Gullviva

Belåten. Ett ord jag kanske sällan använder. Idag, en känsla av välbehag i kroppen. Inget dramatiskt eller högljutt. Mer en gullviva än en solros. Men definitivt lysande gul.

Securitasalarmet slår på. Hypomani på g? Sömnbrist? Nej. Överdrivet snacksalig irl eller på nätet? Tror jag inte. Shoppingdrift? Nej. Googlar fixa idéer? Nej. Sprit? Nej. Röjer garderober? Nej. Vill ta tåget till Gävle och leta efter bocken? Nej.

Kanske är jag faktiskt bara belåten. :)

Hollywoodfru

Dagen försvann, och det känns helt ok. Har vilat och vilat, inte desperat trött utan bara behagligt lat. Kramat kudden och kramat Mannen, druckit kaffe och tittat på Discovery. Fått mail från en "psykkompis", hon mår bra och ser framåt. Åkte dagens spännande runda för att komma ner till stan, det pågår massivt gatuarbete i centrum och varje dag är det någon ny avspärrning. Nu äger jag iallafall en crémant de Loire som jag inte testat förut, blir kanske att vi dricker den ikväll. Jag har tjuvstartat genom att dricka Kullamust. ;) (det är bara ren äppelmust, urgott)

Orkar inte dra fram kameran men jag fick jättefina blommor av Mannen igår. Mörkt, mörkt röda germini, gulorange små och stora rosor, höströda och gröna löv. Jag blir verkligen glad av att få blommor! :D

Tänk om jag kunde sudda ut allt det andra som ständigt lurar i hörnen, ångest och mörker och dammråttor, och bara se det här, ett seriöst lyxliv!

Mörkertid

Sovpaus, dvs paus från sovandet. Ett vagt drömobehag växlar över till en känsla av värme och ljus. Ljuset blir desto tydligare i kontrast mot mörkret. yr.no lovar minusgrader lördag morgon. Bara att konstatera att det blev aldrig något bad i år (hoppar i en isvak gör jag icke!) Jag äter Falu rutknäcke.

Jag vänjer mig vid att vara pseudo-dyslektiker, checkar utan att tänka på det efter överhoppade ord och bakvända vokaler. Man får betala för att slippa depressionen, och det är ju rena reapriset.

Mitt i natten/tidig morgon. Det går en slinga där från då- tilll nutid. Fjärilarna i maggropen och den märkliga svävande känslan i huvudet. Känner mig sällan så levande, så mig själv som då. Ensam. Spindeltrådarna till de sovande. Kärleken som sprids som ett duggregn.

Är det värt det? Konstig fråga, som om det fanns ett val. Det handlar snarare om tacksamhet. Jag får oförtjänt något vackert i utbyte för de blod, svett och tårar som livet mestadels är.

Asplöv

Allt eftersom söndagskvällen mörknade så ljusnade mitt sinne i riktning mot normal. En av Mannens brukare skulle köpa vinterkläder och jag fick hänga med som smakråd (eller allmänt sällskap). Långkörare som tröttade ut mig men ändå på något sätt rensade hjärnan.

Jag har lämnat mitt lilla bidrag till mänskligheten idag, STANLEY-studien på Karolinska institutet.

I morse låg jag och drog mig, somnade bara om fem minuter i taget men njöt verkligen av den loja, avslappnade känslan. Sedan rann energin till och det kändes absolut tvunget med en långpromenad genom stad och skog till havet. Nu har jag just satt mig vid datorn med iskalla händer, huvudet svävar som en ballong upp till taket, jag slutar skriva för ett ögonblick och det är alldeles tyst. Kroppen är stillsamt elektrisk. Jag är oresonligt lycklig.

Retuschering

Det är perfekt. Jag är glad men har inte tappat kontrollen. Jag är trevlig och skämtsam, bara lite charmigt virrig, och kan driva med mig själv, vilket gör mig lite högmodig. Om min starka vilja hade varit viljestyrka skulle jag aldrig vara annorlunda. Jag är skyldig världen det. Notan tack! Sudda ut skuggorna, sudda ut det exponerat fula med hundratusen watt solsken i dricks.

Nu ska jag ägna mig åt min tredje drog.

Svävare

Fick tusen kr av Mannen och spenderade dem raskt på en klänning (ja inte allt då, men tillräckligt mycket). Kläder är precis vad jag behöver mer av (ahm) ;) Han kommer säkert undra vad grejen är, en neutral svart klänning so what, men detaljerna, detaljerna... Och det ser inte ut som om jag kommer gå ner påtagligt i vikt inom den närmsta framtiden, kan bara inte förmå mig till att banta, så då får jag bita i det sura äpplet och göra vad jag kan för att se så bra ut jag kan ändå. Ny garderob alltså. De flesta dagar försöker jag klä på mig något hyfsat och sminka mig lite, även om jag inte kommer längre än till att köpa mjölk på Coop. Det skulle sänka min självkänsla ännu mer om jag helt slafsade ihop bara för att jag går hemma.

Är jag på väg lite upp i det blå? Nej, jag har så gruvligt mycket mediciner så här blir det nog ingen ballongflygning. Men idag känner jag för att åka till Lund, shoppa ännu mer, äta något gott och dricka champagne. Attans också att Mannen inte kommer hem förrän väldigt sent. Jag vill ha sällskap, jag vill ha kramar, jag vill prata. Jag vill känna att det finns sommar kvar, att det fortfarande finns tid innan novemberdöden.

Dagens insikt: jag är lycklig!

Med-beroende

Mer om mitt beroende:

Ja, beroende är jag. Även om vi inte aktivt gör något tillsammans utan sitter framför varsin dator i varsitt rum så blir jag lugnare bara av att veta att Mannen finns där. Tänk att vi träffades! Det var under så otroliga omständigheter. Och att jag envist höll kontakten, och att han öppnade upp sitt hem och hjärta för någon som just kommit ut från sin första långa psykvistelse och hade noll koll på allt. Nu tror vi att vi kan varandra utan och innan, och så dyker någon ny sida upp. Även om det är tryggt så tröttnar jag inte.

Han har jobbat inatt, nu väntar jag på att tiden ska gå så jag kan ringa honom när han har sovit.

Jag tror att han riktigt bokstavligen har räddat livet på mig. Varit min sista livlina. Ett förtroende som höll när allt annat fallit undan och slutet bara var en repstump bort. Ett minne som fick mig att slå 112 när tablettkartorna tömts. En anledning att att acceptera smärtsam och ofullkomlig hjälp, som ändå någonstans hjälpte. Ett tålamod som väntade in mig, väntade in en långsam vändning. Många, många, många skratt. Kärlek.

Bra

Känner så gott som ingenting konstigt. Neuroleptika är en västanfläkt att sätta ut jämfört med t.ex. SSRI.

Bra onsdag. Sov på förmiddagen, Malmö därefter. Gick och gick och gick. Klappade enorma träd i Kungsparken. Till slottet med en dygdig tanke om att vara kulturell, men väl där tänkte jag icke-korrekt "jag skiter i Sydafrika" och gick frivolt och fikade istället.

Vad gör man nu när man mår bra? Intellektuellt är jag inte så nöjd med mitt liv, men känslomässigt är det en jävla räkmacka jag glider runt på. Det är inte bara oftast frånvaro av elände, det är närvaro av lycka. Det finns förstås fortfarande sånt som skymmer solen, framför allt avsaknaden av tankemässigt fokus. De små liven leker kurragömma med mig, tanken här, tanken borta, tanken här, tanken borta. Att skriva ett sånt här litet banalt inlägg tar en halvtimme t.ex, jag måste läsa om och om igen vad jag skrivit. Att maskera det tar mycket kraft. Allt utom att leva i min kokong tar mycket kraft. Kanske det blir bättre när jag nu slutar med neuroleptika, en förhoppning åtminstone att mer dopamin ska göra susen. Kanske får jag nöja mig med min roll som lycklig idiot. Bra så.

Om

Jag är så jävla laid back. Dricker bara en eller möjligtvis två koppar kaffe per dag. Kaffe är ett lugnande medel för mig, att spontant och närmast omedvetet avstå är ett gott tecken. Ångesten knackar på ibland, jag öppnar dörren men schasar iväg den som ett Jehovas vittne.

Oj, vad jag tjatar och tjatar men för mig är det ett sorts mirakel att må bra, vakna efter en god natts sömn, varken med kramp i magen eller hypomani-stirrighet, bara tyckandes att livet ändå är uthärdligt. Men en skugga hänger över landskapet, två skuggor. Dels är mitt tillstånd fortfarande mycket skört och direkt beroende av en stilla livsstil, pressar jag mig börjar det genast svaja. Dels finns det inga garantier, inga som helst, att jag får ha det så här fortsättningsvis. Jag blir ju inte botad, bara symptomlindrad. Det finns i bakhuvudet (där syncentrum sitter, kanske handlar det om hur skarpt jag ser) att en dag kan jag sitta där oskyddad på psykavdelningen igen, megalomanin får inte ta över så att jag glömmer att värdesätta det jag har just idag. Å andra sidan, det finns väl inga garantier för någon. Kanske dör jag imorgon av en stroke. Så överraskad jag skulle bli.

Lyxhustru

Dagen har känts så lyxig. Det blev soligt men inte hett framåt eftermiddagen. Jag har gått och gått och gått, bara för att gå och känna staden runt omkring mig. Slösat 350 kr på ett par högklackade svarta skor. Ätit sallad och glass och en liten bit baklava. Hoppat på ett tåg som var en halvtimme försenat, men det spelade ingen roll för mig som inte suttit där och väntat på just det tåget, och sittplats fanns det också. Blomsterspaning i tåghastighet, såg triaden vallmo, blåklint och prästkrage, snart är det ju midsommar. Något orangerött också på banvallen, kanske rödfibbla.

Just såna här dagar är jag otroligt lyckligt lottad, och så stryker vi ett streck över alla de andra dagarna.

Fira

Mitt examensbord:

Palmer & Co Millesime 2002, minikrustader med creme fraiche, stenbitsrom och kräftstjärtar, jordgubbsbakelser, bukett med hortensia, rosor och fresia. Visst är det festligt! Det kändes så rätt att fira.

Jag mår fortfarande bra, lite milt uppåt kanske, fortfarande elektricitet i kroppen, fast när jag blir trött dimper jag ner på soffan eller sängen och slocknar. Kanske tur att jag sover väldigt mycket pga en av medicinerna, då snurrar det aldrig iväg helt. Motvilligt går jag med på att min kropp behöver sömn.

Nu längtar jag efter att sommarkortet på lokaltrafiken ska börja gälla, och att jag ska få pengar om en vecka. Det är härligt att bara ge sig ut och åka utan planer och mål, ensam, ingen och inget att ta hänsyn till. Som jag tidigare sagt, universum snurrar kring mig just nu.

Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Känsla

Utskriven från psyk!

Avslappning

Brist på ord. Det är en oändlig lättnad när tyngden från oket lyfts från axlarna. Luft. Andas. Vila.

Jag tar massor med psykofarmaka, två stämningsstabiliserande och två neuroleptika, ändå känner jag mig äntligen som mig själv, närvarande, ifred från allsköns störande inslag. Jag har t.o.m. läst lite igår, naturvetenskaps-/idéhistoria om upptäckten av hjärnan. Sitter hemma i soffan, mjukt men lätt, tryggt. Börjar känna att jo, nu kan jag nog lita på att jag kan ta hand om mig själv.

Frispark

Vackert. Allt. Mannen tog några jättefina bilder på fotbollsmatchen igår. Ibland blir jag bara så glad av färger.

Har organiserat mina lösenord (och nej, de ligger inte som dokument i datorn), något jag tänkt på ibland när jag svurit över hur jag skulle komma åt mitt Bokus-konto och sånt. Det är bra med lite extra kraftkickar om man faktiskt får något gjort. Jag tycker det kan vara svårt att fokusera energin, eller så blir den fokuserad på fel saker. Skulle vilja vara sån här, alltid, fast effektiv.

Känner nästan bokstavligen hur jag slits åt två håll. Återigen är det känsla och logik som inte ser öga till öga, och ser är ett bra uttryck för vid ena polen hindrar jordens krökning att man ser den andra. Jag tror att det ska gå bra nu för det måste jag tro, vägrar några fler trafikolyckor, ändå pekar ett varnandes finger på klockan. Men jag vill hellre tänka på vad jag ska ha på mig idag.

Nattaktiv

Jo, jag tog mina nitrazepam, båda två. Kan inte dölja min arrogans när jag trots det vaknar klart vid 2 och raskt sätter igång att rensa bland kylskåpsmagneterna, fram med lite Jif-spray också. Fick mycket gjort igår, röjde här hemma, sånt där man har tänkt på men inte gjort, plockat prylar. Tvätt tvätt tvätt (tre maskiner alltså ;)) Bytte sofföverdrag till det gröna som vi gillar mest (tvättbara sofföverdrag är den bästa uppfinningen ever, nästan - okej, silvertejp då, men efter det). Planterade blommor vid entrén, påskliljor, penséer, primula, pärlhyacinter och en orange lilja som det ska bli kul att se hur väl den klarar utelivet, men den stod bland uteblommorna i butiken så jag hoppas det funkar. Lagade mat och minikrustader, trixade med datorn.

Egentligen vill jag möblera om också, men jag är inte psykotisk. :)     

Det är ju så här jag vill vara jämt! Orka. Ha idéer. Vilja. Flyta fram. Det där på gränsen till ett litet psykbryt frampå kvällen stryker vi ett streck över.

Finns mer att göra idag, köksbordet ska rensas (det tenderar att bli en avstjälpningsplats för post och böcker medan vi äter på soffbordet), dammsugning (uschljud!) och golvtork, gör mig till lite eftersom min mamma kommer förbi. Stryka våriga kläder att ha när vi går ut och äter och firar bröllopsdag. Hittade ett par högklackade vita skor som jag tänker vingla fram i, blir kul att vada fram genom strandsanden för vi måste ju ut på bryggan där vi vigdes, även om det blåser och regnar. Vilken jäkla bra idé det var förresten att vi gifte oss, även om inget egentligen förändrades annat än på papperet så jo, något litet förändrades mentalt, symbolen för hängivenhet.

Jag är så glad och allt är så vackert. Det är oskyldigt, varför ska jag behöva betala för det sen? Men det kanske är lugnt den här gången, jag är inte extrem och jag tar mina piller och jag ska gå och lägga mig igen en stund snart, kanske planar det bara ut i en långsammare och tråkigare men "normal" (snigel-) takt.

 

Tillräckligt

Tycker mig alltid hamna i ett gränsland med suddiga konturer, vad är nödvändigt roligt och vad är negativ överstimulans? Nu är en Göteborgsresa på tapeten. Det är ett absolut behov för mig att träffa mina barn regelbundet (särskilt som de också verkar vilja träffa mig). Sedan finns det flera vänner däruppe som jag blir glad av att få en pratstund med. Så på ett plan ger det massor av energi, samtidigt som det lätt blir så att jag kör slut på mig. Det är en väldigt fin linje mellan uppåt och neråt i min hjärna. Jag pratade iallafall nyss med äldste sonen, som jag kommer sova hos, och bestämde att jag stannar tre nätter istället för två. Lite mer tid att sprida ut sällskapslivet och andas emellan.

Som jag mår just nu skulle alla få må. Flyt. Är kär. Har barn som är underbara människor. Är inte rik men räkningarna blir betalda (mest tack vara Mannen förstås). Har en härligt vacker höstbukett på köksbordet och en krämigt god ost att tugga på. Många fina människor att tänka på, en del är nära vänner eller mer avlägsna vänner, en del kanske bara bekanta, men de ger mig kraft att tro på mänskligheten. Kommer t.o.m. jämförelsevis bra överens med min mamma nuförtiden och det är banne mig inte alla som går ihop med sina dagars upphov. Jag har Psyko H som får mig att testa de tankemässiga gränserna, och dr B som ärligt verkar vilja hjälpa på sitt vis. Och nämnde jag Mannen? ;) Jag unnar alla människor den upplevelsen, att få stå så nära någon utan att behöva ge avkall på sin egen identitet. Han försöker inte begränsa mig utan hejar på mig när jag tar mig för något nytt. (Jodå, han har sina svagheter han också. Han är t.ex. patologiskt morgontrött och tidsoptimist. Han kallar sina medtrafikanter för "skånska kärringar". Och så är han rätt dålig på att planera resor, men då får ju jag göra det istället. :))

Ok, jag kanske är lite smått uppvarvad nu men det betyder inte att det jag säger inte är sant. Ibland tror jag att jag faktiskt ser verkligheten tydligare så här, allt det som finns runt omkring oss hela tiden och är fantastiskt. Inte för att jag egentligen tror att var-lycklig-i-nuet-spåret är lösningen på allt, vi måste ju också vara otillfredsställda med här och nu ibland för att förändring ska ske. Men rent krasst själviskt så är jag hellre lycklig med det jag har än olycklig för allt som borde vara, jag är ändå ingen rädda-världen-personlighet, jag är alldeles för småskuret egocentrisk.

Fyrklöver

Lycklig. Det känner jag mig ikväll. Ofta.

Jag vet att det kan verka bakvänt.  Men jag tror allvarligt att jag är lyckligt lottad jämfört med många, även s.k. normala.