Inblandning

Mannen är väldigt upptagen med något som kräver många långa telefonsamtal. Lyssnar fast jag inte vill bli involverad, inte tänka på saken. Idiotiskt, för jag kan ju faktiskt bara sätta på musik i hörlurar istället. Ibland är man så trög. En del av mig vill veta allt som sker, en annan del vill bara ha lugn och ro. Jag kommer på för sent att jag får lov att koppla bort mig ibland.

Nej, eftersom den vanliga sängen befinner sig i karantän nu får jag ge mig i kast med att rensa extrasängen från prylar, böcker och elektronik, som har hamnat där för att det är en lättåtkomlig yta...

Skyddshjälm

Asocial är jag. Sanslöst. Vill inte ha andra människor i mitt huvud just nu, hur trist och tråkig och oempatisk det än gör mig. Jag är inte sur, upprörd, arg - bara längtar efter att få vara ifred. Som ofta när vinden stillar sig efter en stormperiod känner jag så mycket tydligare hur ömhudad jag är, hur varje social interaktion kräver en energi, en glöd, eller åtminstone en liten ansträngning att bry sig, och ibland finns bara inte kraften där.

Var på föreläsning om bipolär sjukdom igår. Iallafall första halvtimmen då ett par läkare snackade allmänt. Lyckades med möda sitta still. Sedan var det kört och jag smet iväg med den trots allt förstående Mannen i släptåg. Den stora föreläsningssalen, ljuden av människorna runt omkring, det kröp in i min hjärna som ett knattrande motorverktyg. Plötsligt kände jag också ett enormt motstånd mot att stanna och lyssna på personen som skulle till att berätta om sitt liv. Vill inte ha fler människor inneboende. Hon förtjänar säkert att lyssnas till men mitt hus är överfullt, det finns inte ens ståplats. Inte tänka andras tankar, inte känna andras smärta och glädje. Inte förstå. Inte just nu.

Bubbelplast

Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).

Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang. 

Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.

Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still.