Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Futurism

Jag känner mig lite mer normal. Fixade att gå ner på stan och kolla in mellandagsrean, fast köpte inget. Men att umgås med folk står långt ner på min lista just nu, hade kunnat göra något aningens socialt på nyårsafton men usch nej. Tråkigt för Mannen att jag ska vara sån, han får gå själv på tillställningar.

Eller ja normal, det kryper lite i kroppen ikväll. Funderar över nästa år. Det är som att kliva in i ett vitt hål, tjock dimma där man bara kan fortsätta att gå rakt fram och hoppas att det finns fast mark under fötterna. Kanske hittar jag något intresse av digniteten äkta intresse, kanske bantar jag bort fläsket, eller expanderar ännu mer, kanske kastar jag pillren, kanske läser jag en bok, kanske gör jag en medveten ansträngning att skaffa fler vänner, eller så kanske jag glömmer bort de vänner jag har. Kanske hittar jag mig själv. Kanske tappar jag kaleidoskopet i stengolvet så att alla skärvor faller ur. Kanske inget händer, ingenting alls.