Mystifierad

Skoaffärerna dräller av klackskor, den egna mer skyhög än den andra. Men tittar man sig omkring på stan så går nästan alla i converse eller ballerinaskor eller platta sandaler. Vem köper klackskorna?

[sorteras under livets mysterier]

[och jag äger förstås mina röda skor]

Pratbubbla

När jag gick ut för att slänga soporna hade grannen skottat framför vår lägenhet. Så snälla folk kan vara. :) Jag saltade framför hans, betonggolvet blir lätt isigt. Men det känns som länge sedan vi satt på varsin balkong och turades om att spela musik i sommarkvällen...

Har pratat med mina barn, bara så där om allting, katter och julklappar och ishockey. Har hällt upp lite bubbelvin, ekologiskt trevligt nog och fullt drickbart. Ska jag någonsin dricka vin ensam så är det ikväll. Lyssnar på min nya vän ipoden, jag har slängt in de 10+ GB musik jag hade på datorn, dyker upp sånt jag lyssnat på för länge sedan eller knappt hört alls.

Skojar med äldre sonen om hans studier, saker de ska läsa, men det påminner mig i tanken om att jag faktiskt gått i terapi i sådär tio år. Jag har så svårt att göra ett bokslut. Var det bra eller dåligt? Som så mycket i livet är det snarare ett trassligt nät än prydliga kolumner. På ett mänskligt sätt tror jag att det varit till nytta, att lyfta upp sina mönster och få någon annans syn på det, och därmed en chans att revidera sin egen. På ett annat mänskligt sätt tror jag att det förstärkt min känsla av misslyckande, av att inte riktigt göra mig hörd, i en sorts vetskap om att det inte berodde på ovilja hos motparten att lyssna utan de facto på att jag inte kunde förmå mig själv att träda fram. Jag grät aldrig i terapin. Aldrig.

Dystert, haha, jag är inte alls dyster ikväll. Finns det alls någon annan musik man kan lyssna på när man dricker bubbelvin än  http://ord2.blogspot.com/2010/08/vingar.html

Upplyst?

Nämner självmord


Det är svårt att inspirera sig själv till att laga mat när man är ensam hemma, blir gärna flingor eller mackor. Så jag är nöjd med det jag slängde ihop till middag, även om det var enkelt: mathavre med mycket rödlök och vitlök i, och fetaost smulad över.

Tog en promenad också, hade inget särskilt ärende men jag gick och tittade på stans nya belysning som de håller på att sätta upp på ett ställe, ett prestigeprojekt för politikerna som jag inte ser mycket vits med. Varför skulle staden bli så mycket bättre av ett par små ljuspelare? (Jag är inte emot offentlig utsmyckning, men det var mycket pengar för något ganska tråkigt.)

Lite "rest-ångest" igår kväll efter att ha sett programmet på Kunskapskanalen om självmord. Det känns länge sedan men nära ändå, som att har man väl öppnat den dörren så är den svår att stänga.

Jag vet inte riktigt om jag önskar att jag kunde stryka ett tjockt streck över det förflutna, eller om jag uppskattar erfarenheterna. Även när jag försöker leva i nuet tycker jag att det gamla ofta, ofta smiter förbi dörrvakten. Kanske håller jag det ibland kvar för att jag vill att all smärta ska vara värd något, något mer än att bara målas över.

Attackhund

Jag går på ett galler med morrande kamphundar under mig. Jag mår inte dåligt för idag, men är orolig för imorgon, eller då sen någon gång i framtiden, när allt rasar igen. För är det någon läxa jag lärt mig grundligt så är det att jag inte kan lita på mig själv. Människor har skrämt mig, men ingen har hotat mig så kraftfullt som jag hotat mig själv, med vapen och kemiska stridsmedel. Jag tror aldrig jag får tillbaka tilliten till att jag vill mitt eget bästa. Det finns helt enkelt för mycket som talar för motsatsen. Och jag kan ju inte ge mig själv besöksförbud...

Leva för dagen, ja. Men det kan man bara göra till en viss gräns, man måste vara lite förberedd också. Ha psykakutens nummer inprogrammerat. Det kan trots allt lindra fallet. Balansgången förutseende-fördomsfri.

Jag kommer nog aldrig att bli charmigt okonventionell när galenskapen slår på, skriver inga mästerverk, pussar inte Keith Richards (eller folkhems-ditot Jay Smith), dansar inte bland blommorna (eller höstlöven, eller snödrivorna). Jag blir mer småvirrig eller vandrar långa grå korridorer. Eller då livsfarlig. Ibland känner jag att om jag åtminstone varit lite genialisk så hade det varit ok.

Äsch vad dyster jag var ikväll då. Fast egentligen är jag inte dyster alls, bara full av tankar och har ingen hemma att dela tankarna med. Tror jag ska dricka sydafrikanskt bubbel och sticka på en halsduk. Det känns som rätt kombination.

Synvilla

Sov ovanligt oroligt, jag tror det var för att jag sov på dagen igår. Typiskt nog somnade jag till sist in skönt framåt 8 på morgonen. Tur att jag inte absolut behövde gå upp. Inte så hispigt rastlös, fast ut ur huset måste jag. Kaffet är slut, ve och fasa (fast det finns pulverkaffe så det är inte riktigt synd om mig). Jag dricker presskaffe och den sort jag gillar (Arvid Nordquist) finns på Ica Maxi 35 minuters promenad bort (det tar ungefär lika lång tid att åka buss i den här staden som kollektivtrafikens Gud glömde). Tänk att en gång i tiden var dagens begivenhet på gott och ont att tenta i biokemi, eller skynda sig med astmasjuka barn till akuten, eller att gå på fest. Nu är det att köpa kaffe. Jag känner mig så patetisk att det är skrattretande, för om jag inte skrattar så gråter jag.

Jag ser spindlar i ögonvrån. :S

Piiip

Aha, som jag misstänkte:  iPhone-bugg orsakar försovningar i dag 

Idag funkar det dock normalt igen med larmen.

Fast jag har en separat väckarklocka, mindre risk att batteriet tar slut. Mobilen är för påminnelser och medicinlarmen. Jag älskar att ha en kalender som piper i fickan, men man blir säkert mer dement av att inte träna minnet på samma sätt som förr. Å andra sidan, att bemästra en modern mobiltelefon kräver en del hjärnkraft, det också. Jag är jätteimpad av min 80-årige styvfar som just köpt en iphone som han glatt ägnar sig åt.

Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.

Värdestegring

Kortkort sömn, skuggorna är borta. Fick sms från en kompis som också råkade vara vaken mitt i natten. Hon undrade om jag skulle följa med till Ullared på måndag. Har aldrig varit där, men har sett trailers på tv, det verkar måttligt attraktivt. Men en måndag i oktober borde det väl förhoppningsvis inte vara lika knökat med folk så vad tusan. Får sätta upp det på allmänbildningskontot. Hörde av en person på nätet att det finns ett nätcafé där inne, så nödlösning finnes om jag blir alltför klaustrofobisk.

Försöker konfrontera att det borde bli nitrazepam ikväll. Det går inte så bra. Att så enkla saker kan vara så svåra. Överhuvudtaget det där med mediciner... det är inte tillräckligt med mörker nu för att hålla motivationen på topp. Min hjärna är verkligen enkelspårig på området. Medicin tar man när man mår dåligt. Leka med elden.

En granne hittade Mannen på facebook. Inte någon vi umgås med utan bara hejar på och kanske småsnackar en minut. Jag upphör inte att förvånas över vad folk söker efter i jakt på vänner. Själv har jag valt bort facebook, det är för fragmenterat, och jag intresserar mig inte så mycket för ytlig kommunikation med gamla borttappade bekanta. "Jaha, och vad gör du nuförtiden?" Sen då? "Jag åt havrefras till frukost."

Vilket påminner mig om att jag borde äta frukost. Börjar med kaffe, surprise.

Ospeciellt

Samlat glad och pigg idag. Fint ute, även om det blåser kraftiga höstvindar. Har följt med Mannen till Vampyrcentralen och allmänt stressat honom med saker han ska göra. Han tar det med ro, som tur är. Ibland är jag lite jobbig. Om en stund ska vi till restaurangen vid havet. Får sluta peta i mig vindruvor så jag orkar äta maten.

Tänkte en del tunga tankar imorse men nu bryr jag mig inte, har ältat färdigt för idag. Nu ska jag se på havet.

Hopp

Fan, jag når högre höjder än Stefan Holm! På högskoleprovet. Undrar om han vill byta liv med mig? :P

Vänner

Göran X, jag vet vad du gjorde kl 07.18 måndagen den 13:e september.

Fick ett kedje-sms, ett "om du är en sann vän skicka vidare till alla i din adressbok", från ett nummer jag inte kände igen men som enligt hitta.se gick till Göran. Göran who? Ingen aning, iallafall ingen jag är en sann vän till. J-a tur att jag redan var vaken, annars hade jag blivit sur.

Lite roar mig tanken att faktiskt skicka det till alla i min adressbok. Arbetsförmedlingen. Försäkringskassans kundtjänst. Kortspärr. Pizzerian  Polisen. Psykakuten. Psykläkaren. Psykmottagningen. Psykologen. Sjukhuset. Statoil. Taxi. Västtrafik. Undrar hur många svar jag skulle få?

Mångsysslare

Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.

Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.

Signalspaning

Klockan är 11.30 och jag vaktar brevlådan som en hök. Jag är hetsigt angelägen om att så fort som möjligt hämta posten varje dag. Kanske kommer där en gullklimp eller ett elakt monster. Jag måste veta! Precis som jag kastar mig över telefonen innan den ens riktigt kommit igång med sitt enerverande ring. Vem där? Vem vet?

Kallduschen träffar mig. Idag är det lördag. Fan.

Vinnarskalle

Trots att jag sovit 10 timmar vaknar jag med en koltrastsång i mitt hjärta. Solen som lyser ute känns självklar, men börjar det regna så gråter jag inte med himlen, det är en sorts gradvis tillvänjning inför hösten. Sommaren har laddat mig, givit mig en buffert. Kom igen nu gula löv, jag ska nog ta er!

Jag har inte en enda plan för idag, men en promenad måste det bli, jag är en riktig soffpotatis. Inte parkera mig vid datorn, då kommer jag bara klottra ner internet. Får se hur det går med den föresatsen. ;)

De allsmäktige som styr vår stad har bestämt att vi behöver lite mer monument, och ska placera ut ljuspelare längs en infart till centrum. Folk är mycket mer exalterade över att vi äntligen ska få en H&M-butik. Men när de grävde upp en av de centralaste gatorna hittade de bara någon decimeter ner en massa skelett. Den marken tillhörde kyrkogården på 1500-1600 talen. Så nu är det en arkeologisk utgrävningssajt. Vi var där med resten av stan och tittade, och mycket riktigt fiskade de upp ett antal ben. Undrar vad dessa namnlösa döda skulle ha tyckt om att bli ett folknöje. Det kanske inte är ett så tokigt öde ändå. Skull celebrity.

Omskakad

Det åskar så att huset bokstavligen skakar. Och nu kommer ösregnet. Vi som nyss pratade om att äta middag på balkongen, tur att vi aldrig hann ut!

Jag är lite ohälsosamt förtjust i naturkrafter så länge jag sitter tryggt och varmt inne i min lägenhet. Skulle väl vara mindre roligt om åskan faktiskt slog ner. Men det är lätt att glorifiera storm och snöfall ur ett estetiskt perspektiv, inte tänka på de stackars skogsägare som får allt förstört eller dem som sitter fast på X2000 mitt i ingenstans. Och det är bara "snälla" effekter i vårt land. Naturen skördar många liv.

Skulle nog kunna bli en sån där gräslig tornadojägare som man ser på Discovery.

Blä

Att det ska vara så svårt... Bara jag sover inatt kanske allt stadgar sig igen.

Stektemperatur

Väderprognosen utlovar/hotar med 30 grader varmt idag. Jag har tagit golvfläkten ut ur förrådet och ska tänka på snön i januari, dricka juice med mycket is och njuta.

Kapitel

Så, sista samtalet med Psyko H avklarat. Det kändes bra, en tillbakablick på de här åren, sentimentalt men inte sorgligt. Tur att vi båda varit så väldigt envisa. Det tog rätt många år innan jag klarade av att ge mig in i det på allvar, vara öppen utan att bli överväldigad, med omsorg om mig själv. Jag tror att en vändpunkt var efter att jag varit väldigt nära att ta livet av mig 2007, allt sattes på sin spets. Sedan en liten tid efter det fick jag bipolär-diagnosen och stämningsstabiliserande medicinering, och började kravla mig uppåt. Då fick terapin större mening också, jag kunde titta på saker och fundera och överhuvudtaget vara mer närvarande vid samtalen. I början kunde jag ju inte ens titta på Psyko H.

När vi sa adjö sa Psyko H att han trodde att vi kanske kommer att ses i något sammanhang, och det känns fullt möjligt, om så bara i en korridor. Tack och lov känns det inte desperat nödvändigt.

Men visst kommer jag sakna det. Till och med de gräsliga gardinerna som valts av någon okänd person. Man känner att tanken var att liva upp landstingets trista kala rum med lite blommigt tyg, men sedan har man valt Ulrica Hydman Vallien-tulpaner i aggressivt blått och svart. I och för sig bra att fokusera på när ilskan svallar.

Studenterna springer ut idag mot en ljusnande? framtid, och det gör jag också.

Strömslöseri

Jag är fortfarande strömförande utan att vara hispig. Behagligt.

Vet inte vad jag ska göra idag. Energinivån är tillräckligt hög för att gå utanför huset (jag ser ett fjärilsliknande magnetfältsdiagram framför mig, men det är lite att ta i), det mesta verkar bara lite vagt ointressant. När jag träffade en kompis i förra veckan pratade vi lite löst om att fika denna veckan, men jag känner mig nog lite för ego idag för att lyssna med engagemang. Skatteåterbäringen fick jag igår och en option hade varit att sätta sprätt på den, om det inte vore för att den redan är uppslukad av en räkning och ett sommarkort på regiontrafiken (det börjar gälla nästa vecka och då ska jag ut och åka!) Promenad i regnvädret? Hmm, i brist på annat... Mitt liv är inte riktigt anpassat för spikes i energinivån och jag står där förvirrad över hur jag ska kanalisera kraften som plötsligt uppstår och lika plötsligt försvinner. Det evinnerliga "städa" känns verkligen urtrist. Äh, nu ska jag inte tänka utan bara göra.

Molnigt

Försöker att inte övertolka ögonblicken av dysterhet, med största sannolikhet är det bara årstiden. Min uthållighetskvot för vinter har fyllts redan, finns bara irritation kvar. Men det biter dåligt på lågtryck.

Ikväll blev det Stesolid. Använder det inte så ofta, men just för stunden är jag för trött på att stå ut. Jag skulle säkerligen kunna stå ut om jag verkligen ansträngde mig, det är ingen på liv och död-situation precis, jag är bara alldeles för lat för att jobba mer ikväll med töntångesten, vill ha en liten behändig avstängningsknapp.

Fågeldammen var faktiskt rätt intressant att se, flera hundra änder sammanstrålade på ett litet område. När någon kom och slängde brödbitar utbröt ett milt kaos. Ibland försöker jag upprätthålla en strimma av naturintresse. Har pluggat biologi en gång i tiden, vilket är svårt att tro.

Ytterligare ett ganska meningslöst inlägg, men va fan.

Snacksalig

Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).

Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.

Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")

Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.