Piiip

Aha, som jag misstänkte:  iPhone-bugg orsakar försovningar i dag 

Idag funkar det dock normalt igen med larmen.

Fast jag har en separat väckarklocka, mindre risk att batteriet tar slut. Mobilen är för påminnelser och medicinlarmen. Jag älskar att ha en kalender som piper i fickan, men man blir säkert mer dement av att inte träna minnet på samma sätt som förr. Å andra sidan, att bemästra en modern mobiltelefon kräver en del hjärnkraft, det också. Jag är jätteimpad av min 80-årige styvfar som just köpt en iphone som han glatt ägnar sig åt.

Njuter av sockerdrickan längs ryggraden. Tror jag får en bra dag.

Nattrusch

Sömnprojektet stötte på problem. Jag lade mig en stund vid midnatt, sedan kom Mannen hem mitt i natten (vilket inte är midnatt utan snarare 2-3). Vi måste förstås prata en stund, sedan började telefonen ringa och sms hagla, av vissa (krångliga) skäl. Jag vaknar alltid omedelbart av telefonsignaler. Vid 8 satte medicinlarmet igång. Gick upp och tog den, och lyckades sedan halvdåsa en stund till. Tills det plingade till i mobilen att jag fått mail. Åh, den moderna tidens underverk. ;)

Vet inte riktigt vad jag vill göra idag. Köpa god mat (apropå vikten ;)) och se på de sista avsnitten av Medium. Kanske inte sitta så mycket vid datorn, stänga ner för intryck. Att kommunicera eller inte kommunicera, det är frågan - får leta upp den där gyllene medelvägen.

Kontakt

Nu fungerar både bredbandet och min mobilsurf. När man väl efter lång väntan kom fram till supporten så var där en lugn och sansad kille som hjälpte till. Så, nu kan jag börja ladda ner appar. :)

Hemlängtan

Nu har jag vinkat adjö till Mannen igen, han har plikter som kallar. Jag känner mig lugnare i själen nu när jag har haft honom här i några dagar, men utmattningen ligger fortfarande som en tung filt över mitt huvud. Längtar intensivt hem. Har ställt in allt övrigt socialt här, orkar inte åka, prata, vara. Bara min äldsta son kommer på måndag, jag ska antagligen köpa hans gamla iPhone billigt (han ser det som ett sätt att frälsa den äldre generationen till modern teknik ;)

Men jag kommer att sakna katten.

Kontaktförsök

Det har varit rätt stillsamt här i några dagar. När det varit aktiviteter (min sons besök, kalaset i lördags) behöver jag slappna av några dagar. Nu börjar jag känna mig normal igen.

Mötte min sjukgymnast på gymmet igår, det var ju bra så ser han att jag inte hittar på att jag börjat gå dit, haha.

Har lyckats med konststycket att tvätta min mobil i tvättmaskinen. Den tycker inte längre om världen. Efter rejäl torkning gick den att sätta på, men den hittar ingen signal. Eller vill inte. Min snälla son som är lite elektronikfrälst har skickat mig en av sina gamla, som med mina mått mätt är fullt tillräcklig. Hoppas den kommer idag. Jag är verkligen grymt mobilberoende trots min ålder, jag kan ju faktiskt vagt erinra mig tiden innan man hade dem och på något märkligt sätt överlevde ändå.

Min ego-arkeologi i de gamla bloggarnas avlagringar gör terapin mer meningsfull just nu. Att försöka plocka ihop detaljer till ett sammanhang. Just nu slutet av 2006-slutet av 2007. Varför mina självmordtankar blev så riktade och seriösa, fast jag mådde rätt bra också mellan varven. Psyko H berättade (inte försvarade sig, utan just pratade om) hur han känt när han nästan lade ner vår terapi. Att han kände sig helt uppgiven och trodde att det här var bortom hans förmåga. Vilket jävla jobb det är egentligen. Iallafall så gillar jag att knyta ihop trådar. Jag har verkligen svårt för att släppa och gå vidare innan jag har fått älta något ur olika synvinklar. Jo, jag har försökt, till minnesförlustens rand, men saker brukar krypa fram så småningom ändå. (Har lagt in lite mer på ordminnen, det är rätt mycket om självskadande för jag kämpade mycket med det just då och klarade inte att prata med folk om det, så jag skrev.)

Det är skönt att känna mig tillräckligt stark för att gräva, trots det för mig enormt triggande materialet har jag inte sökt mig till kniven eller pillerburken.

Nu får jag väl gå och göra mig iordning, vaken har jag varit ett tag men att verkligen komma igång är en annan femma. Men nu ska här gås till arbetsträningen och fållas tygbitar. Häpp!

Avbrott

Man blir så glad ibland, det är så lätt att fixera sig vid allt elände, men det finns också riktigt härliga människor här i världen. Träffade tre idag. Mysigt.

Drama i miniatyr när Psyko H försökte ringa mig idag. Jag måste befunnit mig i en tågtunnel just då så han pratade in på mobilsvaret. När jag ringde svararen för att kolla meddelandet hann jag bara höra att det var han, sen satte det överförfriskade gänget äldre norrmän bredvid mig på tåget igång att hojta så jag kunde inte höra meddelandet. Jag förflyttade mig till korridoren, men när jag skulle ringa svararen igen så tvärdog mobilen. Jag visste att batteriet var laddat så jag blev helt ställd, den har aldrig gjort så förut. Tryckte på alla knappar men den gick inte att sätta på. Öppnade luckan och tog ur och i batteriet. Ingen reaktion. Gjorde om det igen utan framgång. I sammanhanget relevant är att senaste gången jag skulle ha terapi, förrförra måndagen, så kom jag dit men han var inte där, ingen hade ringt och sagt att han var sjuk. Nu fick jag någon sorts känsla av total kommunikations-kollaps. Jag fick inte ens höra hans jävla telefonmeddelande. Nåväl, efter några apatiska suckar gjorde jag batteri-manövern ytterligare en gång, och då gick mobilen igång. Psyko H hade ringt för att be om ursäkt. Jag känner mig lite blidkad.