Råkan

 Varning: självskadande

Skakig inuti. Bara att skrapa lite på ytan så vips finns de där, gamla handlingsmönster, ångest. Av konsekvenserna, en natt på akuten, inte kunna bada mer denna sommar, Mannens besvikelse, så är det värsta att jag skulle ha klivit in genom den mörka porten igen och kanske inte velat sluta. För fortfarande lockar det och drar. Att känna sig stark och fruktansvärd och missanpassad, inte anpassad, inte till lags. Kostsamma sekunder men minnet verkar aldrig flagna. Att ta sin kropp i sina egna händer, inte med en vacker fjärilstatuering eller piercing i guld, utan just så brutalt, banalt som känslan. Envar sin egen Frankenstein, livgivande händer, mördarhänder. Ångestdämpning är bara förnamnet. Ibland är det lika väl ångestskapande, ångesten i att flyta med tvångets flod utan att veta var man hamnar. Ibland rena extasen, som sex och kokain och huliganslagsmål och annat som folk gladeligen ödelägger sina liv för.

Aldrig mer. Sorgen är stor och obegriplig. Hon har blivit friskare, hur kan hon vara ledsen? Men är det en sjukdom? Eller är det en gåva i svartskimrande fjäderdräkt?

Bänkpress

Det blev en lång dag, jobbigare än jag trodde. I kyrkan satt jag och tänkte på hur det skulle ha varit om vi begravt något av mina barn eller Mannen. Under samlingen efteråt trodde jag att jag skulle krypa ur skinnet. Kände ju inte en enda person där och även om jag kan kallprata så tycker jag inte om det.

Nu känns det lite orättvist mot Mannen att klaga, han ska inte ha dåligt samvete, det var helt mitt eget val att följa med. Men jag ska tänka mig för innan jag går på begravning igen.

Höll på att tappa kollen sent på kvällen, Mannen var ute en stund och det hade kunnat sluta lite hursomhelst, men han kom hem mycket tidigare än jag trodde och fick stopp på mig. Fy f-n, det hade kunnat sluta med en natt i ett dystert väntrum, det sista vi behövde. Idag tror jag att jag är på banan igen. Bara väldigt, väldigt trött i huvudet.

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Kvarvarande

Ibland är det tungt med ärren på min kropp. Med många andra laster kan du gå obemärkt bland massorna när du lagt av. Själens ärr finns väl kvar hos alla, oavsett om det gäller alkohol eller rökning eller spel eller att fastna i dåliga förhållanden, men det är åtminstone ingen som direkt kan se din historia. Men min valda olycksväg har givit mig många, stora ärr på armar och ben, och det känns som om jag aldrig kan bli fri. Även om jag inte skadar mig nu så hjälps det inte, jag får dras med konsekvenserna ändå. Försöker utmana min noja och gå i kortärmat så här års, inte alltid, skulle inte gå på bröllop eller begravning så. Eller släktmiddag. Men bland okända på stan måste jag klara av det, för min egen skull. Det är laddat för det påminner mig så mycket om avgrundsdjup ångest, skamkänslor och drama.

Och så kan jag förstås inte kalla mig själv för "botad". Jag skulle kunna falla dit igen när som helst. Tror aldrig jag helt kommer att få det ur mitt system. Men så länge jag tar mina mediciner är åtminstone risken mindre.

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Knivslipande

Innehåller självskadande 


Känner mig fastklämd mellan drömmar om knivar och shopping, kanske lite alkohol men det är inte särskilt framträdande, nej det är knivar som lockar. Inte ens just nu utan att planera en tidpunkt, en tidpunkt då jag är ensam hemma och vårdcentralen öppen, så jag kan skära tills det blöder tillräckligt, tills jag behöver sys, blå stygn, blåmärken. Inte idag men om en vecka eller två eller tre. Eller fyra.

Jag blir lite trött på mig själv. Jag mår ju inte ens dåligt nu. Det är bara en idiotisk vana. Någon sorts kicksökande.

Kanske är det också efterdyningar av att ha varit inlåst.

Vad jag önskar att demonen kunde utdrivas bara genom att tala om den, men tyvärr verkar det inte fungera så. Att distrahera mig hjälper egentligen inte heller, det kan förskjuta tidpunkten men inte hindra. Alla anledningar varför inte - blåser bort i vårvintervinden. Återstår bara nolltolerans, jag får inte, basta. Som en bom tvärsöver vägen, som håller - eller brister.

Återvinning

Vaknade fem återigen i en konstig, skrämmande dröm om sekten. I halvdvalan blandades sådant jag bara hört om in, om tjejen som dog av törst, tillsammans med egna förvridna minnesbilder. Konstigt att jag inte har sett det förut, det är klart att den tiden dyker upp när jag blir inspärrad och vaktad, även om yttre omständigheterna är annorlunda.

Ska tillbaka till avdelningen nu på morgonen för litiumprov och Cisordinol-injektion. Jag hoppas det blir en syrra som är bättre på att sticka än den förra, det var nog faktiskt första gången vid ett blodprov som jag skrek rakt ut. Men det är klart, de sticker väl inte så ofta.

Självskadetankar som jag inte kan placera.

Syslöjd

Innehåller självskadande

Jag hänger på gärdsgården nu. Ser ärren från senaste omgången, ganska beskedliga med mitt mått mätt (men fortfarande störande med tanke på sommar och kortärmat), tänker att jag skulle kunna göra det "ordentligt", en kastad handske åt mig själv: vågar du fortfarande? Tjugo stygn, det vore något det, jag vet ju mycket väl vad som krävs. Men samtidigt löper ett parallellt spår i min skalle, det som uppmanar mig att tagga ner helt enkelt. Att inte ta allt machosnacket på allvar. Jag bevisar inget om min styrka på det sättet.

Istället ska jag klä mig i klänning och äta romantisk lunch med Mannen på vår restaurang, och sedan träffa dr A och göra upp planer för att bli utskriven.

Jag tror att det lättar bara jag kommer ut härifrån, faktiskt. Så många dåliga gamla minnen innanför dessa väggar.

Vasstandat

Innehåller självskadande


Är inte utskriven, men fick vara hemma tisdag em - fredag fm. Skönt! Nu får jag vara på avdelningen idag eftersom Mannen jobbar, är inte helt betrodd med att vara ensam hemma. Kanske för att jag rispade mig igår. Det har legat och grott länge, sådär som det brukar vara för mig. Till slut finns det någon utlösare och boom. Den här gången var det kombinationen av en annan patient som går synligt med såriga armar, en kort scen från en tv-serie med ett sår som liknade "mina" sår,  samt att jag hittade undanstoppade i en bokhylla en massa teckningar från 2003 med intensivt innehåll, många skuggor och blod, även annat känsligt.

Skuggor och blod. Min parallella verklighet. Nu ska jag gå och dricka kaffe med randiga armar under min plommonlila sammetshuvtröja. Någon sorts trygghet i den svidande känslan. Just nu vill jag bara göra mer, djupt, större. Spärren har plötsligt släppt. Jag är inte beroende av piller eller sprit eller cigaretter, jag är beroende av min sjukdom, av hypomanier och knivar. Överjaget vet att jag måste hålla ut tills det lägger sig igen, att jag inte får falla tillbaka i träsket. Detet vill frossa i blod. Antagligen kommer jag - mycket motsträvigt - ta kontroll igen.

Skarpsill

Självskadande





Letade fram en kniv, första gången sedan i våras. Rätt patetiskt, julafton och allt. Men det var effektivt. Hade lite dåligt samvete för Mannens skull, men för egen del bryr jag mig inte så värst. Ska bara försöka att inte göra det till en vana igen, det skulle vara dumt men otroligt lätt. Kände redan suget att låta det eskalera till "något värt besväret" = något som måste sys. Och det är ju fruktansvärt opraktiskt. Nej, det här måste bli en engångsföreteelse.

Är uppjagad i grunden efter mycket aktivitet på sista tiden, det behövs inte så stora saker för att få vågen att tippa över. Idag avstår jag från att åka med ut till gården där alla människor finns, det enda som gäller är att såsa runt i pyjamas och fördriva tid.

Klåda

Ett sånt kryp i kroppen idag. Vacklar på den tunna gränsen mellan roligt och obehagligt. På något sätt blir det bara värre när jag aktiverar mig, så jag har försjunkit i datorn och i mycket skidåkning på tv. Lite tvätt. Äta rester. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Blir tillfälligt lugnare av kaffet.

Jag tycker inte riktigt om den här situationen, när jag mår bra, är väldigt nöjd ena sekunden, tittar på den vackra snön, och nästa sekund vill jag skada mig, det är inte ens ångest, inte alls ångest, kicksökande kanske?

Det är ingen risk, jag har för bra koll för att göra något, det är mer en märklig upplevelse när gamla spöken stiger ur sina gravar utan att man förstår varför.

Har ingen lust att ge mig ut i snöfall på oplogade gångvägar, men imorgon ska jag banne mig baka. Någon antydan till jultradition kan man kosta på sig. Lussekatter som smakar saffran...

Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.

Rödfärg

Varning: grafiskt om självskadande


Nu är jag på markplan igen. Har sovit ordentligt. Undrar lite varför det den senaste månaden blivit en bebisversion av berg-och-dalbana. Kan det helt enkelt vara årstiden?

Fundering. Såg senaste avsnittet av Inferno på Kunskapskanalen. Det handlade om en tjej med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning. Min omedelbara reaktion var "men herregud, letade de seriöst upp den mest stereotypa de kunde hitta?" Tjej i tidiga 20-årsåldern med lilafärgat hår, pluggar psykologi, skär sig och visar upp såren med blodet rinnande, drömmer om att skriva en självbiografi (att döma av utdraget som visades en Berny Pålsson-wannabe) och är en smått hysterisk flickvän. Jag ryser inombords vid tanken att "folk i allmänhet" ska tro att alla med borderline är sådana. Men samtidigt... dessa stereotypa brudar existerar ju. Varför skulle de egentligen inte få mediautrymme, de också? Fast hade det varit mitt program så hade jag kontrasterat henne med en person som inte skär sig, är lite äldre, har familj och barn, jobbar på ett vanligt jobb. De existerar ju också. Och det hade varit tidsmässigt genomförbart om man skippat mannen som snurrar runt på stan, och alla närbilder på huvudpersonens högklackade skor.

Fundering 2. När jag såg sekvensen med självskadandet dök den gamla tävlingsdemonen upp. "Haha, jag skadar mig mycket värre!" Jag har uppenbarligen inte kommit längre än så. Varför är det så viktigt? Min rädsla och låga självkänsla tror jag. Jag måste vara hård och hänsynslös, härda mig själv inför livets fasor. Kan fortfarande känna irritation över att jag aldrig kapat någon större artär (jag behöver inga pekpinnar om hur korkat det är). Hoppas jag växer ifrån det.

Alla människor, inte minst jag själv, är rätt patetiska.

Val

Tittade på Shutter Island. Jag är rätt förtjust i sådana twistade filmer. Många stereotypa galningar förstås, en förutsättning för genren. Men rätt bra gjord. Tankeväckande slut där han hellre blev lobotomerad än levde med verkligheten. Skulle det kunna finnas minnen och skuldkänslor jag velat slippa så starkt att vad som helst skulle vara bättre? Klart det skulle kunna. Fast det är rätt tunt med lobotomier numera så man får väl ta livet av sig.

Ångesten som bara var en tankevilla i morse har krupit inpå mig. Eftersom jag envist försöker hålla mig undan från Stesolidförrådet så har jag ätit en massa för att lugna mig. Bättre än ingenting, sämre än piller, fast det beror på hur man ser det.

Nu tittar jag på klockan och ser att Coop fortfarande har öppet. Leker med tanken att gå dit och proviantera med saltlakrits och en kniv. Ser själv hur löjlig jag är, men det kryper så under huden. Istället klär jag av mig, kommer inte gå till Coop i morgonrock.

Kanske läsa en stund. Jag har faktiskt kommit halvvägs genom Stolthet och fördom och zombier. På något sätt är den underhållande och lättläst, och väldigt korta kapitel. Får väl se om jag tar mig igenom hela. Om inte annat kan jag somna med boken över näsan.

Larvfötter

Inte riktigt ångest, men någon sorts intellektuell rädsla för att jag ska hitta på något destruktivt. Att sköta mig känns som en kliande tvångströja. Så förrädiskt lätt det skulle vara att börja om på ny kula med kniven, jag känner det, vet att jag skulle kunna. Att maxa kreditkorten, jag har aldrig gjort just det förr, inte fullt ut, men någon gång ska vara den första. Dricka upp barskåpet, t.o.m. ginflaskan. Låta bli att fylla dosetten, känna utsättningssymtomen, transformeras till den galning jag är tills skuggorna omger mig. Hämta ut mer litium som backup, alltid redo. Sätta mig vid kanten av stupet och dingla med benen.

Jag är inte ens deprimerad eller panikslagen, mest bara trött.

Andetag

Tv:n håller mig inte trollbunden ikväll, men funkar som bakgrundssorl. Mannen jobbar. Jag tröttade ut mig tidigare idag med att gå på stan. Provrumsbelysning framhåller verkligen ärren, vilket retade mig en del. Men hemma, efter middag och kaffe, slappnar jag av igen och ser även det bra. Det koncentreras i blommorna, den rosa rosen och orkidén som nyss börjat blomma om. Att det finns skönhet i världen bevisar väl egentligen ingenting annat än att det finns saker att uppskatta. Men det räcker långt.

Nu upprepar jag mig men jag fick bråka lite med mig själv för att få ner mina piller, vet inte hur länge det här kommer att gå. Det är totalt oförnuftigt. En dag i taget.

[Blogger verkar lite vingligt igen, tycker det har krånglat av och till i ett antal dagar.]

Smärttröskelstest

Sovit oroligt och kort. Inte så konstigt. Men jag vill inte gräva ner mig i fluffiga täcken och Enya. Det som gör ont måste få göra ont. Annars är det delar av mig som inte får finnas, och jag har levt tillräckligt många år med att inte vara acceptabel som jag är, en del av min galenskap ligger där. Jag bryter inte ihop, jag springer inte till Coop och köper en kniv, jag börjar inte knyta snaror, jag ser inte spöken i rummet. Jag har bara smärta som en glödande vit boll i bröstet.

Fast visst dyker flykttankarna upp. Köpenhamn, ett annat land, en annan hjärna, slänga medicinerna. Det ligger en sorts njutning i att känna att jag kan kontrollera det, notera fantasierna men kunna jonglera med dem utan att tappa en boll.

(not till Mannen: jag åker kanske till Malmö på måndag för lite distraktion och för att betala hotellet, men värre än så blir det inte ;))

Regn över helgen, men nästa vecka ska det bli klarare. Kanske gå till stranden igen, kanske en annan skogsvända. Andas.

Morgonljus

När jag skriver i min lägesrapport till dr B att jag inte självskadat sedan sist (4,5 månader) känner jag plötsligt en stor befrielse. Att jag slipper smärtan och blodet som var så heligt för mig. Jag behöver inte tvångsmässigt räkna piller. Det känns som att undslippa tortyr. Jag vill aldrig bli så farlig igen, aldrig.

---------------------

Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.

Försvarsmakt

Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.

Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.

Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?

Frätande

Efter att ha lagt på telefonluren inser jag att jag inte mår så bra som jag sa, ja det är inte direkt dåligt, det var inte fel att säga så, det är bara dagen som känns avig och trång.

Nu slog regnet till.

Det kryper i kroppen, det välbekanta krypet. Varje gång blir jag lätt överraskad av hur obehagligt det är. Jag har sovit lite, kravlat ner i och upp ur soffan. Zappade och hittade friidrott som hjälpligt fördrev någon timme. Duschade, gick ut, ner på stan och köpte ansiktskräm. Det var svårt att hitta rätt klädnivå, varma solfläckar, kall vind. Tvättade lite för att döva "du borde göra något nyttigt"-samvetet. Gamla spöken till vassa tankar dyker upp, inget jag får för mig att göra men jag känner mig invaderad, kan jag inte få slippa nu? Det som känns minst skadligt just nu är Stesolidburken, men det känns fegt. Man ska tiga och lida, right? Eller vara duktig och "hantera". Jag orkar inte hantera något alls, tröttheten ligger som en mantel över mitt huvud.

Är visst någon film på femman nu snart. Hjärndöd verklighetsflykt låter bra.