Myskudde

Oj, vart försvann den dagen? Vaknade pigg men blev sömnig fram på eftermiddagen. Är fortfarande lite mör efter förra helgen. Och nu far vi till Göteborg på lördag. Men det är så roligt, det går nog bra. Har köpt julkort idag, och fin choklad att ge bort. Men jag missade jympan, precis när jag kom på att det var så hade Mannen gjort en ytterst smaskig omelett med kräftstjärtar så jag slängde nyttigheten åt sidan och frossade istället. Har inte särskilt dåligt samvete. Avslutade kvällen med långt telefonsnack med en vän. Bra att ha, vänner.

Nu ska jag strax lägga mig i mitt iskalla sovrum. Vi har det varmt i lägenheten, så jag låter fönstret stå på glänt i sovrummet för att kunna sova, vill kunna gosa in mig under dubbla täcken. När jag mår bra som jag gör nu känns det väldigt trevligt att gå och lägga sig, det är bekvämt och skönt, jag somnar snabbt och jag har inte haft så värst mycket mardrömmar på sistone. Jag har kanske inte helt lärt mig att sömn=bra men jag är på väg.

Framåtlutad

Mannen jobbar och jag gick och tränade idag igen. Oj, sån träningsvärk jag kommer ha imorgon. Men jag måste verkligen se till att gå någorlunda ofta så jag märker framsteg, annars lägger jag säkert ner det igen om jag känner mig själv rätt.

Snart nyår. Borde ändra på något. Hitta mig själv. Om det finns något att hitta. Jag har redan konstaterat att jaget mer är en flytande mosaik på vattnet än en fast punkt. Men en drömmer ju ändå om att hitta den där platsen där en känner sig vara rätt.

Mannagrynsgröt

Mycket spikmatta blir det, och sömn mitt på blanka förmiddagen, på något sätt kan jag lura mig själv att sova utan att känna mig särskilt trött, och sen mår jag bättre. Skumt.

Kom åtminstone iväg och jympade igår, har bestämt mig för att det funkar så jag köpte ett fyramånaderskort. Det enda jag inte orkar om jag anstränger mig är alla armhävningarna. Mina armar har aldrig varit särskilt starka och nu finns det ju 20 kg mer att lyfta än när jag tränade senast... Sedan får jag ändra på ett par övningar för att inte min rygg ska kasta in handduken och överge mig... fast i stort sett går det bättre än jag trodde (nu är det ju bara ett baspass).

Men f-n, jag känner mig konstig nu igen. Jämngrå, så där som jag tidigare sagt att jag inte blivit av litiumet. Saknar de där ögonblicken som slår hål på glaset. Skuldkänslor. Jag borde ju vara nöjd med att vara stabil, det har hela tiden varit målet. Gräset är grönare...

Kanske blir bättre i helgen när äldste sonen och hans sambo kommer ner. Jag behöver intryck.

Åter till lussekattsbaket!

Ångestfrön

I måndags hade jag gått en massa så jag hoppade över träningen (redan), men jag gick igår så nu är jag stel här och var och på ännu fler ställen. Men det känns som en seger att jag klarar ett pass trots att jag är graciös som en elefant, dock tyvärr inte lika stark.

Förföll till shopping i måndags. Jag har annars hållit mig ifrån större inköp på ett tag. Men nu blev det ett par tweedbyxor, jag gillar tanken på att inte alltid gå i jeans. Ska bara sy upp dem, suck, lika tråkigt varje gång. Har trots allt pengar kvar på kontot fast det är den 17:e, det är alltid trevligt. Det blir till att sätta sig och räkna lite på nästa månad, kommer att gå en del på Stockholm och Malmö. Äsch, nu ska jag verkligen inte klaga, finns många många som har det mycket sämre.

Kanske är det den stundande julen som gör mig prylfixerad (mer än vanligt). Jag vill ha en ny adventsstake, och en ipod nano 6g, och en bluerayspelare (vad det nu ska vara bra för), vill åka till London också (fast det skulle jag inte orka, jag orkar knappt med Göteborg). Det är inte riktigt uttråkning, mer någon sorts "det gäller att passa på för man vet aldrig när katastrofen kommer". Jag kommer nog aldrig lita på ett liv utan katastrofer.

Stockholm nästnästa helg. Får se hur det kommer att gå. Jag vill åka men det är nervöst. Vi fick en inbjudan att komma över till Mannens dotters svärföräldrar (som jag inte känner) så nu dras snaran åt.

Vill. Borde. Kan(?)

Hurtbulle

Jag är stolt över mig själv. Gick verkligen iväg på jympan. Och stannade hela passet. Heja heja! Flåset lämnar som sagt en del övrigt att önska, men jag joggade istället för att gå och hängde nästan med hela tiden. Det hjälper att jag jympat förut och kan många rörelser, så jag krockade åtminstone inte med folk, även om det känns att man är 15 kg plus nu. Styrkeövningarna gick rätt kass, 10 armhävningar ja, 25 nej, så är det bara. Men jag övertalade mig själv att ingen där har rätt att döma mig, jag är där för min egen skull, och det funkade ganska bra. Tillsammans med en timmes promenad känner jag mig faktiskt mentalt avslappnad.

Tänk om jag kan hålla detta inne nu. Skaffa mig lite kondis till nyår. Nästa pass blir på måndag. Satsar på två ggr/vecka tills jag har kommit igång, sedan tre.

Ja, bra föresatser har jag åtminstone. :)

Sport-bh

Håhåjaja. Medicinerna stannar, i alla fall några veckor tills jag har tänkt, känt, upplevt.

Imorgon har jag tänkt gå på jympa. Minst ett år sen sist? Två? Tappad sug i samband med viktuppgången. Jag är fortfarande stl elefant men lite flås kan jag väl iallafall skaffa mig. Kommer fantastiskt nog fortfarande i de största av mina träningskläder utom bh:n, som jag fick köpa en ny idag. Så nu när jag har investerat 400 kr är jag helt enkelt tvungen att gå dit imorgon. Ska komma ihåg att om jag kör slut på mig så har jag lov att gå innan passet är slut, jag är trots allt totalt otränad och ska inte skrämma livet ur mig själv. Tyvärr tycker jag att det är urtrist att gymma, det är ju flexibelt och bra annars, men jag behöver en lekledare för att pressa mig lite, jympan funkar bättre. Och det där med att räkna repetitioner är jag urkass på (hur svårt kan det vara? tydligen jättesvårt...)

Mår bra, trots telefonsamtal med sörjande kompis, Lasermannen II, annalkande vinter och lite ebb i kassan (jag har ett sparkonto så det är inte synd om mig på riktigt), nä förresten jag kollade på telefonbanken och jag hade mer kvar än jag trodde, så stryk det. Har sovit tillbaka mina krafter efter helgens liv och rörelse, fast nu känner jag ett behov av att ta det lugnt ett tag. Vara ännu mer självisk än vanligt.

Ryggrad

Sjukgymnasten hade fått ut svaret på min MRI av ryggen, och den förslitning på facettleder (spröten som sticker ut från ryggkotorna) i ländryggen som syntes där stämde helt överens med hennes bedömning av mina symptom, så hon var väl rätt nöjd med att ha träffat rätt. Nu ska jag fortsätta göra styrkeövningar hemma, och promenera. Kanske börja jympa försiktigt, det är längesen nu, men jag vet ju att jag tycker det är kul bara jag kommer igång och får lite kondis. Gym ger jag upp alldeles för lätt, behöver känna lite grupptryck. ;)

Hon är en väldigt trevlig person, inga konstiga reaktioner på mitt psykfalleri utan snarare intresse och empati, så det var hemskt kul att hon sa att hon tycker att jag är trevlig och lätt att jobba med. Och faktiskt, jag kan själv se att på senare år har jag har blivit bra på att samarbeta med vårdpersonal. Visst är det fullkomligt absurt om man ska behöva vara en "duktig patient" för att bli bra bemött, men samtidigt är de bara människor och reagerar i högre eller lägre grad på mitt beteende. Det finns totalpuckon, vandrande katastrofer, men annars är många möjliga att hantera om man har tålamod och försöker se saker även ur deras perspektiv. Jag tror jag börjar hitta ett läge där jag kan vara icke-aggressiv men ändå få saker jag vill ha.

Nu är min hjärna kokt så jag får hitta på något lagom intelligensbefriat att göra.

Jag

Här sitter jag med min vita Höganäsmugg med starkt presskaffe och känner hur lugnet sprider sig. Kaffe, o du min trofaste vän. Snart kommer jag nog kunna somna om.

Var rastlös och konstig igår kväll, trots att jag promenerat till arbetsträningen, till F&S och hem, gått på stan i ett par timmar plus varit på gymmet. Nu känns det bättre även om jag är spänd i kroppen.

Tänker på vem jag är. Tankar, känslor, beteende - inget av dem går ju att förlita sig på. Man kan (uppenbarligen, som framgått här på sista tiden) tänka hur skruvat som helst, bara för att det finns i ens huvud behöver det inte stämma ihop med någon utifrån sett observerbar sanning. Att känslor kan lura in en i helt vansinniga situationer har väl de flesta av oss upplevt. Och beteende - hur ofta uppför vi oss inte på sätt som avviker från det vi helst skulle vilja och känner för. Vad är vilja förresten? Vi blir ju inte medvetna om våra tankar förrän efter att beslutet redan fattats i hjärnan (läser mig så sakteliga fram i boken om biopsykologi). Det jag kan komma fram till är att jag är ett samlingsbegrepp för alla dessa högst osäkra faktorer - säkert finns fenomenet "jaguppfattning", men bara för att man "vet" att "det här är jag" så behöver det inte betyda att man egentligen har koll. Hur ofta lär man sig inte nya saker om sig själv?

Äh, det är väl som vanligt vår mänskliga drift att leta mönster och samband i allt. Som att jag+nattsudd=pretentiös kvasifilosofi. Jaja.

Snöhög

Känner mig lite dämpad. Insnöad (jo det är snö i Skåne idag). Jag är en liten snödriva av ansamlad spänning, oron över Mannen, efterverkningarna av medicinlöshetsfiaskot som jag fortfarande känner av, vag irritation över att arbetsträningen inte alls har stärkt min självkänsla. Är rädd för att plötsligt tappa den sammanhållande kraften, smälta ihop till en lerpöl.

Men den rädslan kommer jag kanske alltid att ha. Jag har bevis för att jag kan bli ett vandrande vrak, för det har hänt i verkligheten, så jag kan aldrig mer inbilla mig att jag är osårbar, och jag har en kronisk sjukdom som innebär att risken aldrig kan uteslutas. Det gäller väl att lära sig leva med den osäkerheten. Jag försöker tänka på allt som faktiskt skulle kunna hända, allt okontrollerbart, naturkatastrofer och bränder och plötsliga oväntade olycksfall och fågelinfluensan och och och. Lustigt nog lugnar det mig. Allt jag inte kan styra, det enda jag kan göra då är att acceptera läget och ta vara på guldkornen.

Jag kände mig ändå lite duktig idag på jobbet, behövde inte fråga något en enda gång. Och så gick jag till gymmet. Nu är det ett antal gånger jag har tränat i kortärmad tröja men jag tänker fortfarande på det, särskilt när man ser sig själv i de stora speglarna, jag känner mig lite tuff som vågar utsätta mig för folks blickar. Dessutom har jag varit duktig och storstädat badrummet. Så egentligen har det inte varit någon dålig dag.

Empatiövning

Jag darrar fortfarande av chocken - nyss ringde jag FK och blev kopplad till en handläggare direkt, inte en sekund i kö!! Kommer jorden att gå under nu?

Behövde ringa och få hjälp att tolka en blankett. Det syntes faktiskt att de försökt göra blanketten enkel, rensa bort onödig information. Tyvärr hade de även rensat bort nödvändig information som anvisningar på hur man skulle fylla i blanketten. *suck*

Sömnen är rätt skruvad, vaknar hela tiden. Ändå är jag inte så trött. Har varit på gymmet, och promenerat en del fram och tillbaka. Det är tidig vårkänsla. Inte så jättevarmt idag, och väldigt blåsigt, men torrt, ljust. Allt känns bättre när man tagit sig igenom februari.

Att komma med historien om min okända syster till min psykodynamiska psykolog var givetvis som att kasta ett ben till hunden, men jo, vi hade ett ok samtal ändå. Det har givit mig en ny synvinkel på min mamma. Jag har ofta känt mig lite undanstött av henne, distans, inget intresse för sånt i mitt liv som inte är perfekt, och det är inte ren inbillning från min sida, Mannen har också märkt det. Men tänk er själva - bli med barn vid 19 i en konservativ miljö där man absolut inte får vara ogift mamma, och tvingas lämna bort barnet på bb. Och sen är jag helt säker på att på den tiden var det ingen som uppmuntrade henne att sörja och prata om vad som hänt, utan det var locket på, man skulle låtsas som ingenting. Sånt måste ju bara lämna spår. Kanske en försiktighet att fästa sig ordentligt vid de barn hon fick sedan, bara utifall hon skulle förlora oss också på något sätt. Har man varit med om stark smärta försvarar man ju sig.

Jag har mer medkänsla med henne nu, och rent själviskt gör ju det mitt liv lättare.

Ryck

Ägarna till det lilla företaget där jag arbetstränar har varit borta på sportlov den här veckan, så det har bara varit ett par personer där och så jag. Lugnt och skönt på något sätt, trots att jag säkert har gjort lika mycket. Tjejen som också är psykfall är väldigt lätt att jobba med, och den lite äldre bokföringsdamen är rolig. Jag känner också skillnad på att jobba bara 2 timmar, då orkar jag med.

Var hos sjukgymnasten igår. Han vred och vände och tryckte på mig igen. Sen drog han hårt och länge i mitt ben medan jag låg på britsen, och det kändes genast bättre. Jag var knappt stel alls när jag skulle upp ur sängen imorse. Lite ont gör det fortfarande när jag går men jag tror det är på bättringsvägen. Jag frågade honom om hur jag bäst ska träna, vill komma igång igen, och han skrev ut ett FaR, fysisk aktivitet på recept, så jag fick billigare träningskort på Friskis&Svettis. Praktiskt. Nu ska här cyklas träningscykel.

Jag har fått Parkinson light, händerna skakar och rycker. Eftersom jag vill ha en biokemisk förklaring på allt så kom jag fram till att det är Risperdal-utsättandet. Slut med dopamin-hämmandet>dopaminmolekylerna släpper loss fullt ös bland neuronen>Parkinson. Det kanske inte är sant alls men det ger en illusion av sanning. Hursomhelst lär det gå bort snart.

Borde höra av mig till några men jag har inte lust. Inte depressionsapati, jag känner bara inte för att ta mig an andras problem. Det slutar väl med att jag inte har några vänner. Just nu känns inte det så hotfullt.

Avklädd

Jag gjorde det igår, gick till badhuset. Här, i min egen stad. Där Mannen t.o.m. är bekant med en av personalen. Hela kitet gjorde jag, simmade, bubblade, bastade. Lite hukade jag bakom handduken men mestadels kändes det uthärdligt. Jag vill så gärna kunna bada, jag har sörjt det under åren då jag skadat mig. Så dels är det något rent faktiskt, att få bada, dels det symboliska i att inte låta något svart i min bakgrund hindra mig idag.

Nu har jag lagt om schemat i arbetsträningen. Det funkade inte så lysande med 3,5-timmarspass, jag blev så slut i huvudet efter ett tag. Så nu blir det 2 timmar varje dag istället. Det känns lite surt. Ska försöka gå fram och tillbaka varje dag, det blir 1 tim 10 min promenad totalt, inte särskilt imponerande men är man otränad så gör det skillnad. Börjar känna mig mer motiverad att röra på mig igen, nu när jag minskat Risperdalen och vågen slutat öka. Tänker fråga min nya bekantskap sjukgymnasten om vad han rekommenderar för aktiviteter. Var där för några dagar sen och blev bänd, vriden och tryckt på. Domen blev besvär från bäckenleden, en sån där kroppsdel man inte tänker på att man har. Jag gör övningen jag fick och hoppas på det bästa, även om jag redan till stor del vant mig vid att ha ont.

Känns som jag bara babblar på idag. Blev lite överrumplad på jobbet när en dam i övre medelåldern som sköter bokföringen började prata om att hennes svägerska är manodepressiv. Det föll sig naturligt att säga att det är jag också, och så pratade vi lite om det, om hur det kan vara och mediciner och sånt. Hon verkade uppriktigt intresserad och icke-fördömande, så det känns inte fel, men ändå lite exponerat, är osäker på om jag pratar för mycket ibland. Nu är jag så van att umgås med likasinnade på nätet, van att kunna vara ärlig, att min förmåga att anlägga en välputsad social yta ibland känns lite ringrostig.

Backade

Visst blev det andra planer. När jag knatat ner till stan kom minnet tillbaka - jag skulle ju köpa och skicka ett födelsedagskort. Ett sånt som måste skickas. Jag hade tänkt på det hela dagen, att jag skulle gå och göra det på eftermiddagen. När det väl var ordnat var klockan för mycket för att hinna till jympapasset, och jag är alldeles alldeles för otränad för att gå på annat än baspass. Men skitsamma, jag fick en timmes promenad åtminstone, alltid något. Är jag inte för seg efter jobbet imorgon kanske jag går då. *drömmer lite om sommar när det är så mycket lättare att komma ut ur huset*

Lite irritation rann av mig när jag gick, eller jag fick något annat än mig själv att rikta den mot, cyklister utan lyse och puckade bilförare som stoppar vägen för bussen och puckade kommunpolitiker som har tagit bort trafikljus och skapat världens oreda i en korsning och kall januarivind. Nu känner jag mig rätt munter igen!

Intolerans

Af-gubben ringde, det är tydligen dags snart för en avstämning tillsammans med FK-gumman. Det känns som om jag började med arbetsträningen alldeles nyss, vad har jag att säga? De är snälla. Jag känner mig i vägen. Jag känner mig dum som tänker negativt och skapar problem i min skalle som inte finns där. Jag känner mig minst lika förvirrad som någonsin på området arbetsliv, kanske ännu mer. Kan jag inte bara få slippa tänka.

Jag har bokat tid hos sjukgymnast på husläkarens inrådan. Genast inställer sig fröken självkritik, "men herregud så ont har du inte, du rör dig oftast obehindrat, lite får man väl för helvete tåla, jävlar vad patetisk du kommer verka" (varför talar hon ofta i religiösa termer?) Sedan lockar det väl inte så där jättemycket att paradera sin försoffade livsstil. Träningen har jag kommit av mig med alldeles, och jag hatar promenader i kyla. Det är lättare att klaga över min slöhet än att göra något åt den.

Blir förbannad på mig själv. Schas på dig slöfock, nu jävlar ska du gå på ett jympapass, du skulle hinna med det 17.30! Om det inte blir andra planer...

Gråblek

Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.

Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.

Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.

Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.

Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.

Dagsverke

Myrorna klarade sig undan, jag gick till terapin istället. Det blev rätt ok ändå, jag var ärlig med mina tvehågsna känslor angående terapin och fick vända och vrida lite på tankarna. Vi såg båda saker som inte funkar och saker som funkar (skönt att ha en psykolog som inte anser sig vara ofelbar). Det skulle vara lätt för mig att bara tacka för mig och gå, jag är bra på hastiga uppbrott, det skulle inte ens vara i upprördhet utan med ett ryck på axlarna, därför behöver jag anstränga mig lite för att inte bara skärma av utan känna efter.

Sedan kom jag in på självskadandet, som på sistone invaderat min hjärna men på ett nytt sätt, inte som en plan utan som minnen. Det var oväntat känslosamt att beröra, nästan flashbacks i skrikiga färger, men det känns lite lättare nu, mer hanterligt även om det inte känns färdigt.

Stengillar jympan på måndagar, jag blir både trött och glad. Ett visst mått av prestationshets måste förstås erkännas, jagar på mig själv att inte vara den som först ger upp armhävningarna. Jag är en av dem som med passion hatade idrotten i skolan (du är ful, klumpig, fet o.s.v.) så det är fortfarande lite häftigt att jag också kan vara "en av dem som tränar", även om det är i ytterst blygsam skala och bara lite bensprattel med (mest) andra medelålders tanter. Skönt när man klarar att behandla sin kropp som ett omhuldat husdjur istället för ohyra.

Balansövning

Nöjd känsla. Lite hopdragen i maggropen men annars en nacke som håller upp huvudet.

Lyckades chocka min psykolog idag, berättade hur smidigt det gått när jag träffade min mamma häromdagen och hennes nya öppnare attityd. Det har ju inte precis varit det genomgående temat tidigare, om man säger så. Samtidigt känns det inte som att mitt liv hänger på det. Jag är glad men inte överväldigad, så mycket betyder det inte för mig nu. På ett sätt är det lite synd att det inte kom för några år sedan då det verkligen hade betytt något. Men hursomhelst, skönt att känna sig lagom oberörd, tillräckligt låg tyngdpunkt nu för att hålla sig upprätt även om hon ändrar sig tillbaka.

Har varit hemifrån hela dagen, känns bra. Först fikade jag en lång stund hemma hos C, hon som har världens mest entusiastiska hund, den kryper nästan ur skinnet av glädje när någon kommer och hälsar på, man blir glad bara av att se den. Sen var det ingen idé att gå hem, så jag gick en minisväng på stan innan jag skulle till psykologen. Och sen ner till Friskis&Svettis för jympa. Märker att jag föredrar manliga jympaledare, det är inte så trassliga stegsekvenser och mer raka rör. Idag bytte jag t.o.m. om i omklädningsrummet istället för att gömma mig på toa. Har pratat med båda mina barn och S på telefon, och Mannen förstås. Sträckt ut tentakler, orkat engagera mig.

Nu är det 7 månader sedan jag senast skadade mig och var inlagd, så jag fick en 7:e berlock till mitt armband, ett yin-yang-märke. Det känns så passande, ljus och mörker, en mörk plats i ljuset, en ljus plats i mörkret, att leva med motsatserna i helheten.

Markering

I ett irriterat fuck you till världen gick jag och köpte en kortärmad träningstopp. 100 spänn på rea dessutom. Nu kan man bara hoppas att någon av psyksyrrorna dyker upp på jympan, heh. Min exhibitionistiska ådra vädrar morgonluft.

Avslappning

Är lite mer dämpad idag även fast jag sov rätt kort, är nog tillbaks till normal. Sluta-med-medicinen-för-jag-mår-för-bra-för-att-äta-piller-tankarna har försvunnit ut i kulisserna. Kanske ska ta upp det där med litium igen nästa gång jag träffar min läkare, han har pratat om det ett par gånger men jag har sagt nej, mest pga fördomar allvarligt talat. Men samtidigt är jag inte helt bekväm med långtidsanvändning av Risperdal. Enda gångerna jag har haft vanföreställnings-aktiga symptom har varit i samband med djupa dalar och akut ångest, så när man kommer tillrätta med det tror jag inte jag behöver något specifikt psykos-förebyggande, iallafall inte som underhållsmedicinering.

Är så glad att jag inte har skadat mig alls, inte ens lite, sedan jag senast var inlagd i februari. Inte så mycket duktighet egentligen, jag har helt enkelt inte känt något större behov. Kan gå in på Clas Ohlson utan att vilja shoppa knivblad, vågar t.o.m. ha en mini-schweizerkniv i nyckelringen utan rädsla eller tvångstankar. Frihet.

Återtog en välvillig inställning till Friskis&Svettis igår genom att gå på vanlig jympa som gör mig mer avslappnad än de flesta avslappningsövningar. Har ju knappt tränat på hela sommaren så aj vad med träningsvärk idag. Men känner mig något mer kämpavillig att ta upp motionerandet igen. Go me!

Stackars

Känner mig rätt irriterad idag. Först bestämde jag mig för att testa basal kroppskännedom på Friskis&Svettis idag när terminen börjar. Det var såååå tråkigt. Jättesmå rörelser som upprepades i 5-10 minuter samtidigt som man hoade. Och så gå runt i rummet varv på varv. Ledaren verkade jätteentusiastisk så jag kunde inte med att gå därifrån. Blev spänd och fick huvudvärk. Nej tack.

Terapin var inte heller kul. Blev ett rätt fragmenterat samtal, antagligen mest för att jag inte orkade hålla någon linje. Ville gå därifrån också men det har jag som policy att inte göra. Det enda jag har med mig är tanken att ju mer jag reflekterar över mig själv och omvärlden, ju mer jag anstränger mig att göra rätt, ju mer medveten jag blir, desto jobbigare och krångligare blir det. Hjärndöd är mitt ideal.

Äh, sluta gnäll!