Flyttkort

Jag är lite wild and crazy idag, så jag byter lya - denna blogg bor hädanefter på http://ord2.wordpress.com/ 


Hoppas få se dig där!


Men sedan bytte jag som synes tillbaka hit till blogger.

Säkerhetstänkande

Ett tips för bloggeranvändare: det går att göra en säkerhetskopia av din blogg. Gå in under "inställningar", "grundläggande". Överst står "bloggverktyg" och en länk till "exportera blogg". Gå dit och klicka på "hämta blogg". Nu laddas en kopia av din blogg ner till din dator. Skulle det sedan krångla med blogger kan bloggen återställas genom att gå till samma ställe och köra "importera blogg", man kan också slå ihop två bloggar man har, om jag har förstått det rätt. Vågar inte lova något men det är möjligt att man även kan flytta filen till en annan bloggtjänst ex. wordpress, men det vet jag inte säkert.

Om du öppnar filen i en webbläsare kommer det en massa obegriplig kod överst men rulla ner en bit så finns inläggen där, dock endast text utan formattering.

Den som faktiskt kan något om dessa saker är välkommen att rätta mig! Jag bara kom på den här grejen och tyckte det var bra att berätta.

Svagis

Jag är helt matt efter en dags släktumgänge. Fina människor, härliga ungar, men jag-orkar-inte. Efter en halvtimme vill jag bara hem. Undrar om jag ser drogad ut när jag stirrar rakt ut i luften? Får verkligen spänna mina mentala muskler för att hänga med i konversationen och förstå vad som händer. Fyra timmar pressade jag mig, sedan kändes det som om jag skulle svimma och snälla Mannen körde mig hem (han körde sen tillbaka och fortsatte i flera timmar till). De "vanliga människorna", hur gör de? För resten av gänget orkade uppenbarligen.

Och jag minns ju en tid när jag också orkade. Kanske var jag aldrig helt "normal" på alla sätt, men sammankomster och fester var inget problem. Inte dessa stormvågor som sköljer över mig och hotar att dra ut mig på djupt vatten. Inte dimma jag måste ångestfyllt treva mig igenom. Inga vassa klippor som mörbultar mina fötter. Ett vanligt matbord med vanliga potatisgratänger och vanlig konversation om vanliga saker. En trygghet jag har tappat.

Bloggarna... jag vill hänga med, kommentera, bry mig om. Det är en stor glädje. Men just nu är det stopp. Stopp stopp stopp. Nåväl, jag kommer igen, det gör jag alltid.

Fallgrop

Total budgetkontroll blev det inte igår. Jag var ju tvungen att köpa en plånbok (så mycket pengar som jag har ;)), men jag kan rättfärdiga det med att jag behöver ha en stor plånbok med allt som man måste ha med, som Ica-kort, MedMera-kort, busskort, extra busskort, kalender o.s.v. Men ibland behöver jag också en liten plånbok bara för id-kortet, bankkortet och någon hundring, som jag lätt får plats med i en byxficka om jag inte vill släpa på handväskan (som f.ö. är fylld med andra bra saker som pappersnäsdukar, handsprit, våtservetter, smink, extra mediciner, sax, tamponger, alla tusen kundkort man har, anteckningsbok, pennor, spegel och sist men inte minst, en tablettask för akut sockerbegär). Den mindre plånbok jag har använt är svart, extremt ful, mycket sliten och sönderfallande. Så jag var ett lätt byte för en liten rosa sak med vita kanter som bedjande (eller kanske lömskt) skrek "köp mig!" :)

Tror den fysiska rastlösheten har minskat lite faktiskt. Håller fortfarande på och vickar med benet men jag hackar inte så mycket tänder, och det känns allmänt lite bättre. Trodde inte jag skulle känna skillnad på bara en vecka, men med neuroleptika kan saker hända, hit eller dit, på bara någon dag. En del inte-bra tankar dras jag dock med, skräckfilmer och längtan efter knivaction, men på låg volym, det kommer nog gå över.

Mina inlägg spretar som vanligt. Jag har sällan någon röd tråd när jag sätter mig för att blogga. Det blir vad det blir.

Imorgon blir det begravning. Ingen jag känner, Mannen har jobbat med henne. Men begravningar är begravningar...

Badare

Trevlig dag igår, träffade Mannens dotter, hennes man och barnbarnen. De är nere och hälsar på, sommarlov. Smågrabbarna är fem år, hur mysiga och skärpta som helst, men med en femårings gränslösa energi. Hur orkar de skutta och springa precis hela dagen? Och hur blir man så försoffad som vuxen? Tur att det fanns en pool för dem att busa i, vatten är alltid en hit. :)

Tyvärr blev jag som vanligt lite överstimulerad. De mentala bilderna, som en skräckfilmstrailer, satte igång på vägen hem. Inte så extremt, tack och lov, medicinen håller dem i någorlunda schack. Men jag upptäckte att jag började räkna. Får hålla koll på mig själv. Suck.

Fick ett telefonsamtal häromdagen. Jag och äldste sonen ska åka upp till min mamma i Södra Norrland i början av augusti. Det var X-trafik som ringde för att berätta att tåget skulle vara inställt och det gick en buss istället, vilken hållplats den skulle gå på. Service! Istället för att man ska springa där som en yr höna och leta. Pluspoäng för X-trafik!

Jag tittade på dokumentären om Queen igår kväll så jag sov sent, gick inte upp förrän 9.30 och har fortfarande knappt gnuggat gruset ur ögonen. Men nu har jag slöat i flera dagar så idag får det banne mig bli en promenad! Tänk om man skulle våga sig på att bada?

Tar kanske ett par dagar till för mig att komma igång och kommentera i era bloggar, men jag läser en del. <3

Mosig

Gråmelerat utmattad. Hade det mycket trevligt i Göteborg men jag orkar som vanligt inte riktigt med (och då pratar jag inte om festande utan stillsamt umgänge med mina barn och fika med ett par vänner), gick i en bubbla sista dagen.

Har ont i käften pga att jag klapprar tänder. Kan hejda det när jag tänker på det, men när jag har uppmärksamheten på annat håll så sätter det igång igen. Vickar på benet också men det är mer lätt störande än riktigt jobbigt, det gör ju inte ont. Tror att det kan bero på Cisordinolen, åtminstone skulle det kunna vara den. Jag fick en läkartid nästa onsdag, dra på trissor. Tandläkaren på fm och psyk på em, härlig dag.

För trött. Hundra blogginlägg att läsa, tror inte det. Och kommentarer blir det inte. Förhoppningsvis kravlar jag mig ur hålet snart.

Bort

Malmö var ingen hit. Nog sagt.

Lyfter blicken mot Göteborg, reser om en timme. Mannen får vara kvar hemma. Om jag inte orkar mobilblogga så blir det tyst här i några dagar. Ha det bra alla!

Frågelådan

Har förstått att det är lite av en kutym att hålla frågestund ibland, och varför inte?

Så alla (någon?) som undrar något om mig och mitt liv och mina strumpor får fråga fritt. Var inte blyga. ;) (Är det något jag absolut inte vill svara på så säger jag ifrån.)

Rastlöshetshets

Lite rastlöshet i kroppen, svårt att sitta stilla och en vass sockerdricka inombords. Det känns som akatisi, jag har haft det förr. Men så tar jag ju också rätt mycket Cisordinol, injektion som motsvarar 25 mg plus ytterligare 10 mg i tablettform. Hoppas jag får sluta med tabletten snart.

Otålighet överhuvudtaget. Vill att Mannen ska vakna, men det lär ta ett par timmar till, han har jobbat natt. Vill att det ska sluta regna. Vill göra något vettigt, men har inte kommit längre än till att slänga in en maskin tvätt. Är trött trots att jag sovit en massa (eller just därför?) Funderar på vad vi ska göra på vår annalkande bröllopsdag men kommer inte på något. Vill att Mannen ska vakna.

Känner mig rätt löjlig som skriver inlägg på inlägg. Någon sorts behov av kommunikation men jag kan inte riktigt sträcka mig ut till mina vänner.

Grumsen

Jävla IE vägrar nu helt att låta mig logga in till bloggen. Går säkert att lösa, men orkar inte bry mig, ska väl inte vara på sjukhuset (och hänvisad till IE) i mer än någon dag till. Åker tillbaka i kväll. Har inte gjort ett skapandes grand idag, jo, satt på en maskin tvätt, men det är väl inget annat jag akut behöver göra heller så det är ok med tv-soffan ibland.

Utomhusskap

Kom på hur jag skulle logga in på bloggen. Är en massa knepigheter med IE och den här uppkopplingen, men en borde väl inte klaga, kommer ut på nätet iallafall.

Jag mår rätt bra. Är grymt uttråkad, det brukar vara ett bra tecken. Stickar, lyssnar på musik, sitter vid datorn och funderar över inredning. Jag har fortfarande tankar och planer på att göra om hemma, det var inte bara ett överspeedad-ryck. Ska lägga alla pengar jag vanligtvis lägger på lyxkonsumtion som kläder och skor på möbler och sånt istället, det blir faktiskt en del. Och roligare, det är ju saker man har omkring sig varje dag under en längre tid. Det trista är att väldigt mycket av jobbet kan jag inte göra själv, som att plocka ur och nedmontera Mannens elektronikgarderober, så jag känner mig som en slavdrivare. Det är ju min idé.

Permis i helgen! :D Känns som att jag äntligen är på väg ut härifrån. Nu har det ju varit stabilt i sådär en vecka. Gissar att jag får träffa dr A på måndag så får vi se. Hon ska förresten bli min PAL (patientansvarig läkare) nu, hon hade diskuterat saken med dr B. Så tyvärr får jag inte träffa honom mer, men jag tror det här blir bra, dr A känns väldigt engagerad och också som någon man kan lita på. Får hoppas första intrycket stämmer.

Det är helt underbart att äääääntligen få gå ut, även om jag måste ha någon i sällskap, men jag och Mannen var på apoteket igår och handlade ansiktsvatten (ack de glädjeämnen som litiumet för med sig, får jaga för att hålla undan finnarna). Sedan McDonalds. Sällan har en jordgubbsmilkshake smakat så gott!

Parentes

Jag tar en bloggpaus, med betoning på paus, jag kommer tillbaka någon gång på det nya året.

Grönt

Det här var bra. Jag känner mig mer i kontroll nu, inte hotad av deras tolkningar och anteckningar. De kommer aldrig att uppfatta det rätt, helt rätt. Jag får leva med det. Jag kommer att leva med det. Jag fryser inte längre.

Delårsrapport

Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.

Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.

Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

Trygghetslösning

Efter skräckpropaganda från Mannen om hur USA stänger ner bloggleverantörer (nej, jag vet inte detaljerna och det berör knappast Google...) så bläddrade jag runt bland inställningarna och se, där finns ju en exportera bloggen-funktion. Lätt som en plätt har jag den nu som en fil på hårddisken. Inte för att jag betraktar den som odödliga ord ;) men precis som en pappersdagbok kanske man vill ha den kvar när man är 65.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

Eftertänksamhet

Själva processen att skriva något är så mystisk, så fort jag börjar tänka efter, målmedvetet söka efter orden, så säger det stopp. Det måste vara ett mått av kaos inblandat.

Jag vaknade vid 5, vråltörstig av en lätt bakfylla, det fanns trevligt nog också några jordgubbar kvar att återställa blodsockerhalten med. Så nu mår jag bra. Hann se en underbar röd soluppgång.

Det kändes så rätt att fira. Vi satt med våra jordgubbar på balkongen och hade dragit ut golvfläkten (inköpt på Netto som har de bästa och sämsta prylarna i världen) så det blev en fin bris. Talade lite om hur stort det är att vi fortfarande lever båda två. Framtiden innebär någon sorts katastrof, vi är ju inte odödliga (mig veterligt), men vi har fått mycket värdefull tid. Framför allt kan jag känna att jag inte bara har överlevt utan att det dessutom varit värt att överleva, jag har fått utdelning på insatsen. Hur vet man om ifall man har haft tur? Att ligga på hjärt-IVA efter en överdos är inte så jävla tursamt, men att bli lycklig efter det är väl ändå otroligt mycket tur?

Kommentarsuppdykande

Nu fungerar kommentarerna igen. :)

Kommentarsförsvinnande

Något är skumt på bloggen nu, den sväljer alla kommentarer, både mina och andras.  Jag får mailavisering om att det finns nya kommentarer men möts bara av osynlighet. Blä.

-----------------

Jag ser Ylvas kommentar här nedan men när jag svarar på den syns det fortfarande inte. Skumt. Håhåjaja.

-----------------

Charlyene - jag gissade att det var ett allmänt problem just nu, så förhoppningsvis jobbar Blogger på det...