Natti

Nehej, ikväll blir det inte många ord skrivna. Gjort lite småsaker idag, bl.a. varit på stora köpcentrat en timme, och hälsat på världens snällaste vakthund, en bjässe som genast kom fram för att bli klappad och bara skällde när vi åkte därifrån. Nu är jag så där genomträngande trött, bloggar, forum, fb, allt sånt får vänta till en annan dag. Gäsp. Går och lägger mig igen.

Artrikedom

Uppe och tittar på soluppgången. Mitt sömnmönster är helt åt skogen sedan några dagar. Sover oroligt, vaknar flera timmar mitt i natten. Somnar om framåt 8 och sover till 10-11. Sover igen sent på eftermiddagen. Klart man inte sover på natten då, ens med sömnmedicinen som jag plockade fram igen. Jag måste tvinga mig till att vara vaken på dagen. Usch, jag hatar att vara trött.

Igår blev det utflykt, Fredriksdal. Det är en trädgårdsanläggning i Helsingborg, park, botanisk trädgård, hästar och kossor och grisar, gamla hus. Det var roligt att gå i trädgårdsdelen där alla vilda växter i Skåne fanns samlade. Jag kände igen många. När jag var i yngre tonåren var jag blomnörd, andra ungar lekte disco och jag sprang runt på ängar och skogsbackar med en flora i högsta hugg. Underlig redan då. ;)

Vi fikade och tittade på roliga grisar och lamm, och sedan var jag så översvämmad av intryck så jag trodde huvudet skulle sprängas. Somnade när vi kom hem. Men trevligt var det.

Tänker. Jag har inte fått någon siffra efter min diagnos (det finns olika typer beroende på vilka symtom man har). Jag har aldrig egentligen diskuterat det med läkarna. Är det ens viktigt? Men jag får frågan någon gång ibland och då undrar jag. Tycker inte jag är klockrent någonting så kanske stämmer det bäst med det jag sett på något intyg: ospecifik bipolär. Om jag kommer ihåg det ska jag fråga dr A. Och begära ut journalen, det är väl ett år sedan sist. Det skulle jag kunna gå och göra idag, så har jag ett annat uppdrag utom att diska och tvätta. ;)

Morgonsvammel

Sovit ca 4 timmar. Precis fel. För lite för att må bra, för mycket för att lätt somna om. Jag gjorde som man inte ska, låg och vred mig i sängen i ett par timmar. Har gått upp nu och fixat kaffe. Kanske blir jag sömnigare igen. Kanske startar jag dagen.

Irriterade och sorgsna tankar om vartannat. Jag som en gång fick MVG i Matte E har tappat mellanstadiematten. Har inte den blekaste aning om hur man dividerar för hand, insåg jag för ett tag sedan. Det svider för mycket för att jag ska ta mig för att googla svaret. Jag är inte strålande vacker eller sportig eller cool, det jag har haft är min hjärna och nu har jag inte den heller.

Funderar på vart jag kan åka över dagen. Göteborg är lite långt bort och dyrt och de flesta där jobbar väl. Äta en glass i Helsingör? Dyr glass, men... Jag behöver något att göra som inte kräver den hjärnkraft jag inte har. Kanske får jag bara ut och gå.

Fast jag skulle vilja låtsas att jag har hjärnkraft och gå på Forskningens dag 2-3 nov i Malmö/Lund. http://www.med.lu.se/forskning/forskningens_dag/program_foer_forskningens_dag_2010 Varje föredrag är bara 10 minuter, kanske går det. Jag saknar så att gå på föreläsningar.

Över tilll skräckfilmen: Igår kände jag något som kittlade i nacken när jag pratade i telefon. Jag viftade till med handen. Såg sedan en jättespindel på golvet! Jag förvandlades raskt till ett fjompigt fruntimmer och Mannen fick bära ut den. Min mer extrema spindelfobi har gått över, men nej, de stora får inte klättra på mig!

Uppmärksamhetskrävande

Orolig för idag. Klär jag mig lagom fint? Ska jag orka konversera på fransk-engelsk-svenska utan att ögonen går i kors? Blir det som så ofta att jag håller ihop mig under tiden och kraschar in i det svarta efteråt? Jag känner mig rent ut förbannad på mig själv som har blivit så svag.

Jag har kollat upp så jag kan blogga från mobilen (det har jag gjort förr också men på ett krångligare sätt, har gått in på hemsidan, men det går att mejla, enklare). Tyvärr är det huvudsakliga användningsområdet att kunna göra mig hörd när jag är inlagd. Jag borde inte tänka på att det skulle hända igen, men vill på något sätt gardera mig.

Har fått en läkartid i mitten av september. Vet inte varför jag är lite nervös, varför jag alltid blir nervös inför läkarbesök, jag trivs ju med min läkare och har inga extrema problem just nu. Ändå. Kanske är det att bli bedömd, betraktad som en dissekerad groda (eller manet, vi dissekerade maneter på biologprogrammet, de har ett ytterst rudimentärt nervsystem). Håll dig till ämnet, S. Jag vill hurtigt visa upp hur bra jag mår så han ska bli glad. Jag vill inte bli sedd som friskare än jag är. Jag vill helt enkelt bli förstådd - och hur lätt är det att verkligen förstå en annan människa. Särskilt om man träffas en halvtimme en gång i halvåret.

Jag är så trött trots att jag sovit över nio timmar. Sängen lockar.

Hemlängtan

Nu har jag vinkat adjö till Mannen igen, han har plikter som kallar. Jag känner mig lugnare i själen nu när jag har haft honom här i några dagar, men utmattningen ligger fortfarande som en tung filt över mitt huvud. Längtar intensivt hem. Har ställt in allt övrigt socialt här, orkar inte åka, prata, vara. Bara min äldsta son kommer på måndag, jag ska antagligen köpa hans gamla iPhone billigt (han ser det som ett sätt att frälsa den äldre generationen till modern teknik ;)

Men jag kommer att sakna katten.

Kattastrof

Jag har träffat äldre sonen (han som inte är bortrest), vi gick en kulturell stadsvandring och har suttit timvis och pratat på ett café. Det är fantastiskt roligt att umgås med mina barn.

Idag tappade jag bort katten. Ju mer jag letade, ju mer hysterisk blev jag. Det var ett mysterium, alla fönster och dörrar var stängda. Hur kan en katt försvinna i en tvåa? Jag letade t.o.m. i tvättmaskinen. Tack och lov återfanns hon längst in i hörnet under soffan, den är ganska låg så hon kom inte ut igen. Jag kan intyga att det var en lättnad att slippa ringa min son och berätta att katten var försvunnen!

Det känns som om jag går i sirap, alla intryck. Ändå vill jag ha mer.

Whiskas

Katten väljer själv, intar med självklar värdighet varenda mjuk yta i lägenheten. Hon tittar ibland lite förbryllad på mig, men verkar ändå rätt nöjd med att bli matad och borstad även om det är av mina ovana händer. Som tur är är Katten ganska extrovert och nyfiken på nya människor, så hon verkar inte helt chockad över att Människorna är borta och det bara finns en vikarie. Jag är glad att jag hade möjlighet att bara ta två veckor så där och åka hit, så sonen och hans tjej kunde komma iväg för en gångs skull.

Men det känns konstigt att vara hemifrån. De har det så fint och välordnat här (var kom de generna ifrån??) in i minsta garderobshylla så jag är nästan rädd att stöka till det. Nej, det är ingen fara så, jag kan städa efter mig (jag har ju varit städerska för sjutton ;)) men jag är van att leva med kartonger med elektronikprylar och en ändlös massa papper överallt där man minst anar det.

För att lätta på trycket föll jag tillbaka i gamla hjulspår och gick på shoppingtur... Köpte inget jag ångrar, så det må väl vara hänt. Skulle först bara ha en musmatta på Kjell för 19 kr eftersom jag inte fick med mig någon hemifrån (jag vet att en musmatta bara är lyx, det går ju ändå, men det känns bättre). Ja, sen gick jag in på gallerian när jag ändå var i närheten och fick syn på en kofta på Flash som liknade pistageglass i färg och utseende och skrek efter att bli min, och den var ju på rea och fanns i min storlek, det måste vara ett tecken. ;) Trånade efter champagneglas så drog till Åhlens, tvekade lite men hittade däremot blå-vita-randiga bordstabletter på rea "åh, såna jag letat efter, eller nästan, eller nästan inte alls, men de blir bra!" ;) Champagneglasen hade jag inte glömt bort, och där fanns de på Cervera, tunga och fina, inte Ikeas 6-pack. På rea, of course. För säkerhets skull en tur på HM, (hittar man inte alltid något på HM?) och mycket riktigt fanns de på rea, svarta jeans som passar min mycket smala son. Säger till mig själv att jag är på semester så jag får köpa vad jag vill. :) (blir det inte större utsvävningar än detta så har jag råd)

Det är fantastiskt att vara i en större stad där lokalbussarna går var 10:e minut från bittida till sent. Hemma går de varje halv eller ibland hel timme om de går alls.

Katten ligger och stirrar på mig nu. Enligt sonen gör hon det normalt sett också, men jag undrar vad hon tänker?

Kvarhållning

Nu är jag någonstans i Sverige och blir vaktad av en ljuvligt vacker och busig Helig Birma. Det var ett litet projekt att ta sig hit igår (hur f-n kan man bygga tåg där inte fönstren kan öppnas när luftkonditioneringen pajar?!) och nu har jag knappt ork att klä på mig. Började iofs redan kvart i sju imorse med att ringa och väcka Mannen (som inte tillhör Morgonfolket), sedan vinkade jag iväg sonen och ringde dr B. Jag bestämmer mig för att jag är ursäktad om jag är lite mör.

Jag mår iallafall bra igen på ett bra sätt. Inga fler dumma medicinexperiment, hör du det S?

Det känns märkligt att vara turist i en stad där man bott. Okej, det var ett antal år sedan, men det känns ändå inte berättigat att ha glömt så mycket av var saker ligger och vad platser heter. Ska jag skylla på ECT:n? Det känns lite som fusk, jag hade börjat glömma innan dess. När jag flyttade till Göteborg så klippte jag banden, precis som jag klippte många band till Göteborg när jag flyttade därifrån. Det är så jag fungerat. Dragit ett streck, över platser och människor. Jag tror det har mildrats nu (så mycket terapi som jag har gått i *pust*) men det är fortfarande bara Mannen och mina barn som jag alltid håller fast vid.

Rörelse

Snubblade på betongtrappen och skrapade upp ena knäet. Undrar när jag senast hade ett skrubbsår på knäet?

Två fjärilar har förirrat sig in, men tack och lov lyckats fladdra ut igen. Det är så svårt att nudda fjärilar utan att skada dem.

Jag flyter i tiden idag, men utan att helt tappa repet som förankrar mig i nuet.

Bingolotto

Något jag skrev annorstädes rev upp känslor. Att alltid behöva huka sig, vakta sina ord i samvaron med "friska", att vara tvungen att leta upp andra med samma besvär för att alls få kännas vid sin egen verklighet. Det där väder-och-vind-pratet som ibland sårar så oerhört. Sorgen över att de som slår är människor som säkert bara vill mig väl, som uppför sig "normalt", undviker sånt som kan vara obehagligt, pinsamt. Min ilska riktas inte mot dem, eftersom jag förstår att de inte vill illa, den riktas mot livet som är så j-a ointelligent konstruerat ibland. Och mot mig själv som varken klarar att hålla mig inom tillräckligt snäva ramar eller rycka på axlarna och sluta bry mig. Mitt behov av acceptans är så stort, en längtan efter trygghet som blir patetisk. Om jag nu är så himla känslig så borde jag väl tagit andra vägar än att först bli sektmedlem och sen psykfall, garanterat transportera mig själv bort från den breda vägen där husvagnarna kör.

Kanske kanske skulle det vara lättare om folk vågade fråga, visa intresse. Det finns ju en hel del som vet om att jag är sjukskriven av psykskäl, men alla låtsas som ingenting. Och jag spelar med, ligger i allt jag orkar för att framstå som vanlig. Möjligtvis "lite utbränd" då, för det kan man väl vara och ändå vara "normal", jag tar inte i hand och säger "S, bipolär"=psykfall=galen yxmördare på Expressens löpsedel. Och nej, det är väl klart att jag inte ska behöva det, folk brukar inte bekänna sina svagheter till höger och vänster. Men när det gäller t.ex. nära släkt känns det tungt att alltid sätta på masken, att mina små försök att öppna upp så gott som alltid snabbt viftas bort. Att det alltid ligger på mig.

Suck, fattar inte varifrån det här arga vemodet kom. Dagen har varit rätt bra innan. Vi gick en promenad längs stranden, jag trampade nästan på en stackars flundrabebis, läskig känsla under stortån. Hoppade och skrek, men den stackaren måste ju ha blivit ännu räddare, flundror skriker dock inte så hörbart. I skogen mötte vi en spillkråka, som namnet till trots är en stor hackspett, svart med rött huvud (tänk Hacke). Vi spanade också efter intelligenta slemsvampar men hittade inga (man kanske skulle ha letat på krogen istället). Sedan åt vi smarrig middag, kyckling i grönpepparsås med potatis, morötter och broccoli och stekt halloumi. Jag har fått många kramar av Mannen som är underbar som alltid. Det känns fel att vara ledsen nu.

Vingslag

Lite dämpad helg. Kanske eftereffekt av arbetsprövningen. Kanske bara att jag fick mens, det är ju helt oberäkneligt nu pga medicin, kan komma när som helst så jag märker bara efteråt att jag känt mig lite extra sårbar och tröstätit dagarna innan.

Visserligen hade vi bebisbesök på lördagen, mysigt, men jag kände mig lite frånvarande.

Idag har jag varit själv, det har bara blivit datorn och sport-tv och en massa saltlakrits. Men nu har jag satt på ABBA och ska ta itu med jättedisken. Någon sorts produktivitet iaf. Jo, jag har ju tvättat en maskin också. Vardagliga saker men det spelar roll.

Och tiden rullar på när man minst tror det. Terminsstart hos psykologen imorgon. Just nu kan jag mest tänka på att gå in i psykbyggnaden igen, allt som sitter i väggarna där. Blir det en tidsmaskin bakåt eller framåt? Får ta en minut och fokusera utanför entrén, där står två stora fjärilsbuskar som brukar blomma och vara fulla av fjärilar den här tiden på året. Kanske en amiral eller två. Flyttfjärilar, är inte det ett otroligt begrepp? Hur kan små bräckliga, papperstunna varelser utan försvarsmöjligheter flyga hit från Medelhavet? Och varför?

Sing a new song Chiquitita...

Dagens blomma, förutom fjärilsbusken då, är alstroemeria.

Småkryp

Idag har vi hälsat på en 2-månaders bäbis, svårt att tänka sig något gulligare. Var också så roligt att träffa hennes föräldrar, var ett tag sen sist. Mamman har fått kämpa för att accepteras som mamma av vissa inom vården, eftersom hon har bipolär sjukdom och alltså är att likställa med en yxmördare (ok jag överdriver, men bara lite).

Har också badat, nästan ensamma vid "våran" badplats. Lite kallt för min smak men hade med cyklopet och såg krabbor som kelade, när det kom för många fiskar och såg på drog de sig undan in i tången. En äldre man på parkeringen berättade att de 2-5 cm stora runda groparna i berghällarna var märken efter maskar som levt i sanden för 400 miljoner år sedan. Hur man nu vet det.

Undrar hur resterna efter oss kommer att te sig om 400 miljoner år. Om jorden finns kvar, vilket den troligen gör. Om vi finns kvar är mer tveksamt...

Arachne

En skugga i ögonvrån och på vardagsrumsgolvet finns en gigantisk husspindel. Jag har jobbat bort min spindelfobi men liiite avvaktande är jag ännu. När den plötsligt försvinner och sedan återfinns på sovrumsgolvet känns det som att det inte finns någon återvändo. A woman's got to do what a woman's got to do. Medelst ett ituklippt tomt HavreFraspaket förpassar jag den till balkongen. Och stänger balkongdörren.

Harmoni

Totalt igenmulet och ihållande regn. Ändå känns det bra. Vi fick en så härlig dag igår, en baddag. Jag är ju inte den som ligger och steker mig på en fullsatt sandstrand, inte ens förr när jag inte hade ärren. Men vi har ett smultronställe, en liten liten undangömd strand där mest lokalborna badar. Mjuka stenhällar, en smal brygga där barnen metar krabbor, klart snorkelvatten. Sväva i havsytan och titta ner på skärsnultror och stensnultror och tångspigg och lila sjöstjärnor, och tången, de där sladdriga slamsorna på stranden som är oändligt vackra i sitt rätta element.

Mannen berömde mig för att jag vågade gå i bikini bland folk, och jag suger åt mig för det är så skönt att bli sedd, att någon fattar vilken kraftansträngning som krävs.

Han säger att om jag slutar ta mina mediciner så slutar han ta sina. Vilken effektiv utpressning! Allt fixas inte med piller, men det verkar som att de här faktiskt ger mig en lägre tyngdpunkt som tillåter mig att resa mig upp igen när det blir vingligt.

Vi köpte plastormar på leksaksaffären för att lägga på balkongen och kanske skrämma bort duvan som tror att den bor här, den skitar ju ner så mycket. Lite långsökt att det ska fungera, men det ser rätt kul ut med ormarna.

Grillning på balkongen sen, min älskade lax med pesto och prosciutto, champinjoner, halloumi. Färskpotatis och tomatsallad. Nöjd.

Flygriktning

Är fortfarande så glad över fotoprojektet, att det blev bra när jag nu vågade mig på det. Även om knappt någon får se resultatet, men desto viktigare att den som får det är nöjd. ;)

Halv tre på em och jag har ännu inte tagit mig ur huset. Samtidigt är det rätt skönt att slappa. Lär väl inte bli så mycket av det de närmsta veckorna.

Vi har en brevduva som hälsar på. Den kommer och går, dricker vatten från balkongfontänen, sover lite (och skiter) på balkongräcket. Halvtam är den, det går att komma ganska nära men inte helt. Efter flera dagar har vi till slut lyckats uttyda ett telnr på en ring den har runt foten, ett Ystadsnr, får se om någon svarar där ikväll. Undrar varför duvan valt att slå sig ner just här? Kanske väljer den lika slumpmässigt som man själv gör ibland.

Sitter och småler nu, tänker att det är en otrolig slump att jag och Mannen dels träffades, dels höll ihop, samtidigt som det känns som världens bästa plan!

Poker

Lite intressant på sätt och vis att jag sa till min psykolog idag att jag inte litar helt på honom, eller för att vara exakt att jag inte litar på någon som jobbar åt landstinget oavsett vem. Den där obalansen, som patient är man alltid i underläge för det är alltid de som bestämmer, om man ska få hjälp, vilken sorts hjälp, hur länge. Visst, jag kan ha synpunkter, men de har sista ordet. Och det är mig som det är fel på, jag som behöver fixas, detta är utgångspunkten för hela situationen.

Först blev det ett bra samtal, men sedan kröp någon sorts hopplöshetskänsla in. Kunde inte sätta fingret på då varför, men nu ser jag tydligare att det hade att göra med att han ville förklara sig, att han inte ser sig som en lärare som ska predika den rätta vägen, att hans strävan är att vi tillsammans ska förstå. Och så vidare. Vilket jag iofs uppskattar. Men ändå känns det som något sorts försvar, att han har goda avsikter, och jag tror jag kan förstå det för det är en så normal reaktion att försvara sig om man känner sig missförstådd, vem gör inte det? Samtidigt blir inte min upplevelse av att vara utsatt riktigt bekräftad. Ingen inom vården verkar vilja se och helt erkänna hur ojämlik vårdsituationen är i grunden. Att de alltid har ess på handen, själv sitter man där med i extrema fall en kung, men oftare med en tvåa eller trea.

Mår inte dåligt ikväll, men det känns lite sorgset att ha varit så otroligt desperat och vilsen att jag vänt mig till vården gång efter gång trots att det känns så otryggt.

Har precis slagit ihjäl årets första mygga.

Småprat

Tror det blir en bättre dag idag. Det var jobbigt igår, men vi åkte åtminstone ner till stranden och vadade i det ljumma havsvattnet. Såg en liten sebraspindel på balkongen också, den var fin.

Ska banne mig ta mig iväg på yogan nu snart. Har de senaste veckorna helt kommit ur vanan att träna, förutom lite promenader. Och det är så dags nu att försöka komma igång igen när sommarschemat börjar och det bara finns ett baspass i veckan, tror jag är för slapp för medel. Får försöka gå min timme varje dag istället.

Ny månad, sommarmånad. Vilket jag på något sätt märker mest på att jag får ta fram ett nytt Excel-ark i min humördagbok. Maj var lite lite svajigare än april, men i stort sett är det ok, en del ångest men det lever jag med. Ofta, kanske inte alltid men ofta, har de korta svackorna triggats av något, inte bara satt igång själv och inte bitit sig fast.

Möjligheten finns att mina journalkopior är klara imorgon. Känns nervöst för isåfall är jag tvungen att besluta om jag ska läsa dem eller inte. Är jag verkligen beredd att konfrontera det förflutna på det sättet?

Att skriva känns fragmenterat och jag känner mig splittrad, suddig i konturerna. Får väl bara försöka flyta med dagen.

Skingra

Det blev lugnare framåt eftermiddagen (varför är morgnar ofta värst? eller kvällar? Eftermiddagar hämtar jag andan.) Sent sent på kvällen åkte vi över till en vän med lite bokföringspapper. Det var precis i slutändan av solnedgången och jag önskar jag hade haft kameran med för havet hade en så märklig lysande grönblå färg, som en Photoshoppad reklambild. Hos henne sjöng en näktergal. Länge sedan jag hörde en. Vi höll nästan på att köra på en katt och en igelkott, som tur är såg vi dem i tid.

Bnu-träff idag, och jag är glad att det är idag och inte igår, idag känns som en snällare och mer tillåtande dag så jag tror det blir kul.

Går och snöar på om jag ska kolla efter en bh till när jag ändå är i Lund. Har svarta så jag klarar mig nu, men en ljus hade inte suttit fel. Får tänka lite till om jag har samvete att göra av med pengarna...

Ska ringa ett jobbigt samtal nu. Gillar inte alls att prata med myndighetspersoner på telefon så jag är duktig som tar mig an det.

Luftgevärsskytte

Blommor och trumpetmarscher i drömmen, som också hade något odefinierat att göra med Sleepless in Seattle. Vaknade med ett ryck kl 3 med stora ångestklumpen i mellangärdet. Hallå gamle vän. Somna om var uteslutet (sleepless som sagt) så jag kastade mig emot fluffiga röda morgonrocken och kaffekoppen. Känner lite lugn sippra in med varje klunk.

Svag gryning ute. Terroristfågeln som sjunger högt och enerverande entonigt är identifierad, det är en koltrast, nu är deras image av skönsjungande divor krossad. Det är fågelskådningens dag imorgon, men jag vill mest ha ett luftgevär. Sätta skräck i marodören, Terminator-style.

Är rädd för att dö inatt. Är rädd för döden överhuvudtaget, själva processen, att kanske vara medveten och helt utlämnad. Hatar allt som är oundvikligt. Ett sånt jävla system. Att ha ett begrepp om framtiden är säkert helt utmärkt överlevnadsmässigt men ack så tungt att leva med. Drömmer om att vara en manet, 95% vatten och ingen hjärna, bara åka runt och se snygg ut. Den ultimata blondinen. Om de hade haft hår istället för tentakler.

Zombiesarna vaknar, de som jag vill ska vara tysta och orörliga. Jag är inget vidare på att hantera när folk dör, vill inte känna och försvinner in i ett overkligt töcken. Människor som sörjer gör mig rädd. Om jag blundar och räknar till hundra kanske allt är som vanligt när jag öppnar ögonen igen? Önskar jag kunde tro på himlen så jag kunde ha det som tröst, att veta att de sitter på ett moln och dinglar med benen. Eller veta att det är slut, finito, game over, inga fler bekymmer. Har så mycket lättare att ta till mig skräckscenarion. Med tanke på hur idiotiskt livet är konstruerat på vissa områden har jag svårt att lita på dödens arkitektur.

Nu när kaffet gjort sitt kanske jag ska testa sängen igen, för roligare än så här blir det inte just nu. Kanske blir bättre efter en omstart.