Startsvårigheter

Vi blev med bil igår, en rejält gammal ljusbeige Volvo. Jättesöt, inte en rostfläck. Verkade vara i god kondition, men så på vägen hem efter att ha stannat till, så ville den knappt starta. Typiskt! Jag skrattar mest, det är ju ett hopplöst uppdrag att köpa begagnad bil, alltid är det något. Nåja, det borde inte vara alltför dyrt att laga, även om det är lite nervigt för nu står den hos Mannens son i Lund, och det är bara att hoppas att den vill komma hit till vår gamla goda bilmek.

Drack jättegod milkshake hos Max på vägen hem, med riktiga jordgubbar i. Dyr, men inte dyrare än en latte på stan och betydligt smarrigare.

Jag är rejält trött fortfarande efter gårdagens eskapader, men rastlösheten irrar omkring inuti mig, gnager i hörnorna och krafsar längs ryggraden. Kanske måste jag trotsa mitt tunga huvud, ta ett krafttag och ge mig ut någonstans för att försöka blidka den...

Sockersött

Fortsätter med daglig frågesport hos vetgirig.nu. Månadens ämne är "skräpmat". Hittills har jag 14 rätt av 16. Creepy. Idag listade jag ut (ingen googling!) att en viss burk innehöll sockervadd! Sockervadd på burk låter helt absurt.

Talangjakt

Idag känns det som om våren tagit slut och försommaren tagit över. Nåja, i några dagar iallafall. Jag har luktat på nyutslagna syrener och ätit kulglass.

Åh, vad jag önskar att jag vore speciell, talangfull, värd att beundras. Men jag önskar det tydligen inte tillräckligt för att gå ut och göra något beundransvärt. Hmm. Jag gjorde en liten insats för 10-15 år sedan, men det är över och glömt (åtminstone försöker jag glömma). Nu sitter jag bara här som en icke-vis buddha och mediterar över tomheten. Nej, jag känner mig egentligen inte tom inuti, mer tom utanför. Svävar i rymden.

Skit också, på sista tiden har den här beiga tillvaron börjat störa mig mer och mer, men jag orkar inte göra något åt det.

Det är åtminstone försommar.

Smask

Ibland är det bra att klicka på reklamlänkar. Hittade till http://www.chokladbutiken.se/ och de säljer finsk tjärlakrits. Woohoo!

Påsk

Glad påsk allihop! Oavsett varför ni firar det. Och ni som inte firar kan få en kram iallafall!

Vi tar det skäligen lugnt, utom att vi nog ska äta middag med min mamma och hennes man som är på genomresa. Vi har en enkilos chokladask som Mannen fick som tack för hjälpen för att han fixat något åt en jobbarkompis, så det lär inte gå någon nöd på oss. ;)

Kategoriskt

Rätt hyfsat. Gårdagens diet hjälpte, champagne och jordgubbar och choklad, och hälften av en dyster tysk film om en nazistisk internatskola. Mannen förstås, hans kramar botar inte allt men nästan.

Läste hos trollhare att man idag släppt förslaget till senaste revideringen av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, den amerikanska diagnosmanualen för psykiatriska sjukdomar och tillstånd). Den kommer inte ut förrän 2013 så än hinner den säkert ändras en del, men när jag har lust ska jag kika lite på den.

Äh, nu ska jag leta mat i kylskåpet och kanske t.o.m. gå ut en sväng.

Kontaktsvårigheter

Jag har haft en nära-döden-upplevelse. Igår försvann vår bredbandsuppkoppling i samband med ett operatörsbyte. Lång historia, men operatören hade kort och gott klantat sig. Efter en radda samtal fick vi till slut idag tag på snälle Daniel på techsupporten som hjälpte till att konfigurera det gamla modemet, och ny kontakt uppstod! Halleluja! Snacka om att man efter 15 år har byggt upp sitt liv på att ha nätet till hands när man önskar. (Jaja, jag kunde ju koppla upp mig på mobilen och läsa mejlen, så där riktigt synd om mig var det inte, men man vill ju komma åt internetbanken m.m.)

Annars äter jag godis, ser på film och sover, och inte så mycket mer.

Duracellkaninstek

Trött på att saker inte bara kan flyta på, att man är tvungen att hantera det ena eller andra. Trött, jag och sex miljarder andra människor.

Men det blir något speciellt när det inte handlar om yttre situationer, sånt som går att definiera som "här är jag, där är ett problem". Det är bara mitt osynliga psyke som spökar, jag är problemet. Man sitter där i tv-soffan och känner spänningen byggas upp, tills det inte går att sitta stilla. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan balkongdörren och ytterdörren, ett längdhoppslångt avstånd. Hålla hårt hårt i armarna för att inte börja kasta saker. Inte ledsen, inte deppig, inte upprörd över något särskilt, bara med en kaotisk energinivå i kroppen som omgiven av hattifnatter, håret borde ha sprakat. Släpp mig då! Jag vill inte! Blodstänkta inre scener drar och avskräcker. 

Jag hade tur, Mannen var hemma. Han såg till att få i mig Stesolid och tog mig ut en stund, körde till havet och till Statoil och köpte en massa saltlakrits. Som tur är tar jag inte benso dagligdags och är inte särskilt tillvand, så effekten blir hyfsat stark och jag kunde slockna sen.

Så visst, happy end. Den här gången. Men det känns otroligt otryggt att ha sånt inom sig. Att ständigt behöva vakta sig själv.

Idag är jag lite tröttare, lite mer dämpad, men rastlösheten ligger fortfarande på lur, smyger upp och nerför ryggraden, fast jag ska lura den. På något sätt.