Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.