Kvarhållning

Nu är jag någonstans i Sverige och blir vaktad av en ljuvligt vacker och busig Helig Birma. Det var ett litet projekt att ta sig hit igår (hur f-n kan man bygga tåg där inte fönstren kan öppnas när luftkonditioneringen pajar?!) och nu har jag knappt ork att klä på mig. Började iofs redan kvart i sju imorse med att ringa och väcka Mannen (som inte tillhör Morgonfolket), sedan vinkade jag iväg sonen och ringde dr B. Jag bestämmer mig för att jag är ursäktad om jag är lite mör.

Jag mår iallafall bra igen på ett bra sätt. Inga fler dumma medicinexperiment, hör du det S?

Det känns märkligt att vara turist i en stad där man bott. Okej, det var ett antal år sedan, men det känns ändå inte berättigat att ha glömt så mycket av var saker ligger och vad platser heter. Ska jag skylla på ECT:n? Det känns lite som fusk, jag hade börjat glömma innan dess. När jag flyttade till Göteborg så klippte jag banden, precis som jag klippte många band till Göteborg när jag flyttade därifrån. Det är så jag fungerat. Dragit ett streck, över platser och människor. Jag tror det har mildrats nu (så mycket terapi som jag har gått i *pust*) men det är fortfarande bara Mannen och mina barn som jag alltid håller fast vid.

Returstation

Så skumt det känns att resa i tiden... Kan inte sluta läsa gamla bloggen.

En sak känns extra knepig: så mycket energi jag lagt under åren på att analysera och försöka hantera mitt självskadebeteende. Och sen gick jag bara och medicinerade bort det. Vilket antiklimax.

Misstänker att min andra ECT slutet av 2006 störde minnet mer än jag varit medveten om. Rätt mycket som hände 2005-2006 hade jag tappat bort. Bl.a. fanns en detaljerad beskrivning av hjärnoperationen jag gjorde januari 2006, ganska kul att läsa nu. Jag funderade häromdagen, pga av ett samtal på jobbet, på hur det känns att ha en kateter, men oops det har jag visst redan upplevt.

En del problem är samma nu som för 6 år sen, som vad jag ska bli när jag blir stor. En aning mer självsäker är jag ändå, och livet är inte alls så smärtsamt.

Restriktioner

Eftersom jag just nu är lite fixerad vid att vara en duktig patient (nåja, utom ett och annat ögonblick av bubbelvin och nattsudd) så håller jag på att minska mitt koffeinintag (jag gillar hur det ordet ser ut...) Inga två rejäla koppar presskaffe imorse, bara en blekfisig pulvercappucino, mest socker och härdat fett. Sen undrade jag varför jag fick huvudvärk. Föll till föga för begäret och smuttar på lite presskaffe nu, mentalt klassificerat som värkmedicin. Men sen blir det bara en kopp till idag. Har tänkt att min ranson ska vara tre inte alltför stora koppar/dag. Experimenterade lite igår med alternativa drycker och valet föll på varm mjölk med ett kryddmått vaniljsocker. Det ska nog gå. Annars får jag väl ta till ECT, haha. När jag fick ECT gick min kaffekonsumtion oväntat ner från 6-8 koppar till 1-2 utan att jag ens försökte. Mystiskt.

(Och för den som undrar vadan denna plötsliga renlevnadssträvan så står det i FASS att större mängder kaffe/te kan påverka litiumupptaget, så om jag nu ska börja med litium känns det lika bra att tackla den här frågan på en gång. Blir mindre bubbelvin också, men det känns ok, än så länge minns jag tillräckligt tydligt hur jävligt det är att må dåligt för att göra smärre uppoffringar, om det minskar risken för återfall.)