Pratbubbla

När jag gick ut för att slänga soporna hade grannen skottat framför vår lägenhet. Så snälla folk kan vara. :) Jag saltade framför hans, betonggolvet blir lätt isigt. Men det känns som länge sedan vi satt på varsin balkong och turades om att spela musik i sommarkvällen...

Har pratat med mina barn, bara så där om allting, katter och julklappar och ishockey. Har hällt upp lite bubbelvin, ekologiskt trevligt nog och fullt drickbart. Ska jag någonsin dricka vin ensam så är det ikväll. Lyssnar på min nya vän ipoden, jag har slängt in de 10+ GB musik jag hade på datorn, dyker upp sånt jag lyssnat på för länge sedan eller knappt hört alls.

Skojar med äldre sonen om hans studier, saker de ska läsa, men det påminner mig i tanken om att jag faktiskt gått i terapi i sådär tio år. Jag har så svårt att göra ett bokslut. Var det bra eller dåligt? Som så mycket i livet är det snarare ett trassligt nät än prydliga kolumner. På ett mänskligt sätt tror jag att det varit till nytta, att lyfta upp sina mönster och få någon annans syn på det, och därmed en chans att revidera sin egen. På ett annat mänskligt sätt tror jag att det förstärkt min känsla av misslyckande, av att inte riktigt göra mig hörd, i en sorts vetskap om att det inte berodde på ovilja hos motparten att lyssna utan de facto på att jag inte kunde förmå mig själv att träda fram. Jag grät aldrig i terapin. Aldrig.

Dystert, haha, jag är inte alls dyster ikväll. Finns det alls någon annan musik man kan lyssna på när man dricker bubbelvin än  http://ord2.blogspot.com/2010/08/vingar.html

Slutstycke

Fick en fråga hur det känns att ha slutat terapin. Jag gick alltså i närmare tio år i psykodynamisk terapi hos samma psykolog, så det var en integrerad del av min vardag. Inte många stenar som inte har vänts på. När jag slutade var det pga att han bytte arbetsplats, men det låg ändå på lut att avsluta så det var inte så dramatiskt.

Nu är jag rätt nöjd. Jag är glad att ha fått möjligheten att ha en fast behandlingskontakt över längre tid. Jag tror inte att det alltid varit rätt behandlingsform för mig, när jag har mått riktigt dåligt har jag inte kunnat tillgodogöra mig det, då har det mer varit en belastning att hålla på och gräva. Men när jag mått bättre har det hjälpt en hel del, även om det ibland blev jobbigt för stunden så har jag fått nya nyttiga perspektiv och större medvetenhet. Psyko H är verkligen super-psykodynamisk i sin inställning och en skarp kontrast till läkarnas piller-evangelium, det har varit bra att ha haft tillgång till båda synsätten.

Men ändå. Det är skönt att inte jämt känna sig som ett psykfall som ska fixas till. Psyko H vände sig emot den beskrivningen, menade att han inte hade för avsikt att "fixa" mig i någon särskild riktning. Jag tror det var ett sorts försvar från hans sida, det ligger ju faktiskt i hela situationen att om man går till en psykolog så är det något som är fel med en som man behöver rätta till. Annars skulle det ju vara tämligen meningslöst.

Trots att det varade en väldigt lång tid så har jag aldrig känt mig så där 100% beroende. Jag har tyckt bra om Psyko H, men aldrig på en nivå där det känts som om jag skulle dö utan honom. Det har t.ex. aldrig upplevts som jättehemskt med de långa sommaruppehållen. Kanske är jag bara sådan. Jag har aldrig glömt att han är ett proffs, inte en vän. Kanske hade terapin blivit annorlunda om jag varit mer gränslös. Men det gör det onekligen lättare att avsluta. Det är rätt sällan jag tänker på honom nu.

Det finns dock tillfällen då jag saknar mycket att ha någon utomstående att bolla saker med, någon som jag inte behöver visa hänsyn på samma sätt som man visar hänsyn till närstående. Kanske går jag tillbaka till terapi någon gång i framtiden. Men just nu är det skönt att bara vara jag, med fel och brister och förtjänster.

Hypotetiskt

Inte saknat terapin särskilt mycket på de två månader som gått. Men denna morgon vill jag ha ett öra, någon som sitter där i trekvart och lyssnar på mig, ordslingor och ordtrassel. Det förflutnas zombiehand har greppat om min fotled de senaste dagarna, alla "om" och "ifall" och "kanske inte hade varit".

Tänk om det aldrig fått gå så långt att jag kraschade 1999. Hade jag haft kvar min mentala förmåga då?

Tänk om jag fått träffa mer ingående de läkare som gissade på bipolär åratal innan jag fick diagnosen, och fått rätt sorts mediciner. Hade jag sluppit några nära-döden-upplevelser då? Och för den delen, de vänner på nätet som sa att de trodde jag var bipolär bara utifrån det jag skrev, tänk om de haft något att säga till om.

Tänk om jag vore 30 och hade tillräckligt med tid kvar för att reda upp livet.

Tänk om jag inte fått barn långt innan min officiella psykfallskarriär. Hade jag någonsin vågat skaffa några?

Tänk om jag sluppit en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Hade jag suttit här ensam med en katt då?

Men. Nu går jag inte i terapi längre så jag får reda ut mitt ordtrassel själv. Någon annan dag. Färdigältat.

Bakåtknapp

Man ska inte älta det som varit, sägs det ofta, men ibland är det helt suveränt. Jag är glad att ha min gamla blogg kvar, och denna, kunna backa bandet. Önskar jag hade skrivit dagbok tidigare i livet.

I början-mitten av 2000-talet... jag var så djupt olycklig ibland. Mellan varven glad med familj och vänner, och ibland kom de där fantastiska dagarna då solen skiner bara för mig, men i botten var det ett helvete. Jag förstod inte vad som hände med mig, hur galenskapen och självdestruktiviteten gradvis svalde mig hel. Att något var väldigt fel med mig framstod i tydlig belysning när jag blev inlagd för hundrafemtielfte gången, och kom tillbaka för den hundrafemtitolfte. Men vad var felet? Taskig barndom, hjärncystan eller helt enkelt djupt personlighetsstörd? Ingen satte sig ner med mig och försökte reda ut begreppen. Bara hej till nästa hyrläkare. Visserligen fick jag terapi, och det var väl snällt även om det ärligt talat inte gjorde så stor nytta just då, men det mesta av jobbet fick jag göra själv. Läsa om självskadande, vrida och vända på mitt beteende, söka stöd hos andra kloka människor på nätet, inte bara för att lära mig om skadandet utan om livet i allmänhet. Senare började jag läsa om diagnoser och mediciner för att ha någon aning om vad de gjorde med mig, försöka ta tillbaka lite av makten i den mycket ojämna maktbalansen. Och inte minst fick jag lära mig lita på Mannen.

Jag blir sorgsen när jag läser mina egna ord. Så mycket smärta. Mycket jag inte skulle stå för idag. Men det känns viktigt att låta orden finnas kvar, en bekräftelse till henne som satt i förvirring bland pillerburkarna och bara ville att oljudet i huvudet skulle sluta, att hon fanns och ska lyssnas på och tas på allvar.

Så som jag hoppas att jag om tio år ska sitta och läsa detta och säga "det blev inte så bra alla gånger, men hon gjorde så gott hon kunde".

Kvarhållning

Nu är jag någonstans i Sverige och blir vaktad av en ljuvligt vacker och busig Helig Birma. Det var ett litet projekt att ta sig hit igår (hur f-n kan man bygga tåg där inte fönstren kan öppnas när luftkonditioneringen pajar?!) och nu har jag knappt ork att klä på mig. Började iofs redan kvart i sju imorse med att ringa och väcka Mannen (som inte tillhör Morgonfolket), sedan vinkade jag iväg sonen och ringde dr B. Jag bestämmer mig för att jag är ursäktad om jag är lite mör.

Jag mår iallafall bra igen på ett bra sätt. Inga fler dumma medicinexperiment, hör du det S?

Det känns märkligt att vara turist i en stad där man bott. Okej, det var ett antal år sedan, men det känns ändå inte berättigat att ha glömt så mycket av var saker ligger och vad platser heter. Ska jag skylla på ECT:n? Det känns lite som fusk, jag hade börjat glömma innan dess. När jag flyttade till Göteborg så klippte jag banden, precis som jag klippte många band till Göteborg när jag flyttade därifrån. Det är så jag fungerat. Dragit ett streck, över platser och människor. Jag tror det har mildrats nu (så mycket terapi som jag har gått i *pust*) men det är fortfarande bara Mannen och mina barn som jag alltid håller fast vid.

Fira

Mitt examensbord:

Palmer & Co Millesime 2002, minikrustader med creme fraiche, stenbitsrom och kräftstjärtar, jordgubbsbakelser, bukett med hortensia, rosor och fresia. Visst är det festligt! Det kändes så rätt att fira.

Jag mår fortfarande bra, lite milt uppåt kanske, fortfarande elektricitet i kroppen, fast när jag blir trött dimper jag ner på soffan eller sängen och slocknar. Kanske tur att jag sover väldigt mycket pga en av medicinerna, då snurrar det aldrig iväg helt. Motvilligt går jag med på att min kropp behöver sömn.

Nu längtar jag efter att sommarkortet på lokaltrafiken ska börja gälla, och att jag ska få pengar om en vecka. Det är härligt att bara ge sig ut och åka utan planer och mål, ensam, ingen och inget att ta hänsyn till. Som jag tidigare sagt, universum snurrar kring mig just nu.

Kapitel

Så, sista samtalet med Psyko H avklarat. Det kändes bra, en tillbakablick på de här åren, sentimentalt men inte sorgligt. Tur att vi båda varit så väldigt envisa. Det tog rätt många år innan jag klarade av att ge mig in i det på allvar, vara öppen utan att bli överväldigad, med omsorg om mig själv. Jag tror att en vändpunkt var efter att jag varit väldigt nära att ta livet av mig 2007, allt sattes på sin spets. Sedan en liten tid efter det fick jag bipolär-diagnosen och stämningsstabiliserande medicinering, och började kravla mig uppåt. Då fick terapin större mening också, jag kunde titta på saker och fundera och överhuvudtaget vara mer närvarande vid samtalen. I början kunde jag ju inte ens titta på Psyko H.

När vi sa adjö sa Psyko H att han trodde att vi kanske kommer att ses i något sammanhang, och det känns fullt möjligt, om så bara i en korridor. Tack och lov känns det inte desperat nödvändigt.

Men visst kommer jag sakna det. Till och med de gräsliga gardinerna som valts av någon okänd person. Man känner att tanken var att liva upp landstingets trista kala rum med lite blommigt tyg, men sedan har man valt Ulrica Hydman Vallien-tulpaner i aggressivt blått och svart. I och för sig bra att fokusera på när ilskan svallar.

Studenterna springer ut idag mot en ljusnande? framtid, och det gör jag också.

Jif

Mitt kylskåp är skurat och doftar nu svagt av syntetisk citron. Flera vinterjackor är undanhängda (ja, jag vet, det är juni...) och skor bortplockade för nu ska det väl banne mig inte snöa, och så har gäster plats att hänga av sig i vår överbelamrade hall. Vi är prylsamlare av rang, borde flytta oftare.

Jag är överdrivet vaksam, men har bestämt att jag inte är hypoman, bara energisk.

Imorgon blir det att göra middag för sex pers, handla, bolaget, köpa blommor, plocka undan (projekt!), städa, stryka duk, laga maten. Vara trevlig och konversera. Jag kommer att behöva all energi jag har. Men det blir nog roligt.

Fredag är stora terapiavslutningen. Det är lite därför jag vaktar mig själv, för att avsluta en mångårig terapi är väl ett gyllene tillfälle för ett psykbryt. Än så länge känns det dock rätt okej. Jag får väl bryta ihop på lördag.

Examenstider

Doppade fötterna i havet igår. Det var kallt - jag, badkrukan, skulle aldrig doppat mig i det - men inte iskylt. Vågorna slog och trots solen var vinden kylig, så stranden var nästan tom på levande varelser, utom måsarna och strandskatan. Tillbaka till parkeringen tog vi stigen genom skogen. Osynliga fåglar i träden sjöng högljutt, spindelväven var spänd över stigen och myggorna anföll glupskt. Några blommande skogsstjärnor, oändligt graciösa. Hela min kropp sjuder av sommar.

Idag var det näst sista gången på terapin. Det känns ungefär som att ta examen, en stolthet över att ha tagit sig igenom en viktig fas i livet blandat med lite oro inför vad framtiden ska bära med sig. Kanske borde jag ta med mig studentmössan till sista samtalet. ;)

Först kändes det som att tvärt stänga en dörr. Nu säger Psyko H att jag får kontakta honom om det är något speciellt och jag har numret till hans privata mottagning. Det är fullt tänkbart att jag aldrig kommer att utnyttja det, precis som jag aldrig använt det privata numret till dr B, men det känns mindre kvävande när jag åtminstone har möjligheten.

Jag ska banne mig fira nästa veckas avslut med en flaska äkta champagne, det tröttnar jag aldrig på!

Slutsträcka

Två terapisessioner kvar nu. Väl att bemärka så har jag gått i terapi i närmare ett decennium (ja ja, jag vet, psykodynamiskt dravel och allt det där). Känns... märkligt. Det har (självklart efter så lång tid) blivit en integrerad del av min vardag. Nu har jag inte riktigt någon referensram för hur man avslutar. Det är lite som att göra slut med en partner eller en vän, fast ändå inte, jag har ju inte varit förälskad, vi har inte varit vänner. Kanske mer som att flytta, förändra sitt läge geografiskt eller mentalt.

Även om vi kanske inte hållit på längre för det, så hade det känts lite bättre om beslutet fattats av mig och Psyko H istället för av en landstingsadministratör.

Men nu är det som det är.

Hade det varit riktigt angeläget hade jag kollat på möjligheten att fortsätta på hans privata mottagning, men det kostar förstås skjortan. Så starkt känner jag inte behovet nu. Nej, det ligger någon sorts bra utmaning i att stå på egna ben. Visserligen har jag aldrig haft ett sånt förhållande till Psyko H att han har hållit mig under armarna när det blåser, men det har ändå varit en trygghet att ha någon utomstående att vända och vrida på saker med. Så stor skillnad kommer inte det här att göra om jag krisar, men i tiderna däremellan, när jag försöker navigera rätt i livet, så kommer jag nog att känna en saknad. Lite saknad men inte katastrofkänsla. Och någon gång måste man sätta punkt.

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Stängningsdags

Görbra i Götet. Alltid så skönt att träffa ungarna, kolla upp att de har det bra. Hann med att fika med två fina kompisar också, och en fotosafari i Botaniska trädgården.

Känns acceptabelt nu, även om jag var väldigt rastlös igår och fick ta en sömntablett. Tror jag måste ha några komplett händelselösa dagar nu. Dricker kaffe för att uppnå den där klarheten i huvudet, skarpare konturer som lugnar ner.

Tittar på ett glas på skrivbordet, det gör tjänst som pennmugg, dekorerat med glasmosaik i olika färger. Min pappa har gjort det, pappa som dog för länge, länge sedan. Fortfarande kan jag inte sakna honom, inte förstå vad jag skulle med en farsa till. Sorgligt? Kanske. Jag har ändå gått en otänkbar massa år i terapi. Vissa saker håller jag så hårt i att de blivit en del av mig. Vill inte ens släppa in min terapeut i några av mina känslomässiga rum. Det är svårt att pusha mig att förändras, jag sätter ner hälarna om det inte sker på mina villkor. Har blivit överkörd förr, vill inte dit igen, och stackars oskyldiga hjälpare får slita för att nå mig. Något öppnare har jag blivit med åren, men det går med snigelfart.

Blev jag dyster nu? Jaha.

Iväg

Packad på tio minuter. Ryggsäcken alltså. Nu drar jag ut lite på det som är kvar av morgonen, går i enbart morgonrocken och med hörlurarna i, tittar på diskhögen, häller upp vatten och Yes, tittar lite till. Undrar vad jag har glömt packa. Ska till Psyko H innan jag reser, inte så intresserad, mentalt sitter jag redan på bussen. Bort. Hem-bort.

Mannen får stanna hemma, han har en massa jobb stackarn. Eller det är väl jättebra att han har jobb, det är rent själviskt jag tycker det skulle ha varit roligt om han kunnat följa med. Men jag ska träffa en massa jätteunderbara människor så det är väl inte så där gräsligt synd om mig.

Nähej, diska var det.

Svårnavigerat

Snöyra körde vi i igår, visserligen inte riktigt något som kunde klassificeras med det aktuella (rejält uttjatade) begreppet "snökaos", men störande nog för stackars Mannen att köra i. Myrornas krig live. Jag kände lite att vi tillhörde de där "idioterna som nödvändigt ska ut och åka trots väderrapporten" som det inte är synd om ifall de kör fast, men nu var det tack och lov ingen fastkörningsvarning. Bara tillräckligt för att det skulle kännas såååå skönt när man kom hem till en varm ljus lägenhet. (Vi hade varit och hälsat på ett av Mannens barn.)

Mår lite skumt just nu. I grunden har jag varit riktigt glad i ett par dagar, samtidigt som jag är väldigt påverkad av det senaste psykologbesöket i fredags. Via någon sorts långsökt associationskedja som började med att jag var uttråkad och satt och räknade ut i skallen om jag har råd att klippa mig, hamnade vi i en traumatisk händelse i tonåren. Jag har väl nämnt den för Psyko H  i förbigående för flera år sedan, men inte riktigt pratat om den. Hann lagom ramla in i minnet och så var tiden slut. Nu ligger det som en hudlös fläck i mitt medvetande. Samtidigt känns det tveksamt om jag verkligen ska hålla på och prata om det, kanske behöver jag få ha min privata sfär, Mannen vet och det räcker.

Fågeldansen

Utan fotfäste känner jag mig. Kan inte avgöra om jag är glad eller deprimerad, konturerna är alldeles för dimmiga. Tror det är både och. Mannen gör mig glad, på riktigt, ständigt. Prylar gör mig glad, mina nya glasögon, de fina (och svindlande dyra) stövlarna Mannen köpte till mig. Att måla naglarna. Yta.

Min avvisande attityd gentemot mina vänner gör mig inte så glad. Det spelar ingen roll att Psyko H mer eller mindre applåderar att jag sätter gränser, jag tycker att han har fel och jag är En Dålig Person. De påbörjade men aldrig avslutade böckerna omgärdar sängen som en hinna av dåligt samvete. Och förstås den vanliga svarta fläcken: min brist på ambitioner, att jag inte gör något spännande av mitt liv. Dödssynd nr 1: att vara tråkig.

Idag tror jag att jag ska gå till stadens ankdamm. Enligt lokaltidningen flockas traktens alla gräsänder där nu när den stora ån är igenfrusen. Jag fågelskådade igår också, ett gäng rödvingetrastar, sidensvansar, grönfinkar och en rödhake. Så kul kan man ha det på en söndag.

Jo men jag blir faktiskt glad av många av de små detaljerna i livet. Det är mer i det stora hela som jag känner mig som något som skrapats upp från botten av en dyig insjö.

Vykort

Lustigt. Efter en månads uppehåll i terapin hade jag glömt hur arbetsamt det är. Jag är inte helt lätt att motivera, har ingen klar bild av vart jag vill komma. Går runt lite i chock, den vedervärdiga episoden förra våren, sommaren som ibland var j-t kul men mer och mer hotfullt vinglig - jag vet att jag borde vilja mer, men just nu fixar jag bara att leva i nuet, känna hur det känns när inget hemskt händer. Förändring är just vad jag inte vill ha. Inte se bakåt, inte se framåt.

Jodå, rent intellektuellt förstår jag att ingenting varar för evigt och att jag bör rusta mig mentalt för att tackla de törnar som komma skall. Och att teoretiskt borde jag dessutom kunna leva bättre om jag vore mer harmonisk och kompetent som människa. När det kommer till kritan vill jag ändå mest att ingen ska rucka på något av korten i mitt korthus. Eller jag vet inte. Lite rädd är jag iallafall.

Testade att fika med en kompis men blev trött och uppjagad efteråt, det dämpade åter min lust att umgås. Mannen är den enda jag riktigt vill ha i närheten. Han samlar vykort från där han växte upp, visar och berättar anekdoter, jag tycker det är jättekul. Min egen historia gör mig mest uttråkad.

Uppryckningsdags

Nej nu jävlar *hon kavlar upp ärmarna på den röda morgonrocken*. Här ska inte bara tomtas omkring idag. När Mannen så småningom vaknar (så småningom, så småningom, han är inte riktigt sinnebilden av morgonpigghet) ska jag se om jag kan övertala honom att åka till större staden och kolla en utställning på kulturhuset. Jag behöver intryck, men kontrollerat, titta så mycket jag orkar på det jag känner för, kunna släppa och gå när uppmärksamheten falnar.

Nu vill jag att veckan som kommer ska gå riktigt fort så vi kommer iväg till Göteborg. Imorgon har jag lite "action" på schemat, först litiumprov och sen frisören. För mig är det ett dagsverke, bara det att vara hemifrån en hel förmiddag. Men det blir bra att få det gjort.

I övrigt är det bara terapin på torsdag. Ibland är Psyko H bara lite för flummig, när vi pratade senast om hur det blir när jag mår som sämst och söker vård gick han på om att jag behöver personal som är empatiska, förstår och kan förklara vad som händer. Jo tack. Hade jag bara fem olika psykmottagningar att välja och vraka mellan hade det kanske ordnat sig. Som psykfall får man lära sig att vara glad för det lilla.

Skönt att det åtminstone inte är ett aktuellt problem.

Men jag inleder nog ändå dagen med att slappa en stund framför tv:n, det är ju skidskytte idag igen.

Höjdskillnad

The Stairway to Heaven är riven nu. Bokstavligen alltså, en trappa som ledde över järnvägen till psyk. Den var skranglig och trästegen murkna, det känns som om jag nött ut dem under alla år. Någon gång stått där på toppen och undrat om man ändå borde klättra över räcket och kasta sig ner på kraftledningen. Någon gång så darrig i benen och suddig i blicken av tårar att jag måste sätta mig ner halvvägs. Någon gång i överenergiskt rus skuttat uppför två steg i taget. Någon gång hållit krampartat i ledstången, rädd att falla.

Nåväl, nu är det tunneln som gäller, nu får man gå på djupet.

Om några månader behöver jag i vilket fall inte bekymra mig om framkomligheten som gångtrafikant, då har jag avslutat terapin och kommer kanske bara till psykbygget 1-2 ggr om året för en läkarkoll. Om allt funkar. Det kan jag tyvärr inte luta mig tillbaka och tro på. Även om jag tycker att livet är rätt ok just nu (så länge jag tar det j-t lugnt) så känner jag hur jag hela tiden håller emot, slätar till, stoppar in utstickande hörn och kanter. Under ytan är det ingen idyll, det liknar en bild jag minns från någon gammal bok om livet i ett urtidshav, med alla sorters taggiga, kantiga, tandvälförsedda monster som misstänksamt glor på varandra. Det är nog bara att acceptera.

Snacksalig

Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).

Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.

Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")

Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.

Viloläge

Angående terapin så har jag ställt om mig mentalt nu. Kanske lite väl mycket, jag släpper taget långt innan avslutet är ett faktum, börjar tänka i dåtid. En sak känns iallafall positiv, jag kommer ha mycket mindre kontakt med vården.

Gårdagen flöt bort i dimma, det blir lätt så när Mannen bara har en dag ledig mellan arbetspassen, då har han inte lust med några större utsvävningar, och jag var också lite trött på förmiddagen, hade gått upp för tidigt, sov 2 tim till i en Poäng-fåtölj. Tänk vad man klarar av om man måste. ;)