Musgrått

Jag vet inte riktigt hur lyckat det här bantandet är. I natt drömde jag att jag vräkte i mig godis...

Laddar inför ett födelsedagsfirande idag, en av Mannens brukare fyller jämnt. En massa främmande människor som ska kallpratas med. Ser fram emot en roligare födelsedag, min äldste sons om ett par veckor. Bara jag och ungarna med deras tjejer, kan det bli bättre?

Ska jag göra något åt sovandet eller ej? Sömn är som den som läst min blogg vet en öm punkt. Nu sover jag visserligen massor totalt sett, men ryckigt, ligger vaken ett par timmar mitt i natten för att sedan vandra ut och in i drömmarnas värld fram till 10-11. Känner mig lite dimmig. Men sömnpiller är gift.

Lite tråkig känner jag mig. Medelålderskris? Tänker mer tillbaka än framåt, tänker på dagar med äventyr. Nu är jag för försiktig för äventyr. På ett sätt vill jag verkligen leva lugnt och stilla med min kära familj. Men på ett annat sätt känner jag mig blek och alltför anpassad. Borde vara lätt att hitta på något att piffa upp vardagen med, men jag kommer inte på något bra. Det mest spännande på senare år har varit besök på psyk när jag varit galen, och dit strävar jag inte. Just det, jag har varit galen ibland och det avviker ju lite från mainstream, men inte direkt konstruktivt. Alla människor verkar så kompetenta, eller åtminstone självklara. Jag känner mig som en grå liten förskrämd gammal luggsliten mus. Usch.

Limegrönt

Sov tre timmar och mådde så bra när jag vaknade. Hade nästan glömt bort hur skönt det kan vara med bara lite sömn. Är klädd i limegrön linnedräkt och känner mig mycket snyggare än jag antagligen är. Skönt att knappt ha några rynkor, jag känner fortfarande igen mitt ansikte trots att jag snart är 50. Är inte gråhårig heller under min syntetiska rödfärg, trots att livet borde ha givit mig gråa hår för länge sedan. Sedan kan jag tycka att åldershysterin i vår tid är helt uppåt väggarna, någon plastikoperation blir det inte för mig även om tyngdlagen obevekligen gör sitt.

Idag är första dagen på Mannens semester. Han ska ta fyra veckor, vilket tydligen inte hänt på sådär 30 år... han är väl värd att få ta det lite lugnt ett tag. Han har ju fortsatt jobba efter att ha fyllt 65. Tänk att han är så gammal, jag tänker aldrig på honom som äldre än mig, och han är inte alls som jag tänker mig en gammal gubbe.

Skatteåterbäringen lär komma imorgon, då har jag råd med att åka till Göteborg nästa vecka, whee!

Jag är bara så nöjd idag. Tänker på att gå och sätta på en maskin tvätt och känner välbehag i kroppen, underbart med ren tvätt. Får plöja igenom skåpen och se om jag har ingredienser till bröd hemma. Energin strömmar i elektriskt blått.

Dödskul

Medellivslängds-mässigt så är jag mer än halvvägs till döden. (Nu räknar jag inte ens in de ganska många år som min diagnos sägs äta upp.) Plötsligt har jag fått åldersnojja.

Självklart finns fåfängan där. Kroppens förfall, rynkor och skrynklor och valkar. Får ibland kommentarer om mitt ungdomliga utseende, men även jag kommer få kråksparkar, gråa hår och värmevallningar. Förvandlas från sexobjekt till bara objekt.

Och sen den mer allvarliga nivån - att kroppen faktiskt går sönder till slut. Hjärtsjukdomar, diabetes, benskörhet, cancer. Take your pick. Just nu grubblar jag nog mest över att om den fysiska hälsan går åt skogen kanske jag inte kan ta mina psykmediciner längre. Att leva under extra stor påfrestning och dessutom vara helt utlämnad åt depression och ångesthelvete... kan inte föreställa mig att leva så.

Det värsta, det som knappt kan sägas, är ändå den gryende insikten om sorgen som obönhörligt väntar. Antingen min, eller den som tillhör någon jag älskar. Vi kommer att skiljas åt, kanske idag, kanske om 20 år, men våra liv tar slut. På riktigt. Och det enda som finns kvar är att acceptera. Man köpslår inte med Döden.

I oundvikligheten finns ändå någon sorts tröst. Vi finns här och nu, och vi strävar efter att göra varandra lyckliga, och det finns ny generation som för livet vidare, och visst är det en liten värld, en pytteö i oceanen, men det är vår värld och den finns på riktigt. Livet är inget nollsummespel, det som är gott och kärleksfullt och sant existerar oavsett om mörkret och smärtan också finns. Kanske uppskattar man ljuset mer om man fått lida, men nej, lidandet i sig gör ingen människa mer nobel, och jag hänger inte med på att elände gör en lycklig. Jag vägrar tro på att ljuset är mörkrets skugga.