Mörkertid

Sovpaus, dvs paus från sovandet. Ett vagt drömobehag växlar över till en känsla av värme och ljus. Ljuset blir desto tydligare i kontrast mot mörkret. yr.no lovar minusgrader lördag morgon. Bara att konstatera att det blev aldrig något bad i år (hoppar i en isvak gör jag icke!) Jag äter Falu rutknäcke.

Jag vänjer mig vid att vara pseudo-dyslektiker, checkar utan att tänka på det efter överhoppade ord och bakvända vokaler. Man får betala för att slippa depressionen, och det är ju rena reapriset.

Mitt i natten/tidig morgon. Det går en slinga där från då- tilll nutid. Fjärilarna i maggropen och den märkliga svävande känslan i huvudet. Känner mig sällan så levande, så mig själv som då. Ensam. Spindeltrådarna till de sovande. Kärleken som sprids som ett duggregn.

Är det värt det? Konstig fråga, som om det fanns ett val. Det handlar snarare om tacksamhet. Jag får oförtjänt något vackert i utbyte för de blod, svett och tårar som livet mestadels är.

Hypotetiskt

Inte saknat terapin särskilt mycket på de två månader som gått. Men denna morgon vill jag ha ett öra, någon som sitter där i trekvart och lyssnar på mig, ordslingor och ordtrassel. Det förflutnas zombiehand har greppat om min fotled de senaste dagarna, alla "om" och "ifall" och "kanske inte hade varit".

Tänk om det aldrig fått gå så långt att jag kraschade 1999. Hade jag haft kvar min mentala förmåga då?

Tänk om jag fått träffa mer ingående de läkare som gissade på bipolär åratal innan jag fick diagnosen, och fått rätt sorts mediciner. Hade jag sluppit några nära-döden-upplevelser då? Och för den delen, de vänner på nätet som sa att de trodde jag var bipolär bara utifrån det jag skrev, tänk om de haft något att säga till om.

Tänk om jag vore 30 och hade tillräckligt med tid kvar för att reda upp livet.

Tänk om jag inte fått barn långt innan min officiella psykfallskarriär. Hade jag någonsin vågat skaffa några?

Tänk om jag sluppit en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Hade jag suttit här ensam med en katt då?

Men. Nu går jag inte i terapi längre så jag får reda ut mitt ordtrassel själv. Någon annan dag. Färdigältat.

Eftertänksamhet

Själva processen att skriva något är så mystisk, så fort jag börjar tänka efter, målmedvetet söka efter orden, så säger det stopp. Det måste vara ett mått av kaos inblandat.

Jag vaknade vid 5, vråltörstig av en lätt bakfylla, det fanns trevligt nog också några jordgubbar kvar att återställa blodsockerhalten med. Så nu mår jag bra. Hann se en underbar röd soluppgång.

Det kändes så rätt att fira. Vi satt med våra jordgubbar på balkongen och hade dragit ut golvfläkten (inköpt på Netto som har de bästa och sämsta prylarna i världen) så det blev en fin bris. Talade lite om hur stort det är att vi fortfarande lever båda två. Framtiden innebär någon sorts katastrof, vi är ju inte odödliga (mig veterligt), men vi har fått mycket värdefull tid. Framför allt kan jag känna att jag inte bara har överlevt utan att det dessutom varit värt att överleva, jag har fått utdelning på insatsen. Hur vet man om ifall man har haft tur? Att ligga på hjärt-IVA efter en överdos är inte så jävla tursamt, men att bli lycklig efter det är väl ändå otroligt mycket tur?

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Biljetter

Kluvenhet. Jag vill så gärna åka till Göteborg nästa helg om vädret tillåter, har radat upp ett smärre fotbollslag av personer som jag absolut vill träffa. Är lite nervös för om min hjärna ska uppföra sig. Oddsen är goda, jag lämnar lite luft i schemat för ensamtid och alla människor är hänsynsfulla, det kan gå hur bra som helst. Men jag vet inte förrän efteråt. Har förlorat förtroendet för mig själv.

Sen åker vi snart till Norge och Stockholm. För mig är det en enorm utmaning. Umgås med ytliga bekanta flera dagar i sträck, bo hemma hos någon och kanske inte kunna sova ordentligt (men tack och lov blir det några hotellnätter i Stockholm). Tusen saker att oroa sig för, alla mina "missa tåg/bussar/plan"-nojjor får fritt spelrum. Känslan jag får när jag förväntas vara social att jag inte riktigt kan gå undan och varva ner, och visst, folk tar väl inte illa upp om man förklarar men då är det det där med att man ska behöva förklara sig, peka ut sig själv som "onormal". Och jag tycker ju om att träffa människor så jag vill inte heller ge mig i första taget, missa det roliga.

Känner den krypande spänningen i kroppen bara av att ha ägnat mig åt reseplanering. Jag är nog överdrivet rädd för känslan eftersom den ibland blommat ut i direkta kristillstånd, vilket inte alls är situationen just nu, men jag har svårt att lära mig att man kan ha det lite jobbigt utan att det leder till jordens undergång.

Bokstäverna fladdrar runt som snöflingor, svarta kristaller mot en vit himmel. Orden smiter hånskrattande undan min yllevanteshand. Skulle ha velat säga något riktigt ikväll.

ImseVimseSpindel

Köpte garn, tänkte att jag kan sticka en halsduk när jag ändå vimsar runt på nätterna. Har lagt upp maskorna, vi får väl se hur det går. 

Skulle ha träffat Psyko H idag, men det blev uppskjutet till imorgon. Känner mig kanske inte så pigg på att gå dit och förklara den senaste veckan, ord ord ord, men jag brukar ju alltid plikttroget gå dit så jag lär väl göra det ändå. Jag vill bara flyta omkring, men känner mig tvungen att dissekera allt som händer. Hm.

Vips så försvann den här dagen. Har knappt gjort så mycket mer än att klänga på Mannen. Inte för att han klagar.

Jag skulle vilja ha ytterligare något självcentrerat att skriva om (eftersom det enda jag kan skriva om är mig själv), något att pyssla med inatt, men det är lite tomt.

Segskrivet

Jag mår oförskämt bra. I detta fall är det verkligen oförskämt, eftersom jag inte gjort något vettigt för att må så, snarare tvärt om. Livet är komplicerat.

Vi bakade focaccia och jättegod äppelpaj igår, sen ett glas vitt vin och soffan och prata. Mannen är modig, både frågar och tacklar svaren han får. Han tyckte att jag borde skriva om vissa saker men jag är ytterst tveksam, eller snarare övertygad om att det vore en urkass idé, så kanske jag gör det i min enkvinnas-blogg bara för att spara det någonstans. Så har jag något lagom okvalificerat att pyssla med så här en tidig tisdagsmorgon.

Det tar verkligen osannolikt lång tid för mig att skriva något, vad som helst. Som om mina ord har många långa, trånga gångar att kravla sig igenom innan de når ytan. Jag känner dem krylla därunder fast marken här uppe ser öde ut. Bara en observation.

Kaffe.

Ordbarn

De där ögonblicken då man plötsligt blir medveten om något av det som ständigt pågår i ens medvetande... Ett litet obetydligt beslut: skulle jag gå till bussen på en gång eller vänta inomhus i fem minuter till? Mina fötter går i riktning mot busshållplatsen, då hör jag min inre röst i välformulerade ordalag argumentera för att inte dröja. Men jag är ju redan på väg, varför övertala mig själv att göra något jag redan gör?

Något spöklikt med att uppleva sig själv fungera på olika nivåer samtidigt. När tankarna formuleras i ord händer något, en distans skapas, en ram sätts upp som gör orden lite mindre jag. Det jag sätter ord på förflyttar jag till ett annanstans, ett utanför. Där finns navelsträngar som binder dem till mig, men de är ändå egna varelser som jag inte riktigt vet vad de står för, trots att jag skapade dem själv.