Juleofrid

Sådana här dagar känns det lite bittert. Vi har firat hos ett gäng av Mannens släktingar. Fika med en massa hembakat, Kalle, och klapputdelning komplett med tomte. Jo, det var faktiskt trevligt, snälla människor och inget tjafs, en treårig grabb att hålla farten uppe, en vit jul... Jag satt och nöp mig i handen för att hålla mig närvarande. Nu sitter de och äter julbord, men jag åkte hem. Överbelamrad överlastad översvämmad, för mycket intryck. Giftigt kryp i kroppen, lyckas inte få bort det, vill inte ta piller, eller snarare vet inte om jag slutar om jag tar ett. Scener från dagen svischar förbi, nästan flashbacks. Av ingenting. Inget drama, inget jag behöver minnas. Försöker med hög musik. Vet inte om jag står ut.

Planeringstankar

Det kom sådär en halv decimeter snö idag = snökaos i Skåne. Fick vänta på en buss i en halvtimme. Kallt.

Pysslar med julklappar. I år skriver jag rim eller åtminstone en liten kommentar på alla. Förra året kom jag mig aldrig för, men det är ju rätt roligt.

Nu har jag hämtat mig från förra helgen och ser fram emot denna. Teater och kanske fotoutställning och julkalas med ungarna och bo på fint hotell. Lyxliv!

Sedan hinner jag förhoppningsvis andas lite innan stor julafton med släkt på Mannens barns sida. Jag känner mig manad att gå, en gäst pratar bara tyska och engelska, så jag får vara med och underhålla. Känner mig frestad att Stesolida innan, vi får väl se.

Javisst ja, höll glatt på att förtränga att jag ska till tandläkaren på tisdag. Inget mer tandhygienistpillande, nu är det the real deal, har en inflammation runt en tandrot. Vågar inte ens tänka mig vilka fasor som väntar. 

Julefrid

Jag är aspackad (enligt mina mått mätt). Känns bra. Ska fortsätta tills jag inte kan sticka mer. Lyssnar på julmusik av Orphei Drängar (manskör) Stille nacht, helige nacht På flera sätt är det sorgligt att jag inte kan bättre, men det känns bra för stunden.

---------

Nu är det opera och Haribo salta nappar.

Inga pekpinnar, jag är väl medveten om vad alkohol gör och inte gör med mig.

Julafton

En julhälsning till er alla. Kanske blir det inte underbart för alla, men jag hoppas på uthärdligt. Själv har jag klarat av det huvudsakliga julfirandet med mina barn, så idag blir det bara mys med Mannen, ett selektivt urval julmat och kanske, kanske Kalle Anka. God Jul!

Panikkänslor

Blir trött på mig själv. Jag går upp i varv på ett mindre trevligt sätt, bara för att det är jul och vi ska resa lite. Vaknade med hemsk ångest tre på natten i torsdags och sen har det hållit på. Det är inget specifikt jag oroar mig för, bara att tappa kontrollen, att missa någon av alla detaljer. Att glömma julklapparna, missa tåget, tappa bort bokningsbekräftelsen till hotellet, inte ha tänkt ut när var och hur vi ska göra saker (fast jag faktiskt har lämnat stora luckor i programmet så vi är inte detaljstyrda, det bara känns som om jag måste ha koll på allt). Efter lite påstötning av Mannen gjorde jag upp en lista, och den är faktiskt inte särskilt lång. Ändå, vidrigt ångestkryp i kroppen och jobbiga bilder kommer och går i huvudet, tankarna virrar bort sig hela tiden. Rationellt vet jag att inget lär gå så fel att det inte går att fixa, känslomässigt är allt en annalkande katastrof. Det gör mig ledsen när saker som jag egentligen tycker är väldigt roliga blir ångestframkallande. Förhoppningsvis släpper det när vi väl kommit på tåget...

Nöjd

Mannen behövde en viss startsträcka, men vi kom iväg till kulturhuset till slut, det var visning av utställningarna och det var väldigt trevligt. Vi avslutade med en dyr fika på Grand och stadens ljusshow (projicerade bilder upp mot stenmurar och trappor, riktigt fräckt faktiskt). Jag var trött i huvudet på vägen hem men det kändes som en skön söndag.

Trött i huvudet är jag ikväll också, har lämnat litiumprov och suttit 1,5 timmar hos frisören, fikat (själv) på stan och tagit ett par timmars promenad. Och diskat och tvättat en maskin. Och sett (lite halvkoncentrerat) en gammal svensk film om vådan med att få ett oäkta barn. För mig är det väldigt mycket på en dag. Så nu är det godnatt här. Imorgon blir det nog inte så mycket action.

Småtrevligt

Har känt en mild men dock uppiggande effekt sedan jag höjde Risperdalen. Inget patologiskt, bara en något ljusare nyans. Börjar planera inför julresan till Götet, och det känns extra mysigt för Mannen hänger med, tycker om att resa med honom. Jag är dessutom svag för att bo på hotell, något med att frigöra sig från allt det hemtama. Plus då hotellfrukosten.

Idag ska jag baka bullar. Det var ett tag sedan jag bakade, men nu ska jag göra det under ordnade former på dagtid och inte 2 på natten...

Är bara halvt asocial nu, kan intressera mig lite för människor igen. Lite.

Det jag egentligen har att säga är: Haha, november du är död! Och jag lever!

Upplivad

Det var visst ett sånt där vanligt anfall av morgondepp, nu vid 16 känns det hyfsat. Har just avjulat lägenheten, snabbt gjort, vi har inte plats för någon julgran tyvärr (det är något visst med glitter). Blir ingen mer spännande utflykt idag än till Ica, och så till Statoil för att hämta paketet med Ann Heberleins bok. För min självkänslas skull är jag glad att jag beställde den innan efterlyst-i-kvällspressen-historien, vill inte känna mig som en fönstertittare, men det är jag förstås ändå när någon skriver självbiografiskt. Eller när jag läser bloggar för den delen.

Längtar efter att få åka till Stora Staden i slutet av månaden. Fyra nätter blir vi borta, en riktig resa ju. Jag försöker febrilt minnas men jag tror inte jag har varit på något dop förut, utom som litet barn. Är själv inte med i Svenska kyrkan, döpte inte mina barn. När Mannens barnbarn döptes var jag inne i en svacka och åkte inte med. Får förlita mig på att han vet vad som väntar.

Ärligt talat är jag måttligt lockad av själva den sociala tillställningen, jag kan le och konversera när så krävs men det tar otroligt mycket kraft, det kryper i kroppen av kaotisk energi, alla samtal går i loopar efteråt, jag vill slå på något (blir oftast mig själv) för att lugna ner mig. Det jag längtar efter är resandet, att flyga, bo på hotell, se stadens ljus, gå på gator jag svagt minns från för 20-30 år sen. Och så att träffa Mannens barnbarn under avslappnade former. Tror jag avstår från att boka in kompisar, vill ha tid att bara knata omkring själv.

Ska ringa någon nu, det känns plötsligt kul igen.

Vanlig

Egentligen är jag på väg att köpa hårbalsam och kaffe, det bara ser ut som om jag sitter fastnaglad vid datorn.

Julafton: tre halva B-filmer. Några telefonsamtal.
Juldagen: god julmiddag med dansk snaps, iförd enbart en röd morgonrock.
Jag trivs rätt bra med low key-firande.

Känner mig så lugn och utjämnad. Inte känslolös, då hade jag tvärvägrat. Men lagomiserad. Alla existentiella frågor om vem man är och varför, trögheten inför att förändra sig, ett visst mått av desorientering. Tänker fortfarande i temporära termer, vad jag ska göra nästa gång jorden rämnar, för visst kommer den att göra det? Nu ska jag inte klaga över att jag tvingas leva i ständig ovisshet, för det gör alla människor, vare sig de vet om det eller inte.

Jaha, nu kan jag inte låtsas längre att mitt köksbord är Coop.

Vintervärme

Helgen i Göteborg var helt ljuvlig. Det är så innerligt mysigt att träffa mina barn, de är smarta, roliga, kärleksfulla. Deras tjejer är också härliga människor. Vi har gått på Liseberg, Konstmuséet, Stadsmuséet, men framför allt pratat och pratat. Känner mig så upplyft.

Rätt lugnt annars. Jag är ju själv idag, Mannen jobbar ett dygnspass, men det gör mig inte så mycket. Vi tar lite julmat imorgon istället. Och så firade vi lite igår, Mannen lagade lax och jag hade fått en flaska Lanson Rosé av min mamma, bubbel är aldrig fel.

Konstigt att tänka sig att man är 46 nu. Snart 50. Jag kommer kanske bli en rätt barnslig 50-åring, på gott och ont. Ber fortfarande mina barn om musiktips och förstår verkligen om man vill ha både en HTC Touch Diamond och en iPod Touch (tänk om batteriet tar slut där på bussen, ve och fasa). Nu indikerar detta inte nödvändigtvis ungdomlighet, men jag ser framför mig min mamma som idogt vägrar att ens försöka lära sig läsa sms. Det jag fortfarande konservativt är emot är sär skrivningar, fast jag orkar inte vara tillräckligt mycket av grammatikfascist för att påpeka för andra när de i mina ögon gör ett misstag. Och nu med lamotrigin i kroppen kan vad som helst komma ur mina egna fingertoppar, så det är inte riktigt läge att vara kaxig.

Nåväl. God Jul till alla därute.

Julstök

Allt blev senarelagt idag av olika skäl. Kom inte ner på stan förrän 17, lite jäktigt när jag skulle köpa saker som skulle in i ett paket som skulle skickas före 18. Jaja, det hör väl till med lite julstress. Nu är klockan snart 23 och jag håller på att baka saffransbullar. Trött som en björn vintertid, men det kan det vara värt, färska bullar uppväger mycket!

Jag sticker iväg över helgen, vi ses senare!

Stavningskontroll

En lättnad att konstatera att FK-pengarna kommer som vanligt denna månad. Fick till slut tag på min "personliga handläggare" (jag småler fortfarande snett åt begreppet) och sjukersättningen ska löpa på som vanligt.

Idag är en lite odefinierbar dag. Måste bege mig ut på stan och fixa julklapp åt A, så jag kan skicka den idag. Presentsnöre, svart tror jag. Säkert något mer som jag glömt just nu. Har varit uppe sen 8 men inte riktigt kommit igång ännu.

Observerade att jag skrev 'odefinierbar' här ovan, utan att staka mig. Jag tror att min stavningsstörning av lamotriginet har minskat. Det händer fortfarande att jag tokstirrar på ett vanligt ord, fullkomligt oförmögen att avgöra om det ser rätt ut eller inte. Men inte lika ofta. Känner inte heller något ytterligare pålägg av dumhet sedan jag började med litium, det är ungefär likadant som innan, d.v.s. klart korkad jämfört med för 10 år sen, eller snarast mentalt lättuttröttad (jo det ska vara så många t:n i det ordet, om det nu ens är ett ord). Fast jag ligger ju på en rätt låg serumnivå, 0,5. Med tanke på vilken lång rad av biverkningar jag förväntade mig så är jag glatt överraskad.

Äntligen åka och träffa ungarna imorgon. Varje gång känns det som om jag återerövrar en bit av mitt hjärta som ligger i viloläge ibland men aldrig, aldrig försvinner. Jag är glad att få erfara att det verkligen är sant att det inte spelar någon roll hur stora ens barn blir, man älskar dem lika mycket för det. Åtminstone om man har någon sorts normal, tillgiven relation i grunden, måste jag tillägga, det finns människor som faktiskt inte är förmögna att älska sina barn, det är så fruktansvärt tragiskt. Jag beundrar dem som reser sig från en sån start i livet.

Kringelkrångel

Ett tillfälligt hinder dök upp på min shoppingväg. Bileländet ville inte starta. Funkade inte med extrabatteriet heller, men vi tog in och laddade det och några timmar senare kom vi iväg ändå. Bilen har viss rätt att vara grinig ibland, den är trots allt en ärevördig senior med 50 000 mil bakom sig.

Jag hittade en tröja respektive ett par svarta jeans till ungarna, förutom ett par prylar jag redan har fixat. Body shop hade rosa body butter i doften Japanese cherry blossom, tror det ska passa en tjej som slukar anime. Bra grej till morsan också, en valfri veckotidningsprenumeration, hon löser rätt mycket korsord. Det gjorde jag också ett tag, under min mest intensiva inläggningsperiod, betade av ruta efter ruta i någon sorts sammanbiten frenesi. Blir inte mycket av den varan nu, annat än när jag hänger över Mannens axel och påpekar sånt han missat.

Mitt liv är lite lustigt på ett sätt, så segmenterat. Jag kan utan problem skriva vad jag tänker ge folk i julklapp för ingen irl utom Mannen känner till min blogg (och jag tänker inte säga vad han ska få, hihi)(även fast det är en rätt obetydlig grej). Iallafall, även på nätet har jag flera olika umgängeskretsar, jag är inte sån att jag kör med samma nick överallt, det känns nödvändigt att röra mig mellan världar. Ibland bryr jag mig inte så mycket om ifall folk känner igen mig här och var, men det är mest mellan psykfalls-sajter. Håller hårt på separationen när det gäller annat. Lite tradigt blir det, jag är ingen hemlighetsfull människa av naturen. Jag önskar att det inte fanns så mycket fördomar... Och ja, jag vet att ska fördomarna brytas så måste folk utmana dem. Jag känner mig lite trött bara, tycker jag har gjort mitt på barrikaderna...

Adventsljus

"I'm dreeeaming of a whiiiite Christmassss" Julsångsbruset piffas i år upp av det faktum att vi ska ha en julkonsert med kören och var och varannan jullåt man hör finns på repertoaren. Sanslös tanke att man ska stå och sjunga på scen inför en publik - det här är alltså en "jag-kan-inte-sjunga-kör" där sångröst inte är ett krav för att vara med. Men å andra sidan - det finns redan en och annan som uppträder på scen utan att ha sångröst, kan de så kan jag. ;)

Pepparkaksbak, julskyltning, glögg. Adventisk dag. Det var verkligen mycket folk på stan. Vi köpte en massa lotter till förmån för olika lokala föreningar, vann en rökt makrill. Sen gick vi på krogen och åt fläskfilé.

Jag sitter vid laptopen i köket och Mannen vid sin dator i arbetsrummet, ändå känner jag hans närvaro så tydligt, så tryggt.

Ackord

November är högt på min lista över saker som vänligt men bestämt kommer att utplånas när jag blir universums härskare. Det är en halvtimme att gå hem från stationen och det regnade ihållande och iskallt hela vägen. Men snart är det december, ha!

Annars var det en trevlig dag, inte märkvärdig på något sätt, men shoppade loss lite. En snyggt julröd väska, ja det där med jul är egentligen underordnat, jag gillar rött och passar på när det finns i affärerna. Och så ett par jeans att jobba i. Några av mina gamla par kommer jag inte i längre ens med skohorn, och jag vill ha tre par att växla mellan. En hel del av jobbet är lagerarbete, flytta runt på tygrullar och sånt, ganska dammigt.

Nu har jag satt upp stjärnan och ljusstaken och gjort pepparkaksdegen. Har sett om The secret life of the manic depressive efter inspiration från Kimmi men känner mig märkligt distanserad. Lite av det gamla vanliga "men jag är inte knäpp, jag behöver bara skärpa mig, det är mitt eget fel att saker har gått åt helvete och nu ska det bli bättring!" Jag ser själv det ironiska i att ha levt med den slingan i huvudet hela livet och aldrig riktigt ha lyckats med den där skärpningen. Ändå... visst tror jag på det. Någonstans. Känner att jag just nu måste avstå aktivt från att svepa in mig i den lockande förnekelsen.

Jaja, nu dricker jag Geisweiler och lyssnar på käck pop, just nu The Submarines. Såg dem i Göteborg senast och fick en cd signerad av Blake (tjejen) komplett med en gullig ritad ubåt. "Inga bekymmer i världen"-musik.

Framskridande

Nu är det äntligen bestämt att jag ska börja arbetsträna på onsdag. Var där på möte idag och blev hjärtligt välkomnad. Jag tror det blir bra att göra lite nytta. Ska vara där måndagar, onsdagar, fredagar, 3,5 timmar. Skönt att ha dagar emellan att varva ner på. Går det bra blir det längre pass så småningom, helst är det ju meningen att jag ska klara heltid till slut, men det återstå att se...

Som det är just nu tror jag det kommer gå bra att arbetsträna, men det är så beroende av att jag får ha någorlunda stabilt mående, och där har man ju inga garantier.

Dr B ringde igår och sa att litiumvärdet ligger rätt ok nu på 0,5 och det ser bra ut för övrigt, utom att TSH-värdet har stuckit iväg vilket innebär att sköldkörteln kanske håller på att tappa funktion. Det är en vanlig biverkning till litium, enligt FASS särskilt i början av behandlingen hos kvinnor över 40, vilket ju helt stämmer in på mig. Ska ta ett annat prov på sköldkörtelhormon och se hur det ser ut, kanske får jag börja med Levaxin (syntetiskt hormon). Jag var förberedd på att detta kunde hända. Vet att när jag testade sköldkörteln för några år sedan var jag redan på gränsen till låg, så det här skulle mycket väl ha kunnat komma oavsett. Det känns inte särskilt dramatiskt.

Inser lite yrvaket att det snart är 1:a advent. Jag julpysslar inte särskilt mycket. I vår överbelamrade lägenhet finns inte så mycket plats för heminredning. Men lite ambition har jag faktiskt ändå, även fast det kanske är lite överkurs när vi ändå inte bjuder in en massa folk till jul, men jag tror jag ska byta till julgardiner i köket, ställa upp en ljusstake och en stjärna. Baka pepparkakor tror jag, även om det får mig att känna mig som ett reportage i Hemmets Journal, men jag tycker verkligen att det är gott. Kanske ett par amaryllisar, blommor är aldrig fel. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt julandet så är jag inte anti-jul. Jag har inga horribla jultrauman bakom mig, inga vedervärdiga släktingar eller fylleslag, på något sätt har jag bara aldrig kommit in i det på riktigt. Tror jag gör likadant i år som förra året att jag åker upp till Göteborg några dagar före jul och firar med ungarna. Mannen ska jobba ett 24-timmarspass från julaftons morgon till juldagen, så själva julafton slappar jag nog bara. Äter risgrynsgröt och sätter på lite cheesy julmusik som jag kan sjunga högt till. Det är ok.