Rymdraket

Usch, gillar inte när jag börjar titta på TCM, inga reklampauser och jag har lite svårt för att sitta igenom en film i ett sträck. Gör jag det ändå som på bio så spejsar jag ut efter någon halvtimme och ser liksom en bit här och där. Men nu har jag åtminstone sett början på 2001 - ett rymdäventyr och roats av rymdstations-estetiken, filmen är gjord 1968. Där finns en föregångare till Skype och pastellfärgade rymdflygvärdinnor. Men nu orkar jag inte resten, trots att jag gillar science fiction.

Borde gå och lägga mig, klockan är ju snart 23 enligt sommartiden och än har väl inte kroppen ställt om sig. Men jag är pigg, bara helt ofokuserad.

Val

Tittade på Shutter Island. Jag är rätt förtjust i sådana twistade filmer. Många stereotypa galningar förstås, en förutsättning för genren. Men rätt bra gjord. Tankeväckande slut där han hellre blev lobotomerad än levde med verkligheten. Skulle det kunna finnas minnen och skuldkänslor jag velat slippa så starkt att vad som helst skulle vara bättre? Klart det skulle kunna. Fast det är rätt tunt med lobotomier numera så man får väl ta livet av sig.

Ångesten som bara var en tankevilla i morse har krupit inpå mig. Eftersom jag envist försöker hålla mig undan från Stesolidförrådet så har jag ätit en massa för att lugna mig. Bättre än ingenting, sämre än piller, fast det beror på hur man ser det.

Nu tittar jag på klockan och ser att Coop fortfarande har öppet. Leker med tanken att gå dit och proviantera med saltlakrits och en kniv. Ser själv hur löjlig jag är, men det kryper så under huden. Istället klär jag av mig, kommer inte gå till Coop i morgonrock.

Kanske läsa en stund. Jag har faktiskt kommit halvvägs genom Stolthet och fördom och zombier. På något sätt är den underhållande och lättläst, och väldigt korta kapitel. Får väl se om jag tar mig igenom hela. Om inte annat kan jag somna med boken över näsan.

Kontroll?

Slötittade en eftermiddag på filmen 28 dagar, Sandra Bullock spelar alkis på rehab. Jag var inte alls beredd på en scen där hennes rumskompis sitter och skär sig i benet. Luften gick ur mig. Det såg mycket likt ut saker jag själv har gjort ibland. Är det verkligen så äckligt som det såg ut på tv-skärmen? Antagligen borde jag vara glad att min spontana reaktion på en självskade-scen är motvilja, ändå känns det som kontrollförlust. Blir lite rädd för att jag inte skulle klara av att skada mig igen. Fega ur för den fysiska smärtan, den jag storvulet trodde jag var på god väg att övervinna. Samtidigt attackerade jag mig själv för bara några veckor sedan när ångesten nådde tillräckliga höjder. Jag ångrar det. Jag ångrar det inte. Allt känns förvirrat.

Naturligtvis dog den rollfiguren på slutet. Hon var ju knäpp.

Sittpaus

Hemma. :) Bara på permission men dock. En viss överkörd-av-lastbil-känsla, men zombie-effekten har släppt nu. Kanske under normalfernissan en liten liten gnutta sockerdricka som står på lut, men nu tar jag medicinerna så jag tror inte det blir mer än så. Vi vill inte ha ytterligare ett psykbryt, nehej tack, det får inte ens finnas på menyn. Det var j-t obehagligt, ett sånt där tillfälle då det känns som om hjärnan på allvar håller på att lösas upp i taggiga fragment.

Skönt att de inte är alltför snabba på att skriva ut en, jag har läkarsamtal på tisdag och kan vara hemma tills dess, men också komma tillbaka till avdelningen när som helst om det svajar. Nu kanske det låter som om psyk är min favoritplats på jorden, och det stämmer väl inte helt. Sjuttiotalslokaler med ångest djupt ingrott i väggarna. Tråk tråk tråk. Mycket stirra ut i luften. Ändå är det kanske just bristen på spänning, på liv, på intryck som hjälper mig, bromsar in. Och så det rent konkreta, att någon jävel gör det krångligt för mig att göra mig själv illa, det går förstås men det kräver mer ansträngning. Plus att det gör medicinändringar smidigare.

Men jag hoppas att den här vändan är över nu. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Vakna till min man, mitt kaffe, min röda gamla morgonrock. Inte på en prasslig flamskyddad madrass.

Alice i Underlandet ikväll. Och så har jag deklarerat, jag är så ordentlig så det finns inte.

Kategoriskt

Rätt hyfsat. Gårdagens diet hjälpte, champagne och jordgubbar och choklad, och hälften av en dyster tysk film om en nazistisk internatskola. Mannen förstås, hans kramar botar inte allt men nästan.

Läste hos trollhare att man idag släppt förslaget till senaste revideringen av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, den amerikanska diagnosmanualen för psykiatriska sjukdomar och tillstånd). Den kommer inte ut förrän 2013 så än hinner den säkert ändras en del, men när jag har lust ska jag kika lite på den.

Äh, nu ska jag leta mat i kylskåpet och kanske t.o.m. gå ut en sväng.

Borttappad?

Att minska på medicinen blev mest bara piss, från låg till låg + knäpp. Återgått till ordinarie schema, det känns redan aningens lugnare i skallen. Har också kommit fram till att jag behöver större integritet när det gäller medicineringen, jag bryr mig för mycket om vad "folk" tycker.

Vi hade ett Dead Zone -maraton igår så idag får jag masa mig ut en stund och titta på världen. Havet är fruset nu, långt långt ut från stranden. Tänk om våren glömmer bort att komma?

Kontaktsvårigheter

Jag har haft en nära-döden-upplevelse. Igår försvann vår bredbandsuppkoppling i samband med ett operatörsbyte. Lång historia, men operatören hade kort och gott klantat sig. Efter en radda samtal fick vi till slut idag tag på snälle Daniel på techsupporten som hjälpte till att konfigurera det gamla modemet, och ny kontakt uppstod! Halleluja! Snacka om att man efter 15 år har byggt upp sitt liv på att ha nätet till hands när man önskar. (Jaja, jag kunde ju koppla upp mig på mobilen och läsa mejlen, så där riktigt synd om mig var det inte, men man vill ju komma åt internetbanken m.m.)

Annars äter jag godis, ser på film och sover, och inte så mycket mer.

Segdraget

Gnäll gnäll gnäll. Är i det där jobbiga rastlösa stadiet där man är för orolig för att ta det lugnt, men för trött för att göra något vettigt. Tror det är kombinationen Berlin plus förkylning. Försöker ändå, en omgång tvätt i maskinen och en rejäl disk är lagd i blöt. Sen ska de hängas upp och diskas av, men det är ett senare problem.

Igår nickade jag till några gånger medan jorden gick under. På bio då. Tyckte lite synd om styvpappan som försvann utan att någon verkade påtagligt bekymrad, men allt för kärnfamiljen antar jag.

Så fort jag blir tillbakadragen och tråkig känner jag mig misslyckad. Nästan lite skyldig. Det är så ofint. Som om jag inte tycker om folk. Men jag orkar verkligen inte ha någon inpå mig utom Mannen, varken fysiskt eller mentalt. Det påminner mig om en bild från sekten, alla själar som klänger sig fast vid en och inte vill släppa taget. Samtidigt vill jag verkligen ha dem där, vill orka, vill vara något annat, någon annan. Kan inte allting bara stanna upp ett tag, vänta in våren och ljuset.

Jag är inte olycklig, bara trött.