Startsvårigheter

Vi blev med bil igår, en rejält gammal ljusbeige Volvo. Jättesöt, inte en rostfläck. Verkade vara i god kondition, men så på vägen hem efter att ha stannat till, så ville den knappt starta. Typiskt! Jag skrattar mest, det är ju ett hopplöst uppdrag att köpa begagnad bil, alltid är det något. Nåja, det borde inte vara alltför dyrt att laga, även om det är lite nervigt för nu står den hos Mannens son i Lund, och det är bara att hoppas att den vill komma hit till vår gamla goda bilmek.

Drack jättegod milkshake hos Max på vägen hem, med riktiga jordgubbar i. Dyr, men inte dyrare än en latte på stan och betydligt smarrigare.

Jag är rejält trött fortfarande efter gårdagens eskapader, men rastlösheten irrar omkring inuti mig, gnager i hörnorna och krafsar längs ryggraden. Kanske måste jag trotsa mitt tunga huvud, ta ett krafttag och ge mig ut någonstans för att försöka blidka den...

Bil-tema

Usch vad jag har skrivit mycket om psyk-grejer nu, lite paus från det.

Jag tog tag i soprums-kaoset med att säga till fastighetsskötaren. De införde ju sopsortering här nyligen, bra idé, men nu är några av behållarna helt överfulla. Kanske sorterar folk mer än förväntat. Sedan fattar jag kanske inte riktigt att folk försöker trycka ner mer skräp i redan fulla behållare. Ok om det vore ruttnande matsopor som man raskt vill bli av med, då fattar jag att omdömet kanske sviker, men rena pappersförpackningar eller mjukplast, det kan man väl spara hemma tills soporna tömts. Vilket inte ursäktar att de inte töms tillräckligt ofta. Oh well *kliver ner från predikstolen*

Tar inte riktigt vara på solskenet. Mannen funderar på att åka och titta på begagnade bilar för att ev. köpa en. Jag väntar och väntar på att han ska besluta vilka han är intresserade av, att ringa och bestämma tid. (Verkar det som om jag överlåter allt angående bilen till honom så är det helt sant, jag har inte ens körkort.) Om han ska till Lund eller Malmö vill jag ju hänga med. Jag blir jäktad av att han tar det så lugnt. Hade kunnat åka iväg någonstans själv annars. Vilket förstås är mitt val, att vänta menar jag.

Känner en kvardröjande stress och trötthet från igår. Tänker att jag kanske kan skärma av det genom att aktivera mig. Men det har inte blivit så mycket av det ännu. Nåja, dagen är inte slut!

Ointressant inlägg.

Upptagenhet

Disken har fortfarande inte inträffat. Nåja.

Midsommar. Jag känner mig lite lätt vemodig. Nu vänder det. Det har känts så underbart med sommar efter den långa, kalla vintern. Jag har gått omkring var och varannan dag och viskat till mig själv "jag överlevde". Bara tanken på att det åter ska bli vinter får mig att rysa. Men man har ju inget att säga till om...

Hackandet av tänder gör mig galen. Jag hoppas på ett sätt verkligen att det är medicinen och går att göra något åt. Är det bara en plötslig ovana vet jag inte hur tusan jag ska komma åt det, kan inte gå och koncentrera mig på att slappna av i munnen vareviga minut.

Mindre ludd i huvudet idag. Bakvänt, igår drack jag ju vin, inga mängder men ändå. Trött trött trött igår. Igår: Görakaffeätamackapåmedkläderätalunchute(gott!)köpajordgubbar - systembolagethemolastaavinjektionhandlamatplockain - pust - åkaochfixamednyabilensäckaihopframförtv:nframförtv:nframförtv:n - ätamackaätajordgubbardrickabubbel - pånågotsätthållasigvakentillmidnattsnark.
Inget extremt för en normal person men mer än ett dagsverke för mig.

Nattamat

Cognac och Marabous mörka mintchoklad är en helt ok kombination. Jag har levt på godis, kakor och frukt idag. Och stekta champinjoner. Försöker titta på förra avsnittet av True Blood som jag har inspelat, men jag måste upp och röra på mig hela tiden. 

För att fortsätta på sömnspåret så känns det en aning hotfullt ibland att gå och lägga sig. Man vet aldrig i vilket tillstånd man vaknar upp. Tack och lov kommer jag sällan ihåg särskilt mycket av mina drömmar nuförtiden, tror det kan vara en medicinbiverkning, jag tycker det är ansträngande att drömma. Pålagrade bilder och tankar som man inte har bett om. Fast några gånger när jag varit lite uppe i det blå så har jag tyckt att drömmarna varit väldigt underhållande, som en cirkus i skallen. Talande katter minns jag särskilt en gång. Men i det stora hela är jag inte särskilt förtjust i att ha omedvetna processer på gång. Psyko H berättade en gång om en kollega som hade haft en hel del läkare och psykologer som klienter, någon av dem hade sagt "Jag har alltid trott att det finns ett undermedvetande, bara inte att jag hade ett." Lite så känner jag också...

Ibland blir mina fixa idéer lite jobbiga. Just nu har jag kommit på att jag vill ha en arbetsstol vid skrivbordet, nu när jag har ett rum att ha datorn i, istället för den vanliga typ köksstolen som jag sitter på nu. Det är förnuftigt i och för sig, skulle vara bättre för kroppen om jag kunde sitta tillräckligt högt och med stöd för ryggen. Men jag blir så ivrig, vill köpa nu genast på en gång. Det är nästan lite blå handduks-varning (internt skämt). Kollar Ikeas hemsida och försöker gissa vad som skulle funka, fast det givetvis är omöjligt utan att provsitta. Som tur är kommer nog Mannen att bromsa, att jag inte absolut måste ta det imorgon (som nu är idag), och jag kan ju inte få hem den utan att han kör bilen, har inte körkort själv. (Och kommer för övrigt aldrig att ta körkort, är livrädd.)

För stunden lyssnar jag bara på riktigt tacky gamla 70-80-90-tals hits. Går igång på Walking on sunshine och Final countdown. 

Om det fanns en röd tråd i det här inlägget så är den sedan länge borttappad.

Besiktningsprotokoll

Nu börjar lite misstänkt medicinabstinens visa sig, den där luftballong-i-dimma-känslan i huvudet och lite vagt illamående. Det är rätt milt, jag har ju inte tvärslutat utan bara sänkt lite, så jag är hyfsat säker på att det går över om ett par dagar.

Pratade med min chef idag, antagligen blir det så att jag går över till att jobba 2 tim/dag istället för 3,5 tim/varannan dag. Även ett så kort pass som en halv dag gör mig slut i huvudet, hon tror också att jag kommer få bättre överblick av verksamheten om jag är där lite varje dag.

Att jag ska ha så jäkla svårt för att se arbetsträningen som ett framsteg. Lyckas inte tänka "jag gör iallafall 2 timmar mer än ingenting" utan det blir genast "2 timmar istället för 8+, vilken loser". Jag har ju kunnat. Jobba/plugga heltid, småbarn hade jag dessutom. Varför kan jag inte nu? Det är en stor sorg att inte duga fullt ut. Att "skärp dig nu för helvete" inte funkar.

Vi har iallafall bytt bil, från en urgammal Volvo till en annan urgammal Volvo, med förhoppning om att den "nya gamlingen" åtminstone inte ska koka var 10:e minut och ska ha en fungerande hastighetsmätare. Köper man en beg.bil får man i princip räkna med att det är en massa som behöver fixas tyvärr, men finns inga pengar till en nybil, vi ska vara glada att vi kan ha en bil överhuvudtaget.

Med tanken om att kan jag inte fixa mig själv så får jag fixa till det materiella går jag nu och diskar. Och så får det vara nog med dystert grubblande för idag.