Överdåd

Shopping av en massa småprylar idag. Blir mycket pengar när man slår ihop det, men so be it. Köpte saker att slå in storgrabbens present med, och lite annat för en present till en kompis. Ett bälte på rea istället för det som håller på att falla sönder. Och så 4 champagneglas. Jag har champagneglas, men jag slår sönder dem med jämna mellanrum (precis som jag slår sönder porslin) så jag tänkte som så att det kan vara bra att ha ett reservlager. Och de var nedsatta med 220 kr till nästan ingenting. Och hör ni hur jag rationaliserar det hela, egentligen är det bara så att de var snygga, jag ville ha. Får ställa undan några av de gamla glasen.

Men jag provade en sjuhelvetes massa kläder utan att köpa något, så äkta shoppinggalen är jag inte. Jag har kläder (i alla storlekar) så jag klarar mig.

Jag sket i att bry mig, festligheter på gång, och åt en massa (eller snarare som jag brukar äta) och på två dagar gick jag upp det jag gått ner på två veckor. Kul. Eller inte. Men jag ska åtminstone försöka sträva efter måttlighet, och hoppas att den Abilify jag just börjat med verkligen håller sig viktneutral. Jag har hört att det skiljer sig stort mellan individer, även om de flesta klarar sig undan större viktökning. Vid det här laget är jag fruktansvärt trött på fettomediciner!

Ironi

Just som jag har skrivit hur gott jag sover på mina sömntabletter när jag nu tar dem, så blir det en helt uppochner natt, bara vridit och vänt mig, tills jag gav efter vid fem och tog två stesolid. Så var det med den enkla lösningen.

Idag jobbar Mannen och jag ska gå runt i myskläder och bara vara. Se avsnitt jag missat av In Treatment på Svtplay, kanske börja titta på True Blood som jag fått av ena sonen. Ja, en tv-dag ska det bli, försvinna in i andra världar. Men först, gå in på nätbanken och räkna pengar, de ska räcka ända till Norrland.

Det går skralt med viktminskningen trots att jag minskat rejält på portioner och mindre skräp (och nej, jag lever inte på pasta och mackor). Jag tror min kropp vill väga 85, suck.

Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Nattdjur

Sömnmönstret är uppåt väggarna. Det tar plötsligt en timme eller två att somna, istället för fem minuter, och ibland vaknar jag till på natten, som i natt. Men ofta somnar jag också om frampå morgonkvisten och sover gott till tio-elva. Det är medicinförändringen, gud så skönt att alltid kunna skylla på sånt. ;)

Är trött på min kroppshydda som bara byggs ut med fler rum. Nu ska jag, så länge jag orkar, tänka mig lite för. Mer lagoma portioner och så. Någon fullskalig bantning ger jag mig inte in på. Bara det att jag bestämt mig för att vara lite försiktig gör att jag tänker mer på mat och alltså känner mer att jag är hungrig, rätt värdelös situation. Ska inte börja leta kalorivärdet på gurka. Men jag är fet enl. BMI så det är inte enbart ett lyxproblem. Skulle inte vara något vidare att dra på sig diabetes också. Suck. För fem år sedan var jag normalviktig. Att det ska vara så j-a svårt.

Mycket klagande på sistone. Jag är lite halvdyster ibland, fast inte riktigt låg. Ska träffa en kompis idag, gå på en födelsedagsfest hos en av Mannens brukare på fredag, och så är det släkttjosan i helgen. Det är lite för mycket umgängesliv på sommaren. Är ändå inte alls så illa som det skulle kunna vara, jag har ju Mannen som alltid finns där och stöttar!

Nu känner jag ändå ett visst välbehag sprida sig i kroppen. Jag mår bra när jag vaknar kl 3. Ska väcka Mannen om 1,5 timme och sedan kanske somna om i den stora lyx jag har, att inte behöva passa tider på morgonen. :)

Gånglåt

Lyckades åtminstone sova bort det mesta av huvudvärken ("migrän light"). Uppe tidigt för att vinka av Mannen, hans första arbetsdag efter semestern. Jag har sovit nästan 8 timmar men ändå sitter jag här och gäspar så smått.

Mannen glömde mobilen hemma så jag gick upp till hans jobb med den. Blev totalt en timmes rask promenad, vilket är rätt mycket för mig nuförtiden. I takt med att jag har blivit fet har jag blivit allt mer försoffad, ironiskt nog. Är jobbigt att släpa på 40 smörpaket extra.

Har iallafall precis käkat en tidig lunch: jordgubbar och prosciutto. Underbart! Nu ska jag unna mig att gå och vila en stund.

Första dagen på lägre dosen. Herregud vad jag hoppas att medicinändringen ska hjälpa och jag ska slippa krypet i kroppen. Herregud vad jag hoppas att jag ska lära mig att fullt ut acceptera medicineringen och slippa ambivalensen. Herregud vad jag hoppas att jag ska bli mig själv igen och slippa halta fram genom tillvaron.

Limegrönt

Sov tre timmar och mådde så bra när jag vaknade. Hade nästan glömt bort hur skönt det kan vara med bara lite sömn. Är klädd i limegrön linnedräkt och känner mig mycket snyggare än jag antagligen är. Skönt att knappt ha några rynkor, jag känner fortfarande igen mitt ansikte trots att jag snart är 50. Är inte gråhårig heller under min syntetiska rödfärg, trots att livet borde ha givit mig gråa hår för länge sedan. Sedan kan jag tycka att åldershysterin i vår tid är helt uppåt väggarna, någon plastikoperation blir det inte för mig även om tyngdlagen obevekligen gör sitt.

Idag är första dagen på Mannens semester. Han ska ta fyra veckor, vilket tydligen inte hänt på sådär 30 år... han är väl värd att få ta det lite lugnt ett tag. Han har ju fortsatt jobba efter att ha fyllt 65. Tänk att han är så gammal, jag tänker aldrig på honom som äldre än mig, och han är inte alls som jag tänker mig en gammal gubbe.

Skatteåterbäringen lär komma imorgon, då har jag råd med att åka till Göteborg nästa vecka, whee!

Jag är bara så nöjd idag. Tänker på att gå och sätta på en maskin tvätt och känner välbehag i kroppen, underbart med ren tvätt. Får plöja igenom skåpen och se om jag har ingredienser till bröd hemma. Energin strömmar i elektriskt blått.

Harkrankar

Regnar. Någonting känns hotfullt med ljuset, klart och dunkelt samtidigt. Såg jag det på bio skulle jag veta att nu händer något snart.

Antagligen är det bara mina fjärilar i magen (vadå fjärilar - myror kanske, getingar, harkrankar...) Har ingen aning om vad jag är rädd för idag. Händer inget särskilt. Tandläkaren klarade jag av i måndags, liksom veckans dos av socialt umgänge. Får spruta och läkarsamtal imorgon men sånt är jag ju van vid (och van vid och van vid). Kanske är det bara ångest för ångestens egen skull.

Det börjar dra i mig att åka iväg. Göteborg... Vet inte alls om jag egentligen skulle orka, det blir så intensivt, men vill träffa mina barn. Lite normalitet.

Gick upp ännu mer i vikt när jag var inlagd (noll aktivitet, en massa tröstätande), så jag känner pressen att försöka gå ner samtidigt som jag får ångest av att tänka för mycket på mat. Jag vill att mat ska vara kul och inte ytterligare ett område av pekpinnar. Men jag lär bli tvungen att ändra mig.

Kroppsnära

Dagsläge på viktfronten (se Kylskåpet, Kylskåpet2) :
Sedan jag slutade med Risperdal i juli har jag gått ner 4 kg utan att aktivt banta. Skönt, det är så jag vill ha det. Jag har ätit godis och tårta men inte så mycket och ofta. Sötsuget är betydligt mindre och nöjer sig med frukt. De 81 kg jag har nu kan jag leva med, går jag ner ytterligare så är det mest en bonus, det är inget jag tänker ligga sömnlös över.

Regn. Ska nog ta en promenad ändå i regnjacka. Gillar dock inte så mycket att promenera utan mål, så jag får konstruera ett sådant. Ner till stan är inte så stor vits med, slutar bara med att jag köper något jag inte behöver. Orkar jag satsa på stranden? Fram och tillbaka är det tre timmar totalt. Jag är inte så vältränad. Men det är en rätt trevlig sträcka att gå, mycket av vägen går genom skogen. Har gått den förr men då har jag oftast varit hypoman... Men men, då är det väl dags att visa att man kan vara energisk även när man är normal. :)

Kylskåpet2

Har känt efter lite mer nu och tror jag ska ge f-n i bantande, åtminstone just nu. Även om jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde för några år sedan så är situationen inte 100% stabil. Och att bara tänka på vikt och mat är nog inte vad jag behöver, jag kommer kanske ha svårt att hålla det på en bekväm nivå. När jag var som smalast tänkte jag ju massor på vikten, men var jag lycklig för det? Nej, jag åkte in och ut på psyk som en skottspole.

Jag tror jag oftast äter ganska bra mat. Att vara lite mer försiktig med godis, kakor och snacks kan jag tänka mig, men det räcker så just nu.

Kylskåpet

*Obs! snack om vikt och kroppsuppfattning*

Jag har tråkigt så jag fortsätter att blogga.

Funderar på om jag borde banta. Jag är fet enligt BMI så det är inte enbart ett fåfängeryck. Svår avvägning: ska jag prioritera min fysiska eller min psykiska hälsa? Det som skrämmer är minnet av en kort period för flera år sedan. Tidigare i mitt vuxna liv har jag alltid vägt ungefär lika mycket, övre delen av normal. Så sattes jag på Zyprexa och vips hade jag gått upp ett par storlekar på nolltid. Inte bara det, men jag tänkte ständigt på mat på ett hjärntvättat sätt. Slutade med Zyprexa och kilona rann av lika snabbt, och lite till. Plötsligt fick jag kommentarer, även av flera i psykpersonalen - för jag var nämligen inlagd, mådde skit. Alla var så positiva till min viktnedgång. Jag kände mig plötsligt invaderad. Att manliga skötare skulle kommentera min kropp. Blev också rädd för att gå upp. Skulle jag äta hela tallriken havregrynsgröt? Stort obehag.

Sedan fick jag något annat piller och gick upp till min normalvikt igen, och saken bleknade bort.

Nu några år senare har jag en hel del medicinkilon. Jag är tvehågsen. Det vore ju säkert nyttigt om jag gick ner. Men klarar jag att ha mindre mat i magen och mer mat på hjärnan?

Svävare

Fick tusen kr av Mannen och spenderade dem raskt på en klänning (ja inte allt då, men tillräckligt mycket). Kläder är precis vad jag behöver mer av (ahm) ;) Han kommer säkert undra vad grejen är, en neutral svart klänning so what, men detaljerna, detaljerna... Och det ser inte ut som om jag kommer gå ner påtagligt i vikt inom den närmsta framtiden, kan bara inte förmå mig till att banta, så då får jag bita i det sura äpplet och göra vad jag kan för att se så bra ut jag kan ändå. Ny garderob alltså. De flesta dagar försöker jag klä på mig något hyfsat och sminka mig lite, även om jag inte kommer längre än till att köpa mjölk på Coop. Det skulle sänka min självkänsla ännu mer om jag helt slafsade ihop bara för att jag går hemma.

Är jag på väg lite upp i det blå? Nej, jag har så gruvligt mycket mediciner så här blir det nog ingen ballongflygning. Men idag känner jag för att åka till Lund, shoppa ännu mer, äta något gott och dricka champagne. Attans också att Mannen inte kommer hem förrän väldigt sent. Jag vill ha sällskap, jag vill ha kramar, jag vill prata. Jag vill känna att det finns sommar kvar, att det fortfarande finns tid innan novemberdöden.

Dagens insikt: jag är lycklig!

Möda

Har fikat på stan med en kompis i 1 tim 10 min och är följdaktligen 99% hjärndöd (den sista procenten sitter här och skriver).

Mannen är hos tandläkaren och sedan åker han bort på jobb t.o.m. fredag kväll. Det känns tomt redan i förväg.

Känner mig så abnormt fet. Och hungrig. Och rädd för att överhuvudtaget tänka på saken, jag blir så självanklagande på ett icke-konstruktivt sätt. Fast det är svåra tankar att mota bort.

Ok, något positivt: jag har gått i kortärmat på stan och känt mig någorlunda bekväm, stundtals glömmer jag bort ärren helt, spanar inte överkänsligt efter om någon stirrar. Jag skulle inte ha kortärmat på ett 60-årskalas eller en anställningsintervju, men i vardagslag underlättar det mycket, framför allt psykologiskt, att inte stöta ut sig själv redan innan andra ev. gör det.

Hejdå från den sista procenten.

Synvinkel

Kom i samspråk med en man vid busshållplatsen som berättade att där han kom ifrån i Irak är det 45 grader just nu. Bara för att sätta hettan i perspektiv. :)

Trots att jag går i kortärmat nu kommer ärrnojan i vågor. Men jag märker någon sorts kvalitetsförskjutning i tankarna. Kortfattat: "varför gjorde jag så?" istället för "varför gör jag så?". Det är lite spännande. Egentligen är det inte så länge sedan jag skadade mig senast, ändå identifierar jag mig mer med de blekta ärren än de röda, fast ännu inte helt med den oskadade huden. Inte där, men en bra bit på väg.

Nu vet jag också att den största anledningen till att jag kan sätta mycket av självskadetankarna åt sidan är att mitt mående är så pass stabilt just nu. Inga duktiga knep och trix, bara tillräckligt med ro.

Sedan, om man ska vara riktigt rå, så har jag de facto vanställt mig själv. Disfigurement. Jag har fortfarande svårt att konfrontera att jag har den (missriktade) kraften inom mig.

Ännu en bra dag, jag staplar dem på hög.

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Rytmmetoden

Jag håller min egen rytm ganska bra. Igår rörde det sig snabbt på dagen, jag gick och gick, inget att demonstrera för så jag dyrkade Mammon istället och köpte ett bälte, tog det bra tycker jag själv att numera är det största storleken som gäller. Lite tröttsamt gnäll lär ni få höra ibland om min väl tilltagna vikt (som gissningsvis kommer att bestå eftersom jag absolut inte orkar mentalt att banta), men jag ska försöka att inte låta det ta över, varken i bloggen eller i mina tankar.

Idag kändes det mer söndagsstilla. Jag har målat naglarna och försiktigt läst några sidor (har kommit till början av 1600-talet). Sedan sovit ett par timmar extra. Något gör att jag upplever sanslöst livliga drömmar nu, jag tror det kan vara Cisordinolen. Det är inte mardrömmar, så det gör inget, men det känns lite som ett arbete att sova.

Det märks att jag mår bättre, jag har t.o.m. planerat vad jag ska ha på mig imorgon bitti när jag går till psyk för att se hyfsat fräsch ut, istället för att bara slänga på mig något.

Jag hoppas att det jag känner är stabilitet, men det vet man ju tyvärr inte förrän längre tid har gått. Men just nu är det bra. Bra så.

Märkt

Stiltje. Söndagen blev med små medel mysig, jag känner mig priviligierad. Även fast jag på kvällen tittade på dokumentären på SVT om lobotomi. Hade en varit född några årtionden tidigare hade det kanske handlat om en själv *kramar mina mediciner*

Idag har jag verkligen lyckats med att göra ingenting, utom då att laga middag. Inte alls besökt den nedsnöade verkligheten. Sitter mest inknödd bland mina tankar på hjärnkontoret. En del funderingar om självskadandet. Hur kan något vara så inihelvete vanebildande? Jag har inga problem med att låta bli att göra det just nu, men det är just det, jag låter bli, jag avstår, det finns hela tiden som en lockelse som måste avstås från. Det går väl an när tankarna inte är oartigt påträngande och tvångsmässiga - som sagt, just nu är det lugnt. Men där finns alltid ett spöke som inte släpper taget, vetskapen om att ifall det börjar svaja för mycket så är det inte säkert att jag har koll, att jag inte går på det lockande säljsnacket. Bara en gång, bara idag... 

Hur det alls kom upp... såg husköparna på TV8 spana på villor med turkosblåa pooler. Tänkte "vill bada!"  Men känner mig lite tveksam till att uppsöka simhallen iförd den senaste uppsättningen ärr från i höstas. Och det finns återigen en lurighet inbyggd där: för mig tar det närmare två år innan ärren bleknar (ok de syns ju ändå, men blir betydligt mer diskreta, och lättare att se som något man "har gjort" och inte något man "gör"). Det är tillräckligt lång tid för att det ska vara lätt att tänka "skit samma, jag ser ändå förjävlig ut så några till spelar ingen roll".  Jag kan lägga energi på att klä mig och sminka mig, men den där grundläggande fåfängan är liksom körd, min kropp är ju sabbad.

Fast jag klarar av det rätt så bra ändå, tycker jag. Jag menar, det kunde varit värre. Hade nog mer komplex för min kropp när jag var ung, söt, smal och ärrfri än vad jag har nu.

Och så måste jag förstås tillägga hurra vad vi är bra som har vunnit OS-guld! ;)

Kroppskultur

Skidskytte. Sportspännande i ett tempo som vi hjärndöda ändå klarar av. Vapenhantering med Kexchoklad-käcka leenden. Det utstrålar liksom sundhet (och bespara mig kommentarer om doping och drivhusatleter). Jag är bland det minst sportiga som går på två ben, kanske just därför hamnar jag i vissa lägen parkerad framför sportsändningarna.

Har givit mig själv tillåtelse att inte gå ut alls idag, och det går bra hittills.

Att jag känt mig en aning överkänslig ett par dagar blev begripligare när jag fick mens idag. Av någon anledning hade jag helt enkelt glömt bort att det var dags. Annars har jag stor tur för jag har inte särskilt mycket av PMS och ytterst sällan mensvärk. Den delen av min kropp brukar sköta sig. Fick lugnande svar på mammografin idag också, så min kvinnliga fysionomi kan jag acceptera. När jag börjar nojja mig över kroppen känns det en aning bättre om jag tänker på de aspekter av den som faktiskt funkar som de ska, allt är inte elände.

Fjantångest

S bjuder på upphittade karameller från hjärnkontorets mest dammiga golv:

Folk oroar sig för saker som ska hända, mer eller mindre, de flesta kanske lagom. Jag oroar mig för saker i efterhand. Nu tänker jag framför allt på situationer där jag måste komma ihåg att utföra något eller passa en tid. Skicka in en blankett till Försäkringskassan, betala räkningarna, passa frisörtiden eller hinna med tåget. Oftast är jag bara småneurotisk innan, ska jag ut och resa kanske jag är lätt överspänd, men ändå inom det normalas gränser tror jag. Men så efteråt, när brevet ligger på lådan, internetbanken har processat alla siffror, håret är nyklippt och jag sitter på Öresundståget - då börjar oron mala i kroppen.

Känslan: Tänk om jag inte hinner!
Logiken: Hinner vadå? Du sitter ju här i lugn och ro.
Känslan: Om jag inte hinner med tåget.
Logiken: Men du sitter här i ett tågsäte, kolla.
Känslan: Jag kanske bara drömmer. Jag kanske egentligen sitter hemma i soffan och har missat tåget.
Logiken: Hallåååå, känn golvet under fötterna, känn skakningarna från rälsen.
Känslan: Aaaargh, jag hör att du säger att jag sitter på tåget, men jag känner ju att jag måste skynda mig om jag ska hinna med, att jag nog kommer att missa det. 
Logiken: Du är fan hopplös att snacka med!

Det är två veckor sen nu vi var i Berlin och jag känner mig fortfarande osäker på bussresan hem. Trots att jag bevisligen är hemma.

Vissa hjärnspöken kan man ändå se en poäng med, men detta verkar bara ganska korkat.

Vi har köpt en omgång mattallrikar så vi kunde kasta några gamla kantstötta. Det är jag som är boven. Slår ofta sönder porslin när jag ska diska eller plocka undan. Jag tror inte att jag egentligen har så kass koordination, men ibland orkar jag liksom inte hålla koll på var jag har kroppen. Så sitter jag nu här med en blåslagen lilltå (kroppsdelen man totalt ignorerar tills man gör illa den).

Morgonjubel

Ok, nu överdrev jag grovt. Mer av ett snett småleende. Men iaf.

Gjorde vad man inte ska och drack flera glas vin igår kväll och åt ansenliga mängder vitlöksbröd. Förutom lätt huvudvärk (förlåt mig, min stackars litiumuttorkade kropp) mår jag betydligt bättre denna morgon. Vin & bröd - en klassiker.

Trots dylika utsvävningar har jag gått ner 10 kg från när jag var som störst i våras, utan att egentligen banta eller på något sätt sluta äta. Tror inte det syns så mycket för en utomstående, skillnaden i att gå från tjock till aningen mindre tjock är inte påfallande, men det börjar kännas i kroppen. Men jag märker hur påverkad jag är av samhällsideal (detta hemska ord), att gå ner i vikt är fiiiiint, (om man inte passerar en hårfin gräns mellan supermodellsmal och sjuk, då anses det fuuuult). Jag ska vara stolt, enligt normen. När det som egentligen skulle vara en guldstjärna i kanten för mig vore att fixa min attityd till sömn, men det finns inte på kartan. Vilka hemliga laster har folk därute som ingen ens kommer på tanken att ifrågasätta? 

Rödluvan

Dagens shopping-excess! (Jag är kanske lite milt uppskruvad trots allt, men skit samma.)

Och nu har jag knall-orange-rött hår! Jag som inte skulle ha rött, men det blev ju jättekul. En lite tuffare klippning också. Känner verkligen hur mitt förändringsbehov mumsar i sig med välbehag. (Tyvärr får ni ingen bild för jag lägger inte ut bilder på mig själv här. Så ni får drömma eller mardrömma om hur det ser ut.)

Jag är så jävla nöjd när jag vågar ändra på mitt utseende utan att bry mig om vad andra ska tycka, ta fram olika sidor hos mig själv. Våga synas trots alla kroppskomplex.