Bil-tema

Usch vad jag har skrivit mycket om psyk-grejer nu, lite paus från det.

Jag tog tag i soprums-kaoset med att säga till fastighetsskötaren. De införde ju sopsortering här nyligen, bra idé, men nu är några av behållarna helt överfulla. Kanske sorterar folk mer än förväntat. Sedan fattar jag kanske inte riktigt att folk försöker trycka ner mer skräp i redan fulla behållare. Ok om det vore ruttnande matsopor som man raskt vill bli av med, då fattar jag att omdömet kanske sviker, men rena pappersförpackningar eller mjukplast, det kan man väl spara hemma tills soporna tömts. Vilket inte ursäktar att de inte töms tillräckligt ofta. Oh well *kliver ner från predikstolen*

Tar inte riktigt vara på solskenet. Mannen funderar på att åka och titta på begagnade bilar för att ev. köpa en. Jag väntar och väntar på att han ska besluta vilka han är intresserade av, att ringa och bestämma tid. (Verkar det som om jag överlåter allt angående bilen till honom så är det helt sant, jag har inte ens körkort.) Om han ska till Lund eller Malmö vill jag ju hänga med. Jag blir jäktad av att han tar det så lugnt. Hade kunnat åka iväg någonstans själv annars. Vilket förstås är mitt val, att vänta menar jag.

Känner en kvardröjande stress och trötthet från igår. Tänker att jag kanske kan skärma av det genom att aktivera mig. Men det har inte blivit så mycket av det ännu. Nåja, dagen är inte slut!

Ointressant inlägg.

Anti

Jag är inte på humör för strålande sol. Klockan är snart två och jag har inte hunnit ut ännu. Vet inte riktigt vad jag ska ut och göra. Bara gå omkring i naturen? Äsch. Affärerna stänger snart och jag ska ändå inte handla något. Titta på öltälten de ställt upp på stortorget, någon sorts krogrunda. Sextio spänn för en öl, nej tack.

Nu får jag skärpa mig. Ett fik och en islatte ska jag väl klara av. Jag har åtminstone duschat och klätt på mig.

Och invigt vårt ommöblerade soprum där man nu kan sopsortera, bra! Önskar bara vi hade bättre plats i köket för behållare att sortera i, ser inte så snyggt ut med kassar överallt.

Mannen jobbar, han ska ringa om de går ner på stan. Så får jag anstränga mig att vara lite social iaf.

Stamkund

Vaknade faktiskt i tid till soluppgången. Vacker japansol. Var pigg då, men senare gick jag och lade mig igen och sov massor.

Vilken shopoholic man är... gick ut igår för att skaffa ett par solglasögon, kom hem med kläder för 750 kr (-oj vad jag behöver mera kläder *ironisk* -jamen det var på rea ju) och ett halsband. Och solglasögonen, faktiskt. Blir till att snåla nu (fast det säger jag ju jämt, haha).

Fick en styck patientinformation i posten. Det är en kort sammanfattning av ens slutenvårdsvistelse, där står kort om varför man blev inlagd och vad som hände, fortsatt planering och läkemedelslista. Ganska bra tycker jag. Lite roliga formuleringar, "Det har varit trevligt att ha dig på avdelningen och vi hoppas att du trivts hos oss på Avd XX" Vi hoppas att du flyger med oss snart igen *fniss*

Spökjakt

Konstig. Kväll. Kan inte reda ut hur jag känner mig. Sol. Jag promenerade ner till stan och tillbaka, fick åtminstone rudimentär motion. Beställde tågbiljetter till i helgen, i sista stund, en timme senare var de slutsålda. Går bredvid mig själv i ett overkligt moln. Känslan i kroppen... det pirrar, nästan som när jag är uppåt, fast jag sover väldeliga mängder, ofta över tio timmar. Ringer barnen, tittar halvhjärtat på tv, sjuka djur, undrar vad jag egentligen vill. Undrar vad som är fel på mig som tvekar angående medicinerna, nu har jag ju sett hur det blir utan, som ett knytnävsslag i ansiktet, ändå... drömmen om att vakna en morgon och vara normal. Det är en sjukdom och inget att skämmas för bla bla bla - jag känner ändå skammens rodnad över att inte fungera. Att andra ska behöva dra mitt lass. Att det jag behöver är alldeles för mycket begärt.

Äh, nu får jag sluta grotta ner mig, kan lika gärna göra något åtminstone minimalt produktivt som att diska.

Kallsol

Mycket sömn. Är inte lika ledsen och ångestfylld idag. Vad kan jag göra, jag får försöka njuta av det jag kan njuta av och skriva av resten.

Klart och frostigt, idag måste jag gå ut.

Morgonkänsla

Jag känner mig stirrig och har sovit oroligt, vaknade vid 4. Kan jag verkligen känna av att jag minskade Cisordinolen med en fjärdedel igår? Det låter så lite. Fast det är klart, att öka med en fjärdedel kan man känna av så kanske det är likadant åt andra hållet. Jag vet inte. Har sovit så stabilt de senaste par månaderna så det är lite ovant. Mitt sömnbristsberoende gör sig påmint, jag vill sväva iväg, det är inte så bra. (Hör du: det är inte så bra!) Ska jag gå och lägga mig igen? Dricka kaffe? Dricka kaffe och gå och lägga mig igen?

Det absolut bästa med att vara uppe så här dags är soluppgången. Idag är den aprikos-orange och duvblå. Jag suger in färgerna. När jag tittat på solen och sedan tittar på datorskärmen ser jag många lila fläckar, nästan som ett kalejdoskop. Detaljer som är det viktigaste i livet.

-------------

Kaffet gjorde susen, sen kunde jag somna om ett par timmar så nu är läget under kontroll.

Eftertänksamhet

Själva processen att skriva något är så mystisk, så fort jag börjar tänka efter, målmedvetet söka efter orden, så säger det stopp. Det måste vara ett mått av kaos inblandat.

Jag vaknade vid 5, vråltörstig av en lätt bakfylla, det fanns trevligt nog också några jordgubbar kvar att återställa blodsockerhalten med. Så nu mår jag bra. Hann se en underbar röd soluppgång.

Det kändes så rätt att fira. Vi satt med våra jordgubbar på balkongen och hade dragit ut golvfläkten (inköpt på Netto som har de bästa och sämsta prylarna i världen) så det blev en fin bris. Talade lite om hur stort det är att vi fortfarande lever båda två. Framtiden innebär någon sorts katastrof, vi är ju inte odödliga (mig veterligt), men vi har fått mycket värdefull tid. Framför allt kan jag känna att jag inte bara har överlevt utan att det dessutom varit värt att överleva, jag har fått utdelning på insatsen. Hur vet man om ifall man har haft tur? Att ligga på hjärt-IVA efter en överdos är inte så jävla tursamt, men att bli lycklig efter det är väl ändå otroligt mycket tur?

Sakfråga

Är lite lätt aktiv på nätet idag trots sommarvädret. Det är så lagom tempererat inne hos mig. Jo, jag har varit ute i solen och det var också bra, men här inne är det perfekt. Jag sitter fem minuter vid datorn, diskar lite, äter vindruvor, vattnar blommor, kollar mailen igen. Nästa steg är att borsta bort spindelväv från taket. Vi har gott om spindlar här.

Prylar jag tycker om:
Digital kökstimer (äntligen kommer jag ihåg kaffet som ska dra i 4 minuter).
Elektrisk tandborste (den ger mig åtminstone illusionen av att vara skötsam, och så går det fort!)
Mobil (men det känns lite slätstruket att nämna här).
Champagnekork (som sitter tätt och gör att jag kan spara flaskan till nästa dag)
Tvättmaskin, egen (kommentar överflödig)
Multiverktyg (perfekt på resor, kan ex. användas för att öppna champagneflaskor ;))
Lamineringsmaskin (vilket påminner mig om att jag har saker att laminera)
och sist men inte minst:
Galltvål (naturlig fläckborttagning)

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Ljusare

Ju längre dagen går, desto bättre känns det. Vi pratade just om att kanske sticka iväg till ett friluftsområde bredvid en sjö, bara ta det lugnt. Idag lyser ju faktiskt solen!