Flygbalansen

Tjat om mediciner igen, den som är uttråkad får gärna blunda. De är en stor del av min vardag, hur mycket man än skulle vilja att det bara var att svälja pillren varje morgon och sedan glömma bort det, så påminns jag dagligen och stundligen om effekter och bieffekter i min egen kropp och sinne. De påverkar faktiskt vem jag är, hur politiskt inkorrekt det än är att säga så.

Och ja, nu kom jag på att jag glömt att ta dem i morse... men jag kom ihåg att betala räkningarna, alltid något.

Jag vill ha Abilify igen. Undrar om man kan få farbror sommardoktorn med på det? Vet inte om jag bara vill ändra för ändrandets skull... ibland undrar jag. Vad jag kan konstatera är att jag fungerar bättre med neuroleptika än helt utan. Den jag har nu blir jag fortfarande lite seg av, och sedan jag sänkte dosen har lite symptom krypt fram igen, men jag vill inte ha samma medicin i högre dos och få andra biverkningar. Abilify gör mig inte seg och jag går inte upp mer i vikt, däremot kan sömnen krångla. Kan jag få en tulipanaros, tack!

Dessa finingar såg jag tidigt i morse (alla bilder snodda från Wikipedia, Mannen hade problem med teleobjektivet):

Fiskgjuse

Rödbena

Kustsnäppa

Vingslag

I vintras hade vi oväntat besök. Nyss låg jag och vred mig på sängen när det hördes konstiga ljud vid fönstret som stod på glänt. Plötsligt virvlar det till av vingar, en stackars mer och mer panikslagen talgoxe. Till slut lyckades jag fösa ut den genom balkongdörren.

Nu undrar jag verkligen vad som är så attraktivt med vårt sovrumsfönster?

Besökstid

För en eller två veckor sedan hade vi oväntat besök, en liten gärdsmyg tog sig in genom sovrumsfönstret som brukar stå lite på glänt eftersom jag sover bäst svalt. Den flaxade vildsint runt i lägenheten, tills Mannen lyckades greppa den och sätta ut den. En stund satt den bara, verkade helt chockad, men till slut flög den iväg.

Så idag när vi satt uppkrupna i soffan skymtade plötsligt något mörkt förbi under soffbordet och det hördes ett lätt prassel. Return of the gärdsmyg! för jag har svårt att tro att det var en annan gärdsmyg, så gott om dem har vi inte. Den verkade inte lika panikig denna gång och när jag öppnade balkongdörren på vid gavel så hittade den snabbt ut.

Man undrar vad den skulle in och göra. Kanske letade den efter värme? Hoppas den klarar vintern!

Idag är jag inte ensam hemma och känner mig tryggare och mer distraherad. Har inte stor lust att göra något men försöker hålla mig igång, det lär ju vara bra. Kanske är jag lite för dämpad, minskar på Risperdalen idag, fast det är väl mer en skenmanöver för mest handlar det nog om tiden på året, och där finns ju inte mycket att göra annat än att härda ut.

Molnigt

Försöker att inte övertolka ögonblicken av dysterhet, med största sannolikhet är det bara årstiden. Min uthållighetskvot för vinter har fyllts redan, finns bara irritation kvar. Men det biter dåligt på lågtryck.

Ikväll blev det Stesolid. Använder det inte så ofta, men just för stunden är jag för trött på att stå ut. Jag skulle säkerligen kunna stå ut om jag verkligen ansträngde mig, det är ingen på liv och död-situation precis, jag är bara alldeles för lat för att jobba mer ikväll med töntångesten, vill ha en liten behändig avstängningsknapp.

Fågeldammen var faktiskt rätt intressant att se, flera hundra änder sammanstrålade på ett litet område. När någon kom och slängde brödbitar utbröt ett milt kaos. Ibland försöker jag upprätthålla en strimma av naturintresse. Har pluggat biologi en gång i tiden, vilket är svårt att tro.

Ytterligare ett ganska meningslöst inlägg, men va fan.

Fågeldansen

Utan fotfäste känner jag mig. Kan inte avgöra om jag är glad eller deprimerad, konturerna är alldeles för dimmiga. Tror det är både och. Mannen gör mig glad, på riktigt, ständigt. Prylar gör mig glad, mina nya glasögon, de fina (och svindlande dyra) stövlarna Mannen köpte till mig. Att måla naglarna. Yta.

Min avvisande attityd gentemot mina vänner gör mig inte så glad. Det spelar ingen roll att Psyko H mer eller mindre applåderar att jag sätter gränser, jag tycker att han har fel och jag är En Dålig Person. De påbörjade men aldrig avslutade böckerna omgärdar sängen som en hinna av dåligt samvete. Och förstås den vanliga svarta fläcken: min brist på ambitioner, att jag inte gör något spännande av mitt liv. Dödssynd nr 1: att vara tråkig.

Idag tror jag att jag ska gå till stadens ankdamm. Enligt lokaltidningen flockas traktens alla gräsänder där nu när den stora ån är igenfrusen. Jag fågelskådade igår också, ett gäng rödvingetrastar, sidensvansar, grönfinkar och en rödhake. Så kul kan man ha det på en söndag.

Jo men jag blir faktiskt glad av många av de små detaljerna i livet. Det är mer i det stora hela som jag känner mig som något som skrapats upp från botten av en dyig insjö.

Psyk-ornitologi

Fick en kommentar från Bloggullet som väckte ett minne.

Att vara inlagd kan, som säkert en del av er vet, vara en högst tålamodsprövande sysselsättning. Om man inte är rökare, eller trotsar rökmolnen och sätter sig i rökrummet ändå för att få lite socialt umgänge, om man inte vill lägga pussel i dagrummet medan personalen för intelligensbefriade konversationer om kakrecept, om man har tröttnat på att ligga på sängen och stirra i taket med hörlurarna fast inkilade i hörselgången och något argt/deprimerande/ironiskt på hög volym (förutsatt att man får lov att ha hörlurar, tänk på sladden!) - ok, vad gör man?

Man kan t.ex. sätta sig i matsalen och fågelskåda. Vår matsal lämpar sig utmärkt för detta. Utsikt mot några små buskar närmast huset, en smal bit gräsmatta samt en skogsdunge med blandade träd. Ser man sen till att bli inlagd då och då under de olika årstiderna så är förutsättningarna utmärkta för psykfågelskådning. Inomhus. Ingen som stör ("vad gör hon där? bara sitter och stirrar ut?" "äh, bry dig inte om henne, hon är knäpp"). Ingen känsla av att man egentligen borde göra något bättre av sin tid.

Talgoxe, rödhake, gärdsmyg, hackspett, nötväcka, björktrast, grönfink, skrattmås, tornfalk, steglits - observerar ni att fåglar ofta har tvåstaviga namn? (jag vet att det finns en trestavig där också ;) ) 24 arter fick jag ihop, sen lyckades farbror tokdoktorn bota mig såpass att jag inte blivit inlagd mer. Så tankarna på att starta en psyk-avdelning av club 300 har mer eller mindre förpassats till hjärngarderobens mörkaste skrymsle. Men får jag något storstilat sammanbrott i framtiden och åter packas in på avd XX vet man aldrig var det kan sluta, be till högre makter att detta aldrig kommer inträffa!