Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

Stängningsdags

Görbra i Götet. Alltid så skönt att träffa ungarna, kolla upp att de har det bra. Hann med att fika med två fina kompisar också, och en fotosafari i Botaniska trädgården.

Känns acceptabelt nu, även om jag var väldigt rastlös igår och fick ta en sömntablett. Tror jag måste ha några komplett händelselösa dagar nu. Dricker kaffe för att uppnå den där klarheten i huvudet, skarpare konturer som lugnar ner.

Tittar på ett glas på skrivbordet, det gör tjänst som pennmugg, dekorerat med glasmosaik i olika färger. Min pappa har gjort det, pappa som dog för länge, länge sedan. Fortfarande kan jag inte sakna honom, inte förstå vad jag skulle med en farsa till. Sorgligt? Kanske. Jag har ändå gått en otänkbar massa år i terapi. Vissa saker håller jag så hårt i att de blivit en del av mig. Vill inte ens släppa in min terapeut i några av mina känslomässiga rum. Det är svårt att pusha mig att förändras, jag sätter ner hälarna om det inte sker på mina villkor. Har blivit överkörd förr, vill inte dit igen, och stackars oskyldiga hjälpare får slita för att nå mig. Något öppnare har jag blivit med åren, men det går med snigelfart.

Blev jag dyster nu? Jaha.

Samtalsterapi

Fortfarande fantastiskt förnöjd med (de länge uppskjutna) telefonsamtalen jag ringde igår för att få mitt mobilabonnemang så som jag vill ha det. Prata på som en speedad utter kan jag göra när det gäller privatsamtal, men så fort jag ska ha med företag eller myndigheter att göra sätts strypsnaran runt min tunga och tankeverksamheten går på tomgång. T.o.m. när jag är villig att köpa något och alltså de borde vara fullt upptagna med att smöra för mig, så känner jag mig i någon sorts underläge. Jag är den som inte vet hur saker funkar, den som inte vet vad hon kan kräva utan att gå över någon osynlig gräns. Varje gång jag till slut övervinner motståndet ger jag mig själv en mental guldstjärna.

Oföretagsamhet

Känner mig sorgsen. Tyngden i kroppen. Jag kan göra saker om jag sparkar mig själv i ändan, men ingenting flyter, ingen entusiasm. Mest fastnar jag planlöst surfande och minns knappt vad jag läst. Annat hamnar på "jag borde"-listan snarare än på "jag vill", just idag är det tomt på "jag är tvungen" så risken är väl att knappt något blir gjort. Skulle behöva en personlig arbetsledare som körde med mig, "diska kaffekoppen", "ta ut soppåsen", "ladda mobilen".

Visst försöker jag tänka att det går över, enligt all tidigare erfarenhet går det alltid över, men sen kommer tanke B: och enligt samma erfarenhet kommer det alltid tillbaka snart igen.

Förnekelseskrift

Det är underbart att träffa människor man tycker mycket om. Jag har haft så roligt dessa två dagar, och även om alla konversationer och intryck snurrar som en centrifug i huvudet nu så känns det som om jag inte hade kunnat avstå.

Som jag konstaterade när jag pratade med R igår så har jag enormt svårt att i praktiken utöva många av de saker som jag vet att jag borde göra för att sköta om mig. Jag kan ofta vara väldigt medveten om hur jag mår (vare sig det är uppåt eller neråt), beskriva, säga "nu borde jag göra x och y". Och sen går jag och gör tvärtom. Jag ska inte träffa folk intensivt under kort tid, hålla igång en engagerad konversation 14 timmar i sträck, och sen dessutom göra om samma sak nästa dag. Jag ska inte slarva med mediciner. Jag ska inte ta ett glas vin istället för sömntabletten. Jag ska inte sitta här före 5 på morgonen och dricka kaffe och febrilt försöka förmedla mina tankar. Jag märker själv - inte alltid, men iallafall just nu - att jag befinner mig där på gränsen mellan sammanhållen kompetent fasad och kaos. Men gör jag något åt det? Jag går och sätter på en kopp kaffe till.

Glappet mellan intellekt och känsla är så stort. Beskrivande och förklarande undertexter rullar ständigt i min hjärna men det ändrar inte handlingen i filmen.

Det finns väl ändå någon sorts hopp antar jag, på vissa områden har jag trots allt kunnat ändra beteende en hel del under åren, bara jag kommit till någon sorts acceptans av att problemet faktiskt existerar. Men just nu vill jag inte acceptera att jag de facto underhåller humörsvängningarna och aktivt framkallar ångest. Just så: jag vet om, så här är det, med exakt den vinkeln på knäet och kraften i steget lägger jag krokben för mig själv. Insiktsfull. Och sen välter jag mig själv igen. Tar fram tumstocken och mäter exakt var nedslagsplatsen hamnade. Gör om det igen.

Låter jag inte rätt samlad ändå när jag skriver detta? Stavar rätt, håller tråden någorlunda, lite långsökta metaforer kanske men jag tror ändå att det är rätt begripligt. Inte märks det så tydligt att jag skrivit i 45 minuter med tankarna studsande som pingisbollar och själv inte vet vad poängen med inlägget skulle vara. Snacka om skenbar kompetens.

Nattfly

En sak jag är utmärkt bra på är att låta bli att skärpa mig. Nu är det läge att skramla fram benson och däcka lite, det står där mitt framför näsan "Du Skall", men jag klarar inte att öppna burken. Tar istället en kaffe, går fram och tillbaka och sjunger till ipoden.

Får väl göra Ellen Ripley sällskap igen.