Färdiggranskad

Mannen fick färdiggranska min lilla lägesrapport, och jag gick verkligen till läkarbesöket och tog med den. Det fungerar väldigt bra faktiskt, behövs inte så mycket frågor. Och så går det huvudsakliga ganska fort, vilket är bra om man träffar en läkare som vill hålla låda och upprepa allt minst två gånger... ;)

Enda förändringen blev att jag kan gå ner till 10 mg från 15 mg Abilify, och sedan lägga till 5 mg när jag vet att jag ska göra något stressigt eller känner att det är något lurt på gång. Det låter bra för mig, jag tror jag klarar av att reglera det själv. Och det är ju skönt att inte ta större doser än som behövs.

Så ja... nu är jag granskad för denna gång. Pust, stånk och stön.

Jag har hittat god alkoholfri öl, och nu köpte jag alkoholfritt bubbel för att testa. Kanske kan man bli renlevnadsmänniska? ;)

Objekt

Att jag hänger upp mig så på 20 minuter en torsdagseftermiddag. Tänker fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad ska sägas och vad ska inte sägas. Kom ihåg att värma upp handen innan jag hälsar. Kläderna... inte för skrikiga färger, då tror han kanske att jag är hypoman, inget lodigt som signalerar depression. (Suck, jag kan ju faktiskt bara klä mig som jag brukar klä mig varje dag just nu för det är rätt prydligt och sansat och det är ju det ärligaste, vad håller jag på med?) Men den där bedömningen... någon jag inte känner särskilt väl (har träffat honom 2 x 20 min) ska skriva ner vad han tycker om mitt innersta i ett officiellt dokument. En Auktoritet. Det kan sägas hur mycket som helst att patienten nu är en "kund" som "köper" tjänster från serviceorganisationen Psyk AB, men det är fortfarande inte jag som har receptblocket (eller nuförtiden, inloggningskoden).

Nej, jag tycker faktiskt inte att jag är paranoid. Det är berättigat att känna olust inför att bli bedömd som person, att ytligt och ofta subjektivt tyckande om mig förvandlas till Sanning för att det skrivs ner i en journal. Jag tror inte att läkaren är ute efter mig (denna läkare verkar hyfsat sympatisk) men så mycket kan gå fel i mänskliga möten.

Två val:
1) ringa återbud
2) börja skriva på en lägesrapport, det dokument jag ibland tagit med till planerade läkarsamtal där jag på en A4 strukturerat beskriver allt jag själv vill ha sagt om hur jag mår, hur mitt liv ser ut, mediciner osv.

Jag öppnar OpenOffice...

Knäppsnygg

Ett styck läkarbesök överlevt. Sommardoktorn är inte allt för skräckinjagande och verkar ha bestämt sig för att han kan ta mig seriöst. Lyssnar och tar till sig, trots att han samtidigt är rätt snacksalig. Han tyckte min plan med Abilify och Nozinan var bra så nu kör jag på det. Dessutom - efter att ha kollat tidigare förskrivningar - skrev han ut en hel del benso så jag har så det räcker ett år. Tur att ens överdoseringsdagar är över. Skönt att ärligt kunna säga att en kan hantera det.

Åh, tänk att få känna sig pigg, inte så hungrig men ändå symptomfri. Hoppas hoppas.

Abilify 5 mg är ljusblå och 10 mg ljusrosa. Ett piller för varje bebis *sarkastiskt skratt* (Queerbebisar kan få 15 mgs gula)

Jag var förresten j-t snygg idag. Svart tight över-knä-kort klänning (skit i valkarna!), svart kofta med stor fejkpälskrage, tjocka svarta strumpbyxor och mina kära röda skor. Och mitt nyfärgade hår och röda naglar. Liiite overkill för ett läkarbesök ;) , jag fick mest för mig att leka lite. Gillar att klä upp mig men har så sällan tillfälle, så jag hittar på anledningar. Det lär åtminstone stå "välvårdad" i journalen, haha.

Nervpirrande

Sov gott inatt trots att jag är nervös inför läkarbesöket. Andra nätter när jag inte haft något alls på horisonten så har jag sovit uselt. Blir inte klok på detta. Men skitsamma, jag har ju uppfuckad kroppskemi.

Ytterligare en begravning, på tisdag, jag som knappt hämtat mig från den förra. Denna gång är det någon som jag åtminstone kände ytligt, släkt till Mannens barn. Hon var rejält gammal så det var väl ingen chock, men ändå. Tycker synd om hennes döttrar.

Imorgon är ett sånt där datum jag har snöat in på. Jag var lite fast på den 22:a också och se vad som hände då, så en aning oroligt är det. Jag vet logiskt sett att det är nonsens, bara hjärnspöken, men i hjärtat är jag osäker...

Flykt

Mer och mer sällskapsliv. Mannens tyska barnbarn (jo det finns ett sådant också) har varit här i staden med sin mamma. Jag smet undan fredag och lördag men idag kände jag mig manad. Det varade dock bara ett par timmar eftersom de skulle åka hem sedan. Jag känner mig ändå hjärndöd nu...

Har trots motstånd tagit sömnpiller de senaste två nätterna. Jag sover så gott på Nitrazepam, utom om jag är helt uppvarvad eller ångestagiterad förstås. Vaknar avslappnad och behaglig efter 9-10 timmar. Antagligen för att det är en bensodiazepin = ajabaja att ta varje kväll, kan ge tillvänjning och beroende. Ska träffa farbror sommardoktorn på torsdag, undrar om jag kan be honom om Nozinan? Jag har kommit fram till att det är bra om jag har något på lut när sömnen börjar krångla, dels för att jag som många bipolära är extra känslig för sömnstörningar, dels för att jag har en massa nojor runt sömn och lätt hittar ursäkter för att inte sova.

Tänk om det räckte med att konstatera att man är irrationell för att ändra sig...

Kommande vecka har jag lite inplanerat, ska kanske träffa en relativt nybliven kompis, ska till frisören och som sagt till läkaren. Veckan efter måste jag ha för mig själv, låta de snurrande tankarna komma till ro. Veckan efter det blir det verkligen full rulle, jag åker bort hela veckan. Roligt men ack så påfrestande. Ibland får man betala priset för att ha ett liv.

Ljuspunkt

Träffade en kompis igår och det var supertrevligt. Hon är så glad och positiv, samtidigt som vi kan snacka om jobbiga saker (hon är också bipolär). Skönt att ha lite socialt umgänge som inte bara suger musten ur en. Hon är inspirerande, trots att hon är väldigt sjuk ibland så har hon pluggat nu ett år på universitetet och har framtidsplaner. Vi bor en bit ifrån varandra men ska nog snart ses igen.

Fick ett papper från psykvården om att jag snart ska kallas till en intervju inför bipolärgruppen jag ev. ska gå i denna höst. Jag visste inte att man skulle intervjuas innan, det låter hemskans seriöst. Men det är kanske bra att de som går i gruppen är motiverade. Nåväl, det är trevligt att se att planen inte var bortglömd, jag är rätt paranoid med att tro att vården inte ska komma ihåg mig, att folk klickar i fel ruta på datorn och lägger papper i fel hög. Jag vet inte varför jag är så pessimistisk, det är sällan sånt har hänt mig. Kanske utgår jag bara från mig själv och hur jag klantar till det ibland! ;)

Idag ska jag verkligen bara slappa. Kanske gå ner till en bokhandel och se om de har någon söt Willow Tree figur till kompisen ovan (jag fick en fin ljuslykta av henne). Imorgon är det full fart på det artiga umgängeslivet igen så det gäller att ladda!

Känselspröt

Det är absolut inte så att jag brukar gå omkring och tänka katastroftankar hela tiden, men häromkvällen kände jag starkt att något skulle strula till sig med mitt nästa läkarbesök. Att jag skulle falla mellan stolarna i byråkratin eller att de helt enkelt skulle bestämma sig för att jag inte behövde träffa någon läkare. Att jag skulle gå här och vänta på en kallelse som aldrig kommer, och behöva ringa och fråga och tjata och allt sånt jag hatar.

Dagen efter kom kallelsen i posten. Tänk så härligt det är att ens intuition ibland har noll koll! :)

Slutfört

Jag behövde inte vara min egen doktor för pratsamme farbror doktorn föreslog precis det jag ville: ta bort injektionen och ta en lägre dos i tablettform. Eller jag lirkade kanske samtalet lite i den riktningen, men som sagt, det var hans förslag. Nu får jag väl hoppas att det inte skiter sig. Han förvarnade om att det kunde ta ett par tre månader innan biverkningarna hade lagt sig, men nu har jag åtminstone hopp.

Var duktig hos min glade tandläkare också. Lagade två kindtänder. Bedövningen tog även på översta grenen av trigeminus-nerven (styr halva ansiktet) så ett tag där kunde jag inte blinka på höger öga. Kändes lustigt. Nu är allt som vanligt (utom plånboken som är betydligt lättare).

Utmattad. Det här var bara för mycket för en dag. Jordgubbar.

Doktorsbetyg

Har kollat upp läkaren på doktorsguiden.se och han har fått betyg lite över medel, så det känns lite lugnande. I 50-årsåldern som en själv, åtminstone ingen nybakad AT-läkare (inte för att de behöver vara dåliga alltid, ibland behövs nytänkande).

Det här krypet i kroppen stör mig verkligen mer och mer, men bara tanken på att det kanske går att få bort med en medicinändring känns ändå trösterikt.

Psykdoktorinna

De vilda blommorna jag plockade midsommarafton står fortfarande granna på vårt köksbord.

Börjar oroa mig för att träffa ytterligare en ny läkare på onsdag. De där tio minuterna känns så framkrystade, vad vill han veta, vad vill jag säga, hur kommer jag att framstå? Inte direkt läge att be om Stesolid (fast jag har så jag klarar mig så det behövs ändå inte). Vad vill jag egentligen få ut av det? Minska på Cisordinolen och se om det hjälper mot rastlösheten, nu när inte Akinetonet verkar så bra. Kanske innebär det att gå ifrån injektionerna till tabletter, vilket vore välkommet förstås. F-n, tänk om en fick vara sin egen doktor! Tror det skulle funka rätt bra många gånger.

Tar det bara väldigt lugnt, mycket soffliggande. Det känns skönt.

Mosig

Gråmelerat utmattad. Hade det mycket trevligt i Göteborg men jag orkar som vanligt inte riktigt med (och då pratar jag inte om festande utan stillsamt umgänge med mina barn och fika med ett par vänner), gick i en bubbla sista dagen.

Har ont i käften pga att jag klapprar tänder. Kan hejda det när jag tänker på det, men när jag har uppmärksamheten på annat håll så sätter det igång igen. Vickar på benet också men det är mer lätt störande än riktigt jobbigt, det gör ju inte ont. Tror att det kan bero på Cisordinolen, åtminstone skulle det kunna vara den. Jag fick en läkartid nästa onsdag, dra på trissor. Tandläkaren på fm och psyk på em, härlig dag.

För trött. Hundra blogginlägg att läsa, tror inte det. Och kommentarer blir det inte. Förhoppningsvis kravlar jag mig ur hålet snart.

Motståndskraft

Kämpar barnsligt emot mitt sömnbehov, men förlorar. I morse var jag uppe tidigt, före 6, med ursäkten att väcka Mannen som skulle iväg. 7 timmars sömn borde ha räckt, i mitt sinne. Men när han gått kröp jag ner igen och sov 2 till. Jag behöver helt enkelt 9-10 timmar nu, vare sig jag vill eller inte. Synd, 3 timmar kändes så bra, men jag vet ju innerst inne att det är vägen till fördärvet...

Jag har små ryckande och tuggande rörelser i munnen. De verkar delvis ha ersatt benryckningarna. Medicinbiverkning (antipsykosmedicinen). Hur mycket ska jag bry mig, är frågan? Blir det värre? Är det början på TD (kronisk muskelbiverkning) eller "bara" akatisi (störande rastlöshet i kroppen). Varför funkar det inte att bara ta Akineton (motmedicin)? Skit också att min ordinarie läkare är borta, sjuk antar jag, på obestämd tid. Skit för mig men jag är förstås också orolig för henne. Tänk om hon har fått cancer? Och för min egen lilla del, vågar jag utsätta mig för en sommarvikarie, det brukar inte vara någon hit?

Tröttsamt att medicinerna inte bara kan verka i bakgrunden utan att man alltid måste mecka med dem hit och dit. Det räcker med att jag måste få injektioner varannan vecka, mer än så vill jag inte behöva umgås med vården i sommar.

Nu väntar jag på att Mannen ska komma hem med färskfiskad fisk. Jag är inte så bra på att laga fisk annat än laxfiléer, men antar att det funkar att bara rensa och slänga in i ugnen. Experimentdags!

Påfrestande

Rätt mör. Tittar på min feed och känner att det är många bloggar jag vill läsa men jag orkar inte just nu... I'll be back.

Igår blev en aning intensivt. En kompis ringde och ville ha sällskap på bilresan ner till Lund. Hon skulle på en rutinkontroll. På vägen hade hon en massa jobbiga saker hon ville lufta, det ena värre än det andra. Så efter lite meck (vi glömde svänga av och hamnade i Malmö...) kom vi fram till SUS som sjukhuset numera heter, hittade en parkering och tog en fika. Sedan skulle hon gå upp till mottagningen och jag väntade nere i kafeterian, det skulle ju ta max 15 min. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och blev orolig. Efter 1 tim och 20 min ringde jag, hon hade inte stängt av mobilen trots anvisningarna. Då skulle hon just få komma in. Själva besöket var klart på 5 min. Väldigt störande.

Jag var dessutom jäktad, hade en tandläkartid att passa. Kom dit precis i tid. Gräv gräv gräv i käften. Usch. Jag tuggade i mig två Stesolid på vägen och var rätt trött på kvällen, allt sammantaget. Sov i 12 timmar.

Fick iallafall efter lite telefonerande ut min journal för det senaste året. Fy f-n vad dålig jag blev i vintras. Det känns lite konstigt att någon har skrivit ner alla detaljer, att det finns bevarat. Samtidigt är jag tacksam att det finns där för mig att läsa när jag behöver påminnas om hur viktigt det är att följa sina behandlingsanvisningar.

Idag vill jag inte se en människa, utom Mannen men han jobbar sista arbetspasset före semestern.

Regionalintresse3

Kom fram på telefon (halleluja). Den som svarade sade att de nyligen skickat ut fakturor och nu var det så många som ringde (undrar varför :/ ) så de hann inte med annat än att svara i telefon, allt annat lades åt sidan. Men hon talade med den som fått mitt fall på halsen och hon skulle återkomma när hon hunnit titta på fakturan. Så förhoppningsvis någon gång i nästa vecka. Det är ingen superpanik egentligen, sista betalningsdag är 17 juni och jag lär få rättelse innan dess. Hon jag talade med ursäktade sig så jag är mindre tjurig nu. Huvudsaken är att jag vet hur läget är och slipper gå resten av dagen och klamra mig fast vid mobilen ifall någon ringer.

Jag är rätt slö idag. Sov 11 timmar. Nu klarar jag mig utan piller igen, konstigt att det kan skifta utan uppenbar anledning. När vädret är mindre kul är jag expert på att ta det som ursäkt för att inte gå ut. Kan tänka mig att gå i nattlinne hela dagen. Har åtminstone betalat räkningarna, det kan räknas som dagens stora insats.

Regionalintresse2

Som tidigare omtalats har jag en fejd med Region Skåne. Imorse kom jag till slut fram på telefon. Ett långt lite virrigt samtal ledde till att hon skulle skicka över ärendet till en kollega med högre behörighet att komma in i datasystemet, och som sedan skulle ringa mig under förmiddagen. Inte f-n ringde någon. Vid 15.00 lyckades jag komma fram igen, efter några försök, men hon som svarade då kunde inte se något på mitt personnummer. Hon sa att de hade haft så väldigt många telefonsamtal idag så de hade nog inte hunnit. Håhå jaja. Hör jag inget från dem imorgon skulle jag höra av mig igen. Får se hur lätt det blir. Annars bussar jag Mannen på dem, han kan vara mycket mer aggressiv än jag.

Har suttit hemma hela dagen ifall de skulle ringa, även om det är på mobilen så behövde jag ha alla papper tillgängliga. Men det vara iofs en bra ursäkt för att inte gå ut i det väldigt blåsiga vädret. ;)

Regionalintresse

Blir lite orolig för min dr A, hon är borta i minst en månad sade sekreteraren. Jag sitter inte i sjön, så det är inget direkt problem för min del att läkarsamtalet sköts upp, jag hoppas bara att hon inte är svårt sjuk.

Då får jag antagligen vänta på min journalkopia också, hon måste ju godkänna att den lämnas ut.

Fick en inihelvetes felaktig faktura från Region Skåne. Brevet bestod av två kryptiska sidor med till stor del överlappande datum för inläggningen, dvs de försöker få betalt för samma sak två gånger, sedan en faktura på 4800 kr trots att jag redan betalat 2300 och knappast ens ska betala 2500 till utan någonstans runt 1300 om jag nu lyckats tyda de förbaskade sifferraderna. Försöker om och om igen ringa det angivna telefonnumret till "Patientservice" där tel.svararen bara säger att det är så hemskt lång kö att jag får försöka senare. Letar på nätet men hittar bara "arbete med att bilda en kundtjänstfunktion pågår". Försöker i en vild chansning logga in på Mina vårdkontakter men då hänger sig datorn. Aaarrrrgh.

Ska ge det ett par dagar, sedan skriver jag ett brev istället.

Andlöst

Landar lite lugnare idag. (Fy f-n vad jag tappar bort stavelser och ord idag, måste använda stavningskontrollen. Suck.) Såg t.o.m. till att komma iväg och ta ett cellprov, duktiga mig.

Jag har fått tio röda rosor av Mannen. :)

Känns som om jag vandrar på vår-is. Hur länge ska det hålla? Jag som är så dålig på att hålla andan.

Gäspning

Inte så mycket att säga. Vardagstjafs. Fixat håret. Hängt med Mannen när han skulle på jobb i Hässleholm, så nu har jag sett den lilla relativt charmlösa staden. Skulle ha haft läkarsamtal i tisdags men det blev inställt, har inte hört något ännu om när det blir istället.

Sover hipp som happ. Igår 10 timmar på natten, en timme på för- och en på eftermiddagen, sedan 9 timmar inatt, och jag sitter här och gäspar. Vill kura ner mig under täcket en stund till.

Stamkund

Vaknade faktiskt i tid till soluppgången. Vacker japansol. Var pigg då, men senare gick jag och lade mig igen och sov massor.

Vilken shopoholic man är... gick ut igår för att skaffa ett par solglasögon, kom hem med kläder för 750 kr (-oj vad jag behöver mera kläder *ironisk* -jamen det var på rea ju) och ett halsband. Och solglasögonen, faktiskt. Blir till att snåla nu (fast det säger jag ju jämt, haha).

Fick en styck patientinformation i posten. Det är en kort sammanfattning av ens slutenvårdsvistelse, där står kort om varför man blev inlagd och vad som hände, fortsatt planering och läkemedelslista. Ganska bra tycker jag. Lite roliga formuleringar, "Det har varit trevligt att ha dig på avdelningen och vi hoppas att du trivts hos oss på Avd XX" Vi hoppas att du flyger med oss snart igen *fniss*

Omstoppad

I Heberleins bok pratar hon någonstans om "snäll mat", om jag minns rätt. Vaniljpudding måste vara den snällaste mat som finns. Ljusår ifrån grillad flintastek, vinägrett, svarta bönor och svart kaffe. Säkert kan man göra själv, typ crème brûlée utan socker på. Men jag nöjer mig med färdigt fabrikslagat. Vaniljpudding känns som rätt sätt att ladda inför ett läkarsamtal.