Efterfest

Jag hade en härlig fredag och lördag tillsammans med min son och hans sambo. Hotellbar, tapas, flera timmars museibesök, Tivoli. Och massor av snack och skratt. På söndagen hade jag också tänkt åka ner till Malmö en sväng, men när det kom till kritan orkade jag inte ge mig ut i Skånetrafikens kaos och lika bra var väl det, jag var helt slut. Sonen roade sig på egen hand så det var inte hela världen.

Stackars Mannen däremot har legat hemma med feber några dagar. :( Ska ta honom till doktorn idag.

Jag är fortfarande slut. Håller på att övertala mig själv att jag faktiskt måste duscha. Och köpa Levaxin. Och gå ut och titta på solen. Får använda en till kopp kaffe som muta för att hålla mig ifrån att krypa tillbaka i sängen.

Hjärtligt

I morgon kväll ska jag på hjärt-lungräddningskurs på brandstationen. Lite läskigt, kommer jag att kunna koncentrera mig och hänga med. Men det känns viktigt. Är nog 15 år sen jag gick en sån kurs. Tänk om man någon gång behöver använda kunskaperna.

Biktstol

Nu har jag pratat med dr E, min husläkare. Han lät snäll om än en liten aning virrig. Han ökade Levaxinet ett snäpp, och så ska jag ta prov om 6-8 veckor. Noggrann som jag är att följa instruktioner går jag nog dit efter exakt 7 veckor. ;)

På läkarspåret så träffar jag dr B nästa vecka. Sitter denna morgon och jobbar på lägesrapporten som jag ska ta med. Eftersom den scannas in i journalen försöker jag väga varje ord på guldvåg (det är mest jag som överdriver, så känsligt är det knappast). Vill inte släta över (jo lite kanske) men inte framstå som en galning... Funderar just nu över om jag ska ta med en mening om att jag tycker det är svårt att ta medicinerna.

Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det.

Tillräckligt nedtonat?

Till saken hör att jag slutat med mediciner ett antal gånger. På allra senaste tiden har jag gjort det lite mer fint förklätt genom att övertyga dr B att jag inte behöver medicinen, så att mina handlingar är sanktionerade och jag alltså inte gör fel. Ha! Jag kan låta så logisk och trovärdig när jag är ute efter något, även om mina motiv är tvivelaktiga.

Meningen får nog stå kvar.

------------- edit

Efter att ha tänkt mer på Osynliga bekännelsers kommentar så har jag lagt till en liten mening.

Har ännu lite svårt att känslomässigt acceptera medicinerna trots att förnuftet säger att de hjälper mycket, har tagit dem ändå mha strikta rutiner men är aningens osäker på om jag lyckas hålla det. Tar jag upp att sluta med någon medicin, var skeptisk.

Köldkänning

Jag fryser. Men jag måste bara ha fönstret öppet i sovrummet, annars kan jag inte sova. Så jag tassar runt i sockar som jag aldrig brukar ha på mig inomhus, och huvtröja. Mannen går i tshirt och shorts. Det är 18 grader ute. Nästan så jag undrar om jag känner av sköldkörteln, fast det kan precis lika gärna vara inbillning. När jag tog litiumprov i augusti låg TSH-värdet lite för högt dvs. sköldkörtelns funktion är lite för låg. Och då kan man bli frusen. Fast som sagt, det kan lika gärna vara övergången från sommar till förhöst.

Sköldkörtelbehandlingen med Levaxin (konstgjort sköldkörtelhormon) ska skötas av husläkaren. Jag har tagit prov där ett par gånger och fått ett recept, men inga instruktioner om när jag ska ta prov nästa gång. De har den fruktansvärt enerverande rutinen att om man tar ett prov och allt är bra så hör de inte av sig. Men hur ska man veta hur länge man ska vänta innan man antar att provet var bra? Jag ringde vårdcentralen i förmiddags och var nummer ett i telefonkön, men fick vänta i en kvart. Kom fram exakt 10.30 så det kanske var fikarasten som kom emellan... Äh, det gör inte så mycket, jag tål att vänta, personalen ska hinna med också. Iallafall, jag fick en telefontid med min husläkare. Det lustiga är att jag varit listad hos honom i kanske 6-7 år men aldrig träffat eller ens pratat med honom. De enstaka gånger jag har varit på vårdcentralen har det varit någon annan tillfällig läkare. Så detta ska bli lite spännande.

Håhåjaja, jag är lite utspätt ointresserad/ointressant idag.

Rörelse

Snubblade på betongtrappen och skrapade upp ena knäet. Undrar när jag senast hade ett skrubbsår på knäet?

Två fjärilar har förirrat sig in, men tack och lov lyckats fladdra ut igen. Det är så svårt att nudda fjärilar utan att skada dem.

Jag flyter i tiden idag, men utan att helt tappa repet som förankrar mig i nuet.

Fjantångest

S bjuder på upphittade karameller från hjärnkontorets mest dammiga golv:

Folk oroar sig för saker som ska hända, mer eller mindre, de flesta kanske lagom. Jag oroar mig för saker i efterhand. Nu tänker jag framför allt på situationer där jag måste komma ihåg att utföra något eller passa en tid. Skicka in en blankett till Försäkringskassan, betala räkningarna, passa frisörtiden eller hinna med tåget. Oftast är jag bara småneurotisk innan, ska jag ut och resa kanske jag är lätt överspänd, men ändå inom det normalas gränser tror jag. Men så efteråt, när brevet ligger på lådan, internetbanken har processat alla siffror, håret är nyklippt och jag sitter på Öresundståget - då börjar oron mala i kroppen.

Känslan: Tänk om jag inte hinner!
Logiken: Hinner vadå? Du sitter ju här i lugn och ro.
Känslan: Om jag inte hinner med tåget.
Logiken: Men du sitter här i ett tågsäte, kolla.
Känslan: Jag kanske bara drömmer. Jag kanske egentligen sitter hemma i soffan och har missat tåget.
Logiken: Hallåååå, känn golvet under fötterna, känn skakningarna från rälsen.
Känslan: Aaaargh, jag hör att du säger att jag sitter på tåget, men jag känner ju att jag måste skynda mig om jag ska hinna med, att jag nog kommer att missa det. 
Logiken: Du är fan hopplös att snacka med!

Det är två veckor sen nu vi var i Berlin och jag känner mig fortfarande osäker på bussresan hem. Trots att jag bevisligen är hemma.

Vissa hjärnspöken kan man ändå se en poäng med, men detta verkar bara ganska korkat.

Vi har köpt en omgång mattallrikar så vi kunde kasta några gamla kantstötta. Det är jag som är boven. Slår ofta sönder porslin när jag ska diska eller plocka undan. Jag tror inte att jag egentligen har så kass koordination, men ibland orkar jag liksom inte hålla koll på var jag har kroppen. Så sitter jag nu här med en blåslagen lilltå (kroppsdelen man totalt ignorerar tills man gör illa den).

Hemkommen

Överlevde en helg i Berlin. Tror jag. Snurrtankar, benkryp, ont överallt. Och förstås en rejäl förkylning på gång, så går det när man umgås med en tvååring. Vi hade väl ändå trevligt tror jag, jag uppskattar det inte fullt ut när det är så jobbigt, men ja.

Jag önskar att det inte vore så tråkigt att gömma sig i grottan, orkar absolut inget annat men trist är det. Öppnade en bok om evolutionsteori som jag gärna vill läsa, men det blir bara ett par sidor innan ögonen går i kors och bokstäverna dansar samba över papperet. Får väl bli dum-tv idag.

Ryggrad

Sjukgymnasten hade fått ut svaret på min MRI av ryggen, och den förslitning på facettleder (spröten som sticker ut från ryggkotorna) i ländryggen som syntes där stämde helt överens med hennes bedömning av mina symptom, så hon var väl rätt nöjd med att ha träffat rätt. Nu ska jag fortsätta göra styrkeövningar hemma, och promenera. Kanske börja jympa försiktigt, det är längesen nu, men jag vet ju att jag tycker det är kul bara jag kommer igång och får lite kondis. Gym ger jag upp alldeles för lätt, behöver känna lite grupptryck. ;)

Hon är en väldigt trevlig person, inga konstiga reaktioner på mitt psykfalleri utan snarare intresse och empati, så det var hemskt kul att hon sa att hon tycker att jag är trevlig och lätt att jobba med. Och faktiskt, jag kan själv se att på senare år har jag har blivit bra på att samarbeta med vårdpersonal. Visst är det fullkomligt absurt om man ska behöva vara en "duktig patient" för att bli bra bemött, men samtidigt är de bara människor och reagerar i högre eller lägre grad på mitt beteende. Det finns totalpuckon, vandrande katastrofer, men annars är många möjliga att hantera om man har tålamod och försöker se saker även ur deras perspektiv. Jag tror jag börjar hitta ett läge där jag kan vara icke-aggressiv men ändå få saker jag vill ha.

Nu är min hjärna kokt så jag får hitta på något lagom intelligensbefriat att göra.

Förnöjd

Gick upp 05.30 men det är ok, jag somnade före midnatt. Har så jäkla kul ihop med Mannen, vi satt bara och pratade och skrattade hela kvällen.

Kanske har medicinförändringen börjat stabilisera saker nu, jag vill iallafall tro det. Jag är inte speedad, bara ganska glad och nöjd, inte med allt i livet, men med det jag behöver mest just nu, familjen, lugn och ro.

Hinner väl inte filosofera så mycket mera, ska till sjukgymnasten strax. Har inget emot att gå dit, hon är trevlig och förhoppningsvis (även om jag inte är direkt förväntansfull) kanske övningarna ska hjälpa, men att behöva klä på sig och göra sig iordning är det som tar emot - fast jag redan varit uppe i flera timmar. ;)

Vasstandat

Märker kanske lite av medicinsänkningen nu, kombinationen rastlös-trött känns igen från tidigare farmakologiska experiment. Kommer lägga sig om några dagar när kroppen ställt in sig. Skönt på ett absurt sätt att ha så pass mycket erfarenhet av sånt.

Mår komplext. Spänd-lycklig-störd-lugn-glad-irriterad-kärleksfull-reserverad.

När jag röjde senast i sovrummet dök ett undanstoppat knivblad upp. Det räcker för att röra upp allt möjligt. Just på det området känner jag mig lite hopplös. Även om jag inte utövat just den lasten på över 1,5 år, förutom ett minimalt återfall i början av sommaren,  så minskar inte tankarna på det. Jag får kämpa mot det ofta, ofta. Känner mig som värsta missbrukaren. Det blir inte alls lättare med tiden, inte alls. Är inte ens särskilt stolt över att jag låter bli, det känns mest som en eftergift till omvärlden. Inte störa, inte äckla, inte skrämma.

Pratade en lång stund om det med Mannen igår, respekt till honom för att han vågar lyssna och fråga, det är ju inget lätt ämne för honom heller. 

Nu får jag hitta på något konstruktivt att göra idag. Ska börja med att göra sjukgymnastens övningar, små spänningar av muskler och centimeterlyft som ser oerhört banala ut men är jättejobbiga! Och sen något roligt, har inte direkt bestämt mig för vad, får rådgöra med Mannen (dvs. tvinga honom att hitta på något ;) )

Kundklubb

Min tidigare sjukgymnast skickade mig till en kollega för en second opinion. Hon lokaliserade mitt värkproblem till ländryggen mer än bäckenet, och jag har också enligt röntgen en förslitning där. Så nytt hopp om att få hjälp, även om det inte alls är så illa nu som för ett år sen då jag fick försiktigt rulla mig ut ur sängen. Lyckades få en ny tid till henne samma dag som jag har ett psykologsamtal och ett läkarsamtal. Självklart kunde jag ha bett om en annan dag, men något i mig var på spexhumör och tyckte det var ett kul experiment med en sån total översyn på en enda dag. Vi får väl se hur kul jag tycker det är då...

Mannen skulle till köpcentret för något verktygsrelaterat. Jag följde med, glad i hågen och på shoppinghumör. Varför vill man alltid handla saker i ett visst läge, jag blir verkligen överentusiastisk? Köpte inget jag ångrar (även om ena walkingstaven var defekt och måste bytas) men man undrar hur man funkar.

Känner mig rätt lugn idag, med lite uppåt-strössel på. 

Morgonbubbel

Det är något magiskt med att säga "jag har inget att säga". Plötsligt kommer orden tillbaka, som vänner och fiender.

Min frukost idag är kycklingpaj, mousserande vin (Geisweiler) och jordgubbar. Det smakar helt gudomligt. Jag dricker aldrig på morgonen, men idag gör jag det, bara för att. Kanske är jag en aning uppe i det blå, har bara sovit 4 timmar. Känner energin. Trots att dosetten är full är inte alla toppar och dalar utraderade.

Ska på födelsedagskalas hos Mannens ex idag, igår kväll kändes det som ett stort och påfrestande projekt, nu känns det enkelt och roligt. Enda huvudbryet är vad jag ska ha på mig (låter det inte som något ur en svensk 40-talsfilm? En sån där förväxlingskomedi där alla får varandra på slutet.) Är fortfarande inte trygg med att ha kortarmat runt dessa personer, och i 25 graders värme är mitt utbud av snygga överdelar inte överflödande. Mitt shoppingkonto är noll nu, har både fixat håret och köpt en tröja och ett par sportsandaler hittills denna månad. Är nöjd med allt, håret blev snyggt (känner mig inte särskilt sofistikerad men jag älskar att vara blekt blondin), tröjan mycket användbar bara det blir svalare ute, sandalerna är superbekväma, här ska promeneras, förhoppningsvis utan för mycket höftvärk. Vill ha vill ha vill ha, men nu gäller det bara ett ganska informellt kafferep, så det är väl lite overkill att handla kläder för det. Vem bryr sig egentligen? Det är bara att erkänna att jag är på shoppinghumör, oavsett vad.

Höften ja, den har blivit bättre men bara till en viss grad, sedan verkar det fastkört. Har gått ett bra tag hos en sjukgymnast som trycker och drar, jag gör muskelstärkande övningar, senast fick jag akupunktur också. Men det hjälper bara en stund. Jag ska inte gnälla för mycket, det är irriterande men hindrar mig inte i vardagen mer än att jag får stanna och svära ibland, så det är ett lyxproblem jämförelsevis. Att ha ont psykiskt är otroligt mycket jobbigare.

Mannen är en nattuggla så han sover fortfarande. Jag som varit uppe sedan 04.00 blir otålig. Vill på något skumt sätt att han ska vara vaken, även om vi inte hela tiden gör saker tillsammans. Vi kan sitta i varsitt rum vid varsin dator, och ändå känner jag trygghet i att han finns där.

En sak vi gör tillsammans just nu är att titta på Band of Brothers, en serie om amerikanska soldater under andra världskriget som i princip består av långa krigsscener. Underligt nog fascineras jag av det, av dårskapen. Är anti-militaristisk på många sätt, men ändå tror jag min bakgrund av ett antal generationers militärer gör det till något speciellt. Har vuxit upp med min pappas uniform, hälsat på på regementet, tuggat försvarets choklad, under stor andakt fått provskjuta tjänstepistolen. Ibland är jag glad att jag som tjej inte behövt göra värnplikt, vem vet hur det hade slutat.

Jag skriver utan struktur, som mina tankar hoppar. Det gör väl inget, men det får räcka.

Returstation

Så skumt det känns att resa i tiden... Kan inte sluta läsa gamla bloggen.

En sak känns extra knepig: så mycket energi jag lagt under åren på att analysera och försöka hantera mitt självskadebeteende. Och sen gick jag bara och medicinerade bort det. Vilket antiklimax.

Misstänker att min andra ECT slutet av 2006 störde minnet mer än jag varit medveten om. Rätt mycket som hände 2005-2006 hade jag tappat bort. Bl.a. fanns en detaljerad beskrivning av hjärnoperationen jag gjorde januari 2006, ganska kul att läsa nu. Jag funderade häromdagen, pga av ett samtal på jobbet, på hur det känns att ha en kateter, men oops det har jag visst redan upplevt.

En del problem är samma nu som för 6 år sen, som vad jag ska bli när jag blir stor. En aning mer självsäker är jag ändå, och livet är inte alls så smärtsamt.

Lättnad

Har Mannen hemma igen nu, han mår bra och de hittade inget fel på hjärnan. :) Så det var nog bara en mindre grej.

Borta

Är lite frånvarande just nu. Mannen ligger på sjukhus sen igår. Han mår ok men de behåller honom för fler undersökningar, han har hjärtkärlsjukdom sen innan och nu kan han ha haft en liten stroke eller dyligt. Jag tror han kommer må bra men det är ju alltid nervöst...

Ryck

Ägarna till det lilla företaget där jag arbetstränar har varit borta på sportlov den här veckan, så det har bara varit ett par personer där och så jag. Lugnt och skönt på något sätt, trots att jag säkert har gjort lika mycket. Tjejen som också är psykfall är väldigt lätt att jobba med, och den lite äldre bokföringsdamen är rolig. Jag känner också skillnad på att jobba bara 2 timmar, då orkar jag med.

Var hos sjukgymnasten igår. Han vred och vände och tryckte på mig igen. Sen drog han hårt och länge i mitt ben medan jag låg på britsen, och det kändes genast bättre. Jag var knappt stel alls när jag skulle upp ur sängen imorse. Lite ont gör det fortfarande när jag går men jag tror det är på bättringsvägen. Jag frågade honom om hur jag bäst ska träna, vill komma igång igen, och han skrev ut ett FaR, fysisk aktivitet på recept, så jag fick billigare träningskort på Friskis&Svettis. Praktiskt. Nu ska här cyklas träningscykel.

Jag har fått Parkinson light, händerna skakar och rycker. Eftersom jag vill ha en biokemisk förklaring på allt så kom jag fram till att det är Risperdal-utsättandet. Slut med dopamin-hämmandet>dopaminmolekylerna släpper loss fullt ös bland neuronen>Parkinson. Det kanske inte är sant alls men det ger en illusion av sanning. Hursomhelst lär det gå bort snart.

Borde höra av mig till några men jag har inte lust. Inte depressionsapati, jag känner bara inte för att ta mig an andras problem. Det slutar väl med att jag inte har några vänner. Just nu känns inte det så hotfullt.

Väntsignal

Idag väntar jag mest. Väntar på att det ska bli måndag så jag får ta itu med terapin igen, nu känns det som en utmaning. Mitt inre kämpar med näbbar och klor mot att undersöka mina grundvalar, vem vet vad man hittar om man ifrågasätter sina invanda tankar och känslor. Jag är inte alls säker på att det här får mig att må bättre, men jag tror att det gör mig till en rikare människa, och det är minst lika viktigt.

Så väntar jag på att ta min sista tablett Risperdal på tisdag kväll.

Sen väntar jag på den 19:e, förstås, bidragsberoende som jag är.

Väntar på att få gå till sjukgymnasten på fredag. Jag gör min övning men än har inget hänt. Jaja. Han är sådär lågmält trevlig iallafall så det skadar väl inte att gå dit. Har en del frågor.

Och tadaaa: möte med FK och AF den 24:e. Den typen av aktiviteter väntar jag på med ett rätt stor mått fasa. Det känns som alldeles nyss jag började arbetsträningen, det enda som har hänt är väl att jag fått gå ner i tid på arbetspassen. Jag har definitivt inte haft någon uppenbarelse om min framtid.

Högst orealistiskt så väntar jag på att gå ner till min normala vikt. Bara det lilla att jag nu gått ner 1,5 kg på 3 veckor istället för att gå upp motsvarande mängd som trenden tidigare har varit, det styr tankarna in på såna banor. Men det är inte nyttigt rent psykiskt för mig att fixera mig för mycket vid något, vad det vara må, och definitivt inte kroppsrelaterat. Så jag fortsätter att äta och försöker intala mig själv att huvudsaken är att jag försöker förhindra ytterligare ökning. Jag äter trots allt litium som är en "tjock-medicin", jag kan inte få allt.

Väntar på tid hos dr B i april. Vi sågs senast i höstas så det är dags för en avstämning. Jag är lite stolt över att vi inte träffats sen dess, för det betyder att jag inte varit inlagd.

Något trevligt väntar jag också på: vår 1-åriga bröllopsdag i april. Ibland får man en riktig snilleblixt och att fria till Mannen var en sån. Inte att vi inte var seriösa innan, och kanske är det en dammig gammal tradition, men på något sätt satte det ord på hur mycket vi är beredda att finnas där för varandra, och glädjen i att få vara tillsammans. Varje gång - varje gång - han öppnar dörren blir jag lite varm om hjärtat. Det tog sådär 20 år av letande att hitta rätt, men det var värt att vänta på.

Avvänjning

Tack tack för era gulliga kommentarer. *Kinderägg till alla*

Förvänta er dock inga långa utläggningar eller bloggbesök från min sida ännu. Utsättningsbesvären har slagit till. Illamående, yrsel, huvudvärk, blä. Fick gå hem från jobbet. Men det kommer ju att gå över.

Har dessutom en trasslig vänskapsrelation just nu. Orkar inte med, samtidigt som jag själv nog skulle tagit det hårt när jag mådde som sämst om någon tagit avstånd för att jag var för negativ. Jag är osäker på vad man kan kräva. Själv har jag försökt uppträda civiliserat även när jag varit suicidal, och dessutom sökt och tagit emot hjälp från vården även när det jag erbjudits inte varit ett perfekt alternativ, men det kanske man egentligen inte kan begära av någon i kris. Jag kan inte vara så säker på att jag vet vad som är bäst för en annan person. Men jag känner rätt lite empati, det är bara dåligt samvete från min sida, och jag är inte säker på om det vinner över min egocentricitet.

Äh, jag ska nog fortsätta att icke-konfrontera ett tag till. Inte ens att sitta vid datorn känns bekvämt idag, det får nog bli soffan och Discovery channel nu.

Intolerans

Af-gubben ringde, det är tydligen dags snart för en avstämning tillsammans med FK-gumman. Det känns som om jag började med arbetsträningen alldeles nyss, vad har jag att säga? De är snälla. Jag känner mig i vägen. Jag känner mig dum som tänker negativt och skapar problem i min skalle som inte finns där. Jag känner mig minst lika förvirrad som någonsin på området arbetsliv, kanske ännu mer. Kan jag inte bara få slippa tänka.

Jag har bokat tid hos sjukgymnast på husläkarens inrådan. Genast inställer sig fröken självkritik, "men herregud så ont har du inte, du rör dig oftast obehindrat, lite får man väl för helvete tåla, jävlar vad patetisk du kommer verka" (varför talar hon ofta i religiösa termer?) Sedan lockar det väl inte så där jättemycket att paradera sin försoffade livsstil. Träningen har jag kommit av mig med alldeles, och jag hatar promenader i kyla. Det är lättare att klaga över min slöhet än att göra något åt den.

Blir förbannad på mig själv. Schas på dig slöfock, nu jävlar ska du gå på ett jympapass, du skulle hinna med det 17.30! Om det inte blir andra planer...

Gråblek

Jag känner mig seg och nervöst spänd samtidigt. Sov nästan 10 timmar, nu igen. Kanske är det vintermörkret, antagligen i kombination med arbetsträningsstressen.

Gör inte så mycket. Läser diverse mer eller mindre banala nätforum, skummar dagstidningar, hör inte av mig till folk, ajabaja. Jo, jag försökte faktiskt ringa S igår men hon var inte inne. Känner någon sorts press att jag borde aktivera mig, det är nyttigt, men inget speciellt lockar. När jag kommer hem efter arbetsträningen har jag ingen lust att vara social, utom med Mannen.

Tänkte faktiskt att jag skulle gå och träna igår efter terapin, men sen tappade jag bort planen när det blev inställt, Psyko H vabbade. Det blir lite tråkigt när man ställt in sig på att komma igång med både terapi och träning efter juluppehållet. Man får vara hemma och äta utread jul-Polly.

Husläkaren ringde häromdagen när jag var ute så hon pratade med Mannen istället (vilket väl formellt inte är riktigt ok). Är tydligen inget allvarligare fel på höften, skönt. Då är det väl en inflammation iallafall. Hon skulle skicka ett brev. Såg när jag hämtade Lithionit på Apoteket att hon skrivit ut en kur Diklofenak (Voltaren), men den går inte ihop med litium... när jag träffade henne i höstas hade jag inte börjat med litium ännu så det kunde inte hon veta. Får väl ringa, suck. Antagligen bara att vänta på att det, förhoppningsvis, lägger sig.

Usch, jag känner mig som en trist, entonig gammal kärring. Kan inte ens blogga utan att låta gnällig. Som nu.