Snigelfartränder

Dagen svalnar mot kvällen, eller den var rätt sval redan, sval, blåsig och regnig. Jag har inte tagit mig ut och tror jag hoppar över det faktiskt. Det är lite trist, jag hade kunnat tänka mig att gå på stan, men eftersom jag ansvarsfullt (har väl sett på Lyxfällan... ;)) bestämt mig för att inte shoppa så mycket mer resten av månaden så faller den planen. Bara en nyttig promenad intresserar mig inte.

Känner en viss förundran, förutom rastlösheten och de gamla trötta självskadetankarna mår jag rätt bra när jag är så här sysslolös. En viss balans som rubbas så lätt när det blir mer action. Tror jag avstår från en familjemedlems födelsedagskalas på söndag, inte för att jag ogillar någon utan bara för att det blir lite för mycket liv och rörelse, och i en annan stad dessutom så jag kan inte gå hem.

Någon sorts press känner jag att rättfärdiga mig, att jag inte flänger runt och gör tusen saker som alla andra, att jag inte är aktiv och ansvarsfull. Men vad finns det att säga annat än att nej, jag klarade inte av det, inte i längden. Så är det.

Reträtt

Nehej, mer och mer dumheter tänker jag på, så (med lite påtryckning från Mannen) jag återgår till den högre medicindosen. När jag börjar ändra på något så får jag för mig att ändra på det ena och det andra och det tredje (typ "Jag borde verkligen inte sova så mycket") och inte alltid i konstruktiv riktning. Frånsett de kemiska konsekvenserna av medicinändringar så påverkar de mig psykologiskt också, till slut vill jag bli av med alla medicinerna trots att jag vet att det är en dålig idé. Så nu får jag backa fort som sjutton innan jag snöat in helt, och det får vänta, åtminstone tills i höst. Därmed basta!

Psychobabble

Det går faktiskt rätt bra att övertyga mig själv om sambandet mellan inga mediciner och en tripp till psyk. Jag har testat ett antal gånger förut, och det är direkt oansvarigt att göra så igen. Dessutom var det ju det där med att jag har utlovat en psykfri sommar, nu ska här inte självsaboteras inte.

Samtidigt är det skönt att ha små hanterbara upp- och nedgångar, att man inte går omkring som en levande död av alla mediciner utan har känslor kvar.

Smet in på bolaget och köpte champagne till på fredag. Små krustader till med kräftstjärtar och stenbitsrom tror jag. Tårtbit ska jag också ha, definitivt. Så lyxigt att fira att man satsat på sig själv.

Jag skriver mycket om mitt psykfalleri i bloggen, det vet jag. Det är en integrerad del av mitt liv, men tro nu inte att jag går omkring och tänker på sånt hela dagarna, det blir bara koncentrerat i bloggen, ett sätt att slippa tjata om det nonstop irl. Stackars Mannen skulle få spel till slut! :)

Orienteringsmissar

Nu är ordningen återställd, jag har Mannen hemma igen. Hans resa gick bra trots att jag inte var med som hysterisk reseledare. Istället har jag drömt hela natten om missade tåg och felaktiga bussbyten. Skulle ta mig från Gotland, som intressant nog låg på västkusten, till Lappland via Stockholm som låg söder om Gotland. Kanske inte så konstigt att det var svårt.

Kanske är det lite så jag känner mig. Vilse. Vet inte varthän och varför. Vemod.

Jag är inte olycklig, inte just nu. Men jag sörjer mitt liv. Ingen direkt att skylla på, ofta har saker bara blivit utan att någon varit illasinnad, bara mänskliga tillkortakommanden och livets gång. Några svarta figurer finns det väl, liksom vissa speciella ljusbärare. Mest får jag det ändå till att jag är rätt klantig. Jag har svårt att helt förlåta mig själv.

Får slita mig ifrån alla vindlande funderingar, tänka smått, här och nu. Har saker att se fram emot i veckan, frisören, bio, kanske blir en fika med en tjej jag träffade på psyk och gillade, och så då en Göteborgs-helg. För mig är det väldigt mycket aktivitet. En sak om dagen funkar, annars blir det gärna frontalkrock i hjärnan. Men jag är tacksam över att jag klarar av åtminstone den där enstaka aktiviteten. Jag är inte död än! ;)

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)

Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.

Bubbelplast

Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).

Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang. 

Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.

Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still.