningen jag är ute efter, utan känslan. Vill inte vara ifrån Mannen ända tills på tisdag. Jag klarar mig, jag kan vara ensam, jag vill bara inte, inte när det gäller Mannen. Ja, jag är beroende. Ibland tror jag att den termen enbart används som något negativt, man ska inte vara beroende av någon eller något. Men berövar det oss inte ett sammanhang? Utan beroende faller samhället samman. Jag är oerhört beroende av de som jobbar på vattenverket och min eldistributör. Nu när jag har hittat en man som uppyller mina krav, är det då inte överlevnadsmässigt riktigt att vara beroende av honom och vilja ha honom kvar? Allt annat skulle ju vara självförstörelse.

Jag känner mig inte övergiven. Det är av fri vilja jag inte är hemma. Jag saknar bara. Mycket.

Hemlängtan

Nu har jag vinkat adjö till Mannen igen, han har plikter som kallar. Jag känner mig lugnare i själen nu när jag har haft honom här i några dagar, men utmattningen ligger fortfarande som en tung filt över mitt huvud. Längtar intensivt hem. Har ställt in allt övrigt socialt här, orkar inte åka, prata, vara. Bara min äldsta son kommer på måndag, jag ska antagligen köpa hans gamla iPhone billigt (han ser det som ett sätt att frälsa den äldre generationen till modern teknik ;)

Men jag kommer att sakna katten.