Julresan

Resan var bra. Härligt att träffa ungarna. Vi åt julmat, öppnade paket, åt choklad och spelade gamla Drakborgen, 6 spelare och alla dog. Gick på teater och på konstmuseet. Bodde på värsta lyxhotellet och fick dessutom ett finare rum än vi betalat för. Upplevelse.

Nu är jag bara så trött. Men lagade min första tand på 13 år igår, jag var jävligt modig. Nästa gång blir det rotfyllning.

Måste låta huvudet vila...

Planeringstankar

Det kom sådär en halv decimeter snö idag = snökaos i Skåne. Fick vänta på en buss i en halvtimme. Kallt.

Pysslar med julklappar. I år skriver jag rim eller åtminstone en liten kommentar på alla. Förra året kom jag mig aldrig för, men det är ju rätt roligt.

Nu har jag hämtat mig från förra helgen och ser fram emot denna. Teater och kanske fotoutställning och julkalas med ungarna och bo på fint hotell. Lyxliv!

Sedan hinner jag förhoppningsvis andas lite innan stor julafton med släkt på Mannens barns sida. Jag känner mig manad att gå, en gäst pratar bara tyska och engelska, så jag får vara med och underhålla. Känner mig frestad att Stesolida innan, vi får väl se.

Javisst ja, höll glatt på att förtränga att jag ska till tandläkaren på tisdag. Inget mer tandhygienistpillande, nu är det the real deal, har en inflammation runt en tandrot. Vågar inte ens tänka mig vilka fasor som väntar. 

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Norrgök

Bråket och larmet i min hjärna har lagt sig, tack och lov. Nu är jag bara gränslöst ledsen. Får ryck då jag försöker aktivera mig med något, vardagliga saker, handla mjölk, tvätta, svettas över detaljerna inför resan i mars, ringa mina barn. Orkar jag inte ta itu med något blir jag rastlös, ser för mycket tv. Hela tiden en kramp i magen.

Känner mig totalt fel. Outhärdlig. Ge henne en smäll så hon håller käften. Försöker vända, ta till mig att det finns människor som tycker om mig, saker jag har gjort rätt, men gapet mellan synsätten är en svart spöklik klyfta, jag vet hela tiden vad jag egentligen tror på. Har jag någonsin varit annat än fel? Jag är t.o.m. fel när jag tänker så negativa tankar om mig själv, för det ska man ju inte. Kan inte förhålla mig till detta.

Längtar efter en trygghet som överhuvudtaget inte existerar.

Vi spontangick på vernissage i lördags, en fotoutställning. Sen hittade vi ett annat litet galleri i huset, en keramiker och en grafiker ställde ut. Fångades av porslinsmasker, avgjutningar av ansikten som mer eller mindre flikats ut, fragmenterats så man ibland bara anade en näsa eller en haka. Så lite som ändå behövs för att definiera en människa. Kanske för att vi är skapta för att leta samband och mönster, efter förmåga. Jag vet inte om det är sorgligt eller trösterikt.

(Ursäkta att jag inte kommenterar i bloggar just nu. Läser en del men orden uteblir.)

Nöjd

Mannen behövde en viss startsträcka, men vi kom iväg till kulturhuset till slut, det var visning av utställningarna och det var väldigt trevligt. Vi avslutade med en dyr fika på Grand och stadens ljusshow (projicerade bilder upp mot stenmurar och trappor, riktigt fräckt faktiskt). Jag var trött i huvudet på vägen hem men det kändes som en skön söndag.

Trött i huvudet är jag ikväll också, har lämnat litiumprov och suttit 1,5 timmar hos frisören, fikat (själv) på stan och tagit ett par timmars promenad. Och diskat och tvättat en maskin. Och sett (lite halvkoncentrerat) en gammal svensk film om vådan med att få ett oäkta barn. För mig är det väldigt mycket på en dag. Så nu är det godnatt här. Imorgon blir det nog inte så mycket action.

Uppryckningsdags

Nej nu jävlar *hon kavlar upp ärmarna på den röda morgonrocken*. Här ska inte bara tomtas omkring idag. När Mannen så småningom vaknar (så småningom, så småningom, han är inte riktigt sinnebilden av morgonpigghet) ska jag se om jag kan övertala honom att åka till större staden och kolla en utställning på kulturhuset. Jag behöver intryck, men kontrollerat, titta så mycket jag orkar på det jag känner för, kunna släppa och gå när uppmärksamheten falnar.

Nu vill jag att veckan som kommer ska gå riktigt fort så vi kommer iväg till Göteborg. Imorgon har jag lite "action" på schemat, först litiumprov och sen frisören. För mig är det ett dagsverke, bara det att vara hemifrån en hel förmiddag. Men det blir bra att få det gjort.

I övrigt är det bara terapin på torsdag. Ibland är Psyko H bara lite för flummig, när vi pratade senast om hur det blir när jag mår som sämst och söker vård gick han på om att jag behöver personal som är empatiska, förstår och kan förklara vad som händer. Jo tack. Hade jag bara fem olika psykmottagningar att välja och vraka mellan hade det kanske ordnat sig. Som psykfall får man lära sig att vara glad för det lilla.

Skönt att det åtminstone inte är ett aktuellt problem.

Men jag inleder nog ändå dagen med att slappa en stund framför tv:n, det är ju skidskytte idag igen.